...kommer från ett annat land där man har mörka ögon och pratar med händerna. Var hem till honom igår, men fastnade i trapphuset. Jag paralyserades för ett ögonblick av susande oro. Något jag inte kunde placera, men som fick mig att skicka adressen till en kompis. Var jag rädd för hans ursprung? Det där okända? Skämmes ta mig fan skällde jag på olusten.
Men jag kom bara innanför dörren innan jag önskade mig därifrån. Han hade pyjamasbyxor och marinerat allt i rök. Jag gick raka vägen ut på balkongen.
Nej, vet du vad, sa jag.
Här kan vi inte vara för jag är allergisk mot rök, ljög jag honom rätt upp i ansiktet. För inte kunde jag säga att lägenheten var hemsk, pyjamasbyxorna skrämmande och att jag ångrade att jag kom.
Men jag sjönk ner i soffan, fick ett glas vin och sen skrattade jag resten av kvällen. I hans sällskap och andras. För vi gick dit andra människor också går för att dricka och snurra så att skrattet blir yrt.
1 kommentar:
Den första reaktionen är alltid svår att ignorera. Den person är klok, mogen och modig som vågar känna efter en gång till, och kanske till och med ändra åsikt.
Hoppas kvällen blev som du önskade.
I salute you!
Skicka en kommentar