LIVET OCH LITE TILL

måndag 3 september 2007

.min absoluta mardröm

När E var liten var min mest återkommande tanke att jag skulle tvärdö och lämna henne ensam. Värst var det när jag var på ställen där risken skulle vara stor att min döda kropp inte skulle upptäckas på flera dagar. E skulle alltså bli sittandes intill ett lik i flera dagar.

Det var en sån stark rädsla att jag tvingade in en kompis i min galenskap. Hon skulle lyssna efter mitt gråtande barn genom dörren om jag inte öppnade. För jag kunde ju ligga död med bruten nacke i källartrappen.

2 kommentarer:

Gunilla sa...

Usch...

Tesa sa...

Usch ja. Jag har känt sån ångest också, men då inte i samband med barn utan djur (jag har ju inget barn). Eller P. Skulle han inte svara i telefon på en hel dag och jag vet att han borde vara hemma så...

Det är nog bra att vara medveten om att det kan hända, men man tärs sönder om man ska tänka på det hela tiden.