Grannen har en hund. En söt, lurvig sak som verkar vara väldigt sällskapsjuk. Kommer fram och hälsar när man är ute på gården. Tigger om uppmärksamhet. Tigger om smekningar över pälsen.
Men grannen har inte så bra pli på sin hund. Aldrig kopplad. Matte aldrig i närheten. Hunden får komma och gå som den vill. Den kissar i rabatterna, den bajsar vid gungorna. Jag uppskattar inte detta, men kan inte bli arg på hunden. Den gör ju som naturen programmerat den att göra. Inget konstigt med det.
Nej, det är nog matte som ska omprogrammeras. Har man hund så måste man ju ta ansvar. Därmed basta!
....förresten, den var ingen hund utan en katt. Gör det någon skillnad?
lördag 22 september 2007
.husdjursdilemmat
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Egentligen borde nog samma regler som gäller för en hund även gälla en katt, men... vad ska jag säga? Att det egentligen inte är något vidare att ha djur överhuvudtaget på det sätt som människan lever och bor idag? De fyller ju inte större funktion annat än som sällskap för många tyvärr.
Fy dig! Att vara sådär lurig. Jag höll ju med dig, ända tills det där finstilta kom. Mjau
När jag körde buss i stockholm brukade jag få hjärnblödning när hundägare lät sina monster springa lösa in på bussen. Fast nån katt såg jag aldrig springa lös på bussen. Katter är väluppfostrade och behöver därför inget koppel. ;-)
Hundar såsom katter är ljuvliga varelser som skänker oss människor mycket glädje och tröst.
Dock är det vårt ansvar att hålla reda på våra skyddslingar. Jag har torkat både katt- och hundskit från mina barns kläder, skor och fötter. Usch!
Skicka en kommentar