.dubbel trubbel

Strax innan förmiddagsfikat blev jag grävd i underlivet. Istället för eftermiddagsfikat så försvann ett par händer ner mellan några andra läppar.

Bra start på veckan, tycker ni inte?!

Dessa starka lampor och lukten av kemiskt rent. Plasthandskarna och de spetsiga verktygen. Jag vet inte i vilken stol jag är mest paralyserad av skräcken för vad som skall komma.

Men denna gång bröts inga plastvapen itu och ingen blästrade bort mitt tandkött.

Man får vara glad åt det lilla.

Få se. Var det här förmiddagsstolen eller eftermiddagsstolen?

.han som kallade mig sötnos...

...kommer från ett annat land där man har mörka ögon och pratar med händerna. Var hem till honom igår, men fastnade i trapphuset. Jag paralyserades för ett ögonblick av susande oro. Något jag inte kunde placera, men som fick mig att skicka adressen till en kompis. Var jag rädd för hans ursprung? Det där okända? Skämmes ta mig fan skällde jag på olusten.

Men jag kom bara innanför dörren innan jag önskade mig därifrån. Han hade pyjamasbyxor och marinerat allt i rök. Jag gick raka vägen ut på balkongen.

Nej, vet du vad, sa jag.

Här kan vi inte vara för jag är allergisk mot rök, ljög jag honom rätt upp i ansiktet. För inte kunde jag säga att lägenheten var hemsk, pyjamasbyxorna skrämmande och att jag ångrade att jag kom.

Men jag sjönk ner i soffan, fick ett glas vin och sen skrattade jag resten av kvällen. I hans sällskap och andras. För vi gick dit andra människor också går för att dricka och snurra så att skrattet blir yrt.

.roadkill på bordet

Han som är ny i familjen berättade om en grillkväll med grabbarna. De var mer än lovligt trötta på de vanliga köttbitarna, och ute efter något mer kulinariskt. Tjäder, kläckte någon ur sig och in i bilen med hela skaran och så ut på jakt. Men de behövde aldrig lämna bilen. Tjädrar är enligt utsago lika korkade som renar. De står kvar och väntar tålmodigt på att bli påkörda. Och sex påkörningar senare hade hela kalaset försetts med vitlöksspäckade tjäderbröst.

Förra helgen fick jag höra om en annan middag kompis var bjuden till. Då serverades hare. Även den påkörd.

Norrland?

Jo.

.tandlossning!

Någonstans vid tretiden, alltså den tiden på dygnet när det börjat ljusna igen, så hittar tungan ett ställe på framtanden som känns vasst. Som om något fastnat. Jag petar med nageln, men det sitter orubbligt kvar det där konstiga.

Flera timmar senare hittar tungan samma ställe igen. Men inte ens som nyvaken och nykter lyckas jag skrapa bort det.

- Inte så konstigt, säger spegeln och pekar på en flisa som lossnat.

- Titta inte på mig, säger minnet och vägrar avslöja vad jag gjorde igår.

.med stan för mina fötter

Har en plats på balkongen och ser hela staden spelas upp på scenen nedanför mig där jag sitter med ögon som ännu inte vant sig med ljuset och kalla tår som sticker fram under filten. Från min plats ser jag mycket och hör mer. Sirenerna ropar om fara, bussarna bär lördagsshoppare ner på stan och grannarna öppnar upp sina liv för att ta emot sommarvärmen.

Välkommen ljuva sommar!

.med ögonlock som klipper samtalet itu

Jag stannade nog mitt i en mening för ögonbrynen på andra sidan bordet höjdes en aning. Oj, jag trött jag plötsligt blev, säger jag för att förklara mig. Hon ler lite och påminner mig om att jag jobbat väldigt mycket på slutet. Så gäspar jag med hela ansiktet och klipper samtalet itu med ögonlocken.

Sen vänder jag mig mot klockan och ser att hon pekar mot tolv. Jag kastar ett anklagande över bordet. Har hon inte tänkt antyda nåt om hur klockan rusat? Nej, skrattar hon, jag tyckte det var så mysigt att jag inte ville att du skulle gå.

.stressdyslexi

Jag har en ett berg att klättra över på arbetstid. Men berget växer snabbare än jag klättrar, så jag kommer längre och längre ifrån toppen.

Och jag tappar saker på min färd. Bokstäver försvinner. Eller så byter de plats med någon annan och bildar ord som ingen begriper.

När det är mycket att hålla reda på så blir det lite svinn. Stressdyslexi tänker jag och drar en lättnades suck att jag bara har ett barn att hålla reda på.

.aaamen durå

.sötnosen

Naturligtvis har jag sett blickarna. Jag känner mig som en jordgubbe med grädde på när jag kliver in i lokalen. Han slickar av mig allt sött med bara blicken.

Idag vågade han fråga efter mitt nummer. Och det fick han. I en småstad så tar man varje chans man får till att lära känna nytt folk. Och sedan FN började diskutera om att erbjuda mig ett sympatiligg av humanitära skäl så tänkte jag att det kanske vore på tiden att börja fundera på att dejta igen.

I fem minuter var det en rätt spännande tanke.

Sen kom han fram och kallade mig för sötnos.

Bäst jag ringer FN ändå.

Sötnos? Hur klibbig får man vara?!

Och nästa fråga. Hur gör jag nu?

.nej, mamma vill inte att du kommer hem

Hon som lämnade tanden på Mallis klamrar sig fast runt min hals.

- Mamma, jag vill följa med dig hem, ber armar, mun och ögon i kör.

- Jag förstår att du vill, men det är inte mammavecka nu.

När jag sneglar på pappan så ser jag hur han försöker ducka för hennes böner. Som att stjäla godis från ett barn skulle det vara, så jag säger:

- På måndag får vi vara med varandra igen.

Hon tittar på mig ett kort ögonblick och ser genast att tjat inte skulle leda till annat än en sur mamma så hon byter taktik.

- Hur många dagar är det kvar?

Och för varje dag får jag en hård kram och ett god natt i mitt öra. Sen skickar hon slängkyssar efter mig när jag går.

Själv misstänker jag att det nog var mest för min egen skull som jag sa nej. Vi har våra rutiner och även om hon skulle ha lätt att ställa om så är det inte säkert att jag skulle ha det. I fyra år har vi levt på det här sättet. Det är 208 veckor av rutiner det. Jag börjar bli gammal.

.fantasierna anfaller

Det blev sent igår med. Men ändå gick jag ut så fort jag kom hem. Benen ville röra på sig. Och huvudet var inte beredd att sluta snurra. Inte än.

Så jag bytte skor och jacka och klev ut i sommarnatten. Fukten la sig som en hinna på mina glasögon och allt hamnade i dunkel.

Men jag kände till stigen och stannade inte förrän jag varm om ryggen nådde toppen. Där fanns bara jag, fåglarna och några tomma ölburkar. Med en klapp på axeln styrde jag stegen ner på andra sidan berget. För andningen rusade fortfarande snabbare än mina steg.

Fast...istället för att varva ner så varvade jag upp. För i den mörka skogen lurpassade både utsvultna vargar, beskyddande björnhonor och män som dräper kvinnor. Jag har aldrig haft så hög puls. Det tog timmar innan jag kunde varva ner från nedvarvningen.

.när försvinner jobb av sig själv?

Hur länge måste man vara borta från sitt jobb för att arbetsuppgifterna ska gå upp i rök? Efter en vecka på Mallis så fick jag ett varmt mottagande av mailkorgen. Alla var där. Sån fin stämning var det. Men ingen hade tänt grillen och försvunnit.

En sommarsemester då? Nej, på sin höjd kanske någon annan svarar i telefonen, men pappershögen ligger lika vinterblek på skrivbordet som den alltid gör.

Så jag tänker föräldraledighet. Då kan man till och med bli av med hela jobbet, och inte bara vissa arbetsuppgifter, har jag läst. Men för att komma åt den ljuva föräldraledigheten så måste man jobba rätt hårt. Först minst en gång, men då är det inte jag som är hård. Sen nio månader och sen resten av livet.

Well, jag tror ändå att jag öppnar upp mailkorgen istället för benen....

.stressiga tankar söker skydd

Mitt i leran och mitt i ovädret som sprutar arbetsuppgifter över mig så hittar jag ett trasigt paraply.

För jag inser mitt i stressen att man ska byta jobb så pass ofta att man inte hinner få insyn i hela verksamheten. För om man har insyn så vet man inte bara vad som blir gjort, utan - hemska tanke - också det som bli ogjort. Min rekommendation är att stanna på samma arbetsplats i högst två år.

Jag har alldeles uppenbart passerat den gränsen.

.ur en kos dagbok

Minns ni?

Minns ni den rafflande storyn i "Ur en kos dagbok".

Så har min vecka varit hittills. Och det är ändå bara tisdag.

Vaknade.

Åt lite frukost.

Tittade på disken.

Jobbade.

Åt.

Jobbade.

Jobbade.

Dog några timmar.

Åt lite frukost.

Tittade på disken. Det stod kvar på sitt gamla ställe.

Jäspade.

Jobbade.

Tog mig för pannan.

Jobbade.

Åt.

Längtade efter att få dö en smula.

.kontrollfrågorna

Man behöver inte höra frågorna för att veta vilka de är. Det räcker med svaren. Och liten berättar ju så gärna. Väljer ut det som hon tycker är spännande, men som jag misstänker får greppet på andra sidan telefonen att hårdna. Därför kommer kontrollfrågorna.

Som om det inte finns en vuxen på båda sidorna av barnet.

.gift i blodet?

Först låtsas jag att jag också drömmer om att bli gift. Men sen kommer jag ihåg att jag har egna tankar som inte alls tycker det låter särskilt spännande. Gift! Jag har haft relationer med gifta män och refererat till dem som mitt gift. Det är vad ordet betyder för mig. Något som kryper innanför skinnet och förpestar mitt förstånd. En kommentar om vad giftermålet uppenbarligen betydde för dessa män är öppet mål, tycker ni inte?!

Men relationen vill jag gärna ha. Det känner jag. Det rinner i mina ådror i en blandning av misstänksamhet och längtan. Jag vet vad jag har. Och jag vet alltför väl vad jag inte vill ha. Men vad är det då som finns bortom mig? Eller nära mig för all del, för jag vet faktiskt inte vad jag ska titta efter. Jag vet inte vad den andra halvan ska komplettera med. Jag vet inte vad som skulle få mig att lyfta blicken och släppa taget.

Så tills vidare rycker jag på axlarna och konstaterar att det där som andra säger sig ha, inte är något som kommer att landa framför mina fötter. Inte nu. Inte än. Inte på det sättet. Och det finns säkert anledningar till det.

Och faktiskt, det känns inte alls lika tungt över bröstet längre, nu när jag ryckt på axlarna.

.tand för tand

Vinden blåste rätt hårt kring ön. In genom jackärmar och ner längs ryggraden. In i munnen så att tänderna gungade. I alla fall en tand. I en mun.

Tanden begravde vi under högtidliga former på ett hemligt ställe.

Nu berättar dottern gärna att en del av henne alltid kommer att vara kvar på Mallis.

.kvinnlig fägring, en tävling?

Jag unnar mig lyxen att spionera på människorna runt poolen. Och jag är girig i mina blickar för på solsemester är vi alla avklädda och öppna till allmän beskådan. Väl?! För jag känner samma blickar mot min rygg när jag vågar mig ut på den blötlagda catwalken.

Det jag ser är vackra kvinnor. Alltså vackra ur medias sätt att se det. De har tränade kroppar, hår i förföriska lockar och bedårande nätta händer. Men de slår sig inte ner vid den manliga motsvarigheten av skönhet. Nej, dessa kvinnors karlar har magar som breder ut sig över solstolen, som de inte lämnar i första taget, och naturligtvis inte för att jaga junior som tar sikte mot den djupa sidan av poolen. Män som för länge sedan slutat anstränga sig för sin partner. Män som jag funderar på om de slutat bry sig överhuvudtaget.

Den växande misstanken i mig får bränsle.

Kvinnor gör sig inte vackra för männens skull. De söker uppskattning och beundran hos sina medsystrar. En komplimang om ett klädval från en väninna väger långt mycket tyngre än om en manlig bekant skulle sagt samma sak. En mage som hålls på plats genom en inandning är för att visa en ytligt bekant att man trots tre barn och heltidsarbete ändå lyckas hålla magen platt. Och den blodröda munnen är till för att fånga kvinnors blickar, inte männens.

Och när vi kvinnor jämför oss med varandra är vi alla förlorare. De stora vinnarna är männen. De kan luta sig tillbaka och njuta av frukterna när grannens fru slåss mot den egna hustrun om att vara vackrast.

Det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte gläds åt andras skönhet.

.blodröda ben

Det rinner värme nedför mina ben. Det kan vara rödvinet som fått fäste. Eller solbrännan som jag alltid, utan undantag, men med förvånansvärt kort minne, drabbas av. Mina ben skiftar av soluppgångens alla färger. Vackert så det förslår.

Eller så kan det vara sviterna från en bergsbestigning som slutade i flera öppna sår. Jag siktade på toppen, men överlistades av ett kaxigt gäng taggiga buskar.

.det är mycket nu

Jag får inte plats i huvudet med trippelmord. Det är redan fullt med jobb. För det finns en deadline som knackar på dörren. Kanske ska jag inte låsa in mig och samvetet på kontoret när alla andra sitter hemma med familjen. Kanske ska jag lägga tidspressen i det knä där den hör hemma. Det är inte mitt företag.

Men jag står inte ut med att det blir dåligt. Står valet mellan ett par timmar till på kontoret och ett bra resultat, kontra hem tidigt och irriterade dåligt....ja, då är valet tyvärr lätt för mig. Och stresshuvudvärken hamnar i mitt huvud.

Så det är därför jag bara hinner ögna rubrikerna och snappa upp vad som sägs i korridorerna. Det är kanske därför jag inte känner igen mig i massmedias beskrivning av stämningen på gator och torg.

En stad i sorg?

En stad i fjärran!

I morgon lyfter vi mot värmen. Och lämnar allt bakom oss en vecka. Jag och min dotter.

.den stora feta håriga begravningen

På salongen var det partystämning. Det var folk överallt och i kaffekoppar och på glasspinnar landade hår för att vila. Mig sköt de längst in i en soffa i väntan på min tur. Först skulle det milda skogsrået bli av med allt sitt hår.

Meningar fullproppade med ord viftades fram med hjälp av armar och munnar som inte kunde tyglas tjöt av skratt. Jag parerade bäst jag kunde, men även jag dränktes av entusiasm.

Hela släkten var på plats och alla var frisörer. Saxar smattrade och hårfärg stänkte på golvet. Och sen kom ännu fler in genom dörren och tog plats i salongens alla hörn.

Vad är det ni ska fira, undrar jag när jag med en dåres envishet äntligen fått en syl i vädret.

Nej, vi firar inte. Vi sörjer för mamma ska begravas i morgon, svarar de i kör.

.mediatränad obegriplig norrlänning

Igår förvandlades ett tjog intelligenta, vältaliga och spontana människor till stammande guldfiskar. Det var en kamera som strålade sönder hjärnorna. En efter en gick vi in i ett rum och utsattes för vidriga övergrepp. Och för att göra saken ännu värre så tvingades vi genomleva allt igen med ökad styrka inför hela personalgruppen.

Jag var kanske den som var längst ifrån att svimma.

Men det var bara marginellt mycket bättre eftersom ingen förstod vad jag sa med min extremt norrländska dialekt. En dialekt jag aldrig haft tidigare. Den bara dök upp från ingenstans. Bara sådär! För i mina öron har jag då aldrig hört det förut.

Det slutade med att vi fick texta min intervju.

.storstädning i skrymslen och vrår

Visst har jag berättat att jag håller på att riva ut (riva sönder?) en massa gamla kläder som listigt duckat och gömt sig bland saker jag faktiskt kan ha på mig utan att se ut som en tant/fjortis/pärnäsa/hollywoodfru?

Sorteringen går ut på att allt som jag inte använt på ett halvår åker ut.

Nu hittade jag en handfull askar med kondomer som jag fick på Pridefestivalen i somras.

Tja, det är väl inte troligt att en sån mössa åker på inom överskådlig framtid.

De får åka ner i påsen som ska till Erikshjälpen.

Så!

.bokstavsallergi och dejting

Hänger på elitedaters.se och får jag bara säga två saker?

1. Mumsfilibabba! Vilka godingar som hänger och dinglar i det nätet. Och de kan stava också! Svarta änkan ska ge sig ut på jakt ikväll minsann!

2. Eeek. Män som söker en Qvinna har inget i mitt nät att göra. Bort, bort!

.kyssar man minns och de som glöms bort

Hon tycker att jag ska kyssa honom nästa gång vi ses. Nej tack, säger jag. Vi slutade kyssas för fyra år sedan och jag har inga planer på att återuppta den aktiviteten. Ever.

Och då slår det mig att jag inte för mitt liv kan komma ihåg dem, kyssarna. Jag kommer ihåg ådrorna på underarmarna och tvättbrädan. Men kyssarna? Blankt.

Däremot så kommer jag ihåg den där tungan som med våld tvingade sig ner i min hals. Jag blev förbannad minns jag. Sådär kan man väl inte kyssas heller! Men jag tycker det är skönt, var hans uppblåsta svar.

Och jag kommer ihåg han som kysste torrt. Tror inte han gillade det särskilt mycket utan bara visste att det var så man skulle göra. Eller så älskade han det, men vågade inte släppa fram vilddjuret i sig. Inte ens om vilddjuret hade varit en myra.

Och han som kysste så att murbruket lossnade. Oh-my-God! Han lät mig hångla loss med fantasin innan han äntligen närmade sig min mun. Och aldrig svek verkligheten mina fantasier. Med sådana kyssar kan jag stanna i garderoben för alltid.

.språkförståelse

Mamma, vad betyder det när man säger att nåt är en barnlek?

Den här gången har jag inga svårigheter att hitta en mening där uttrycket passar. Jag trampar otåligt intill badkarskanten med blöta strumpor och mungipor som nuddar uppdragna och spända axlar. En ängels tålamod hade jag inte kunnat använda. Inte heller pigg som en lärka. Men däremot detta, så jag väser genom sammanbitna käkar.

Det är ingen barnlek att tvätta ditt hår!

.Gud är god

Dottern har hög feber och letar sympatier. På andra sidan luren gör pappan sitt bästa för att visa omtanke. Själv sitter jag vid hennes fötter och stryker försiktigt över benet.

Pappa skulle be en bön för mig, viskar hon när de pratat klart.

Natten igenom kokar den lilla kroppen. Till och med tårarna bränner en mammas oroliga fingertoppar.

På morgonen väcker en pigg sexåring sin sömnstörda mamma. Hon vill ha hjälp att starta en film. Av febern syns inte ett spår. Och när jag påpekar det så tjoar hon till av förtjusning.

Pappas bön hjälpte! Tack pappa!

.rätt körkort för raksträckor

Det är inte klokt vad duktig jag är som äntligen sa nej. Är det inte fantastiskt?! Nu kommer världen att täckas av pastellfärger. Eventuella problem kommer att blåsta bort med vindar som aldrig kommer tillbaka. Och solen blir min ständiga följeslagare.

Jag lutar mig tillbaka och väntar på effekten.

Tomt

Tomt

Då gnäller jag i en fågels öra och får till svar att jag inte kommer att få någon belöning för att det är så det ska vara. Ett rus ska inte ersättas med ett annat rus.

Krax

Och naturligtvis är det så. Men tomrummet efter det där som jag valt bort ekar i väggarna. Jag saknar pirret. Stampar med foten i golvet som en bortskämt människovalp. Vad var meningen med att byta bort ett hisnande rus mot……ingenting?

Det är jobbigt för en kicksökare att inse att livet består av en hyfsad rak raksträcka. Att bergochdalbanor får bara de som frågar efter dem. Och hur mycket jag än saknar kicken så vill jag inte tillbaka. För jag hinner beundra utsikten från min nya position, nu när jag inte längre krampaktigt måste hålla mig fast.

Och jag tror mig börja ana att belöningen med ordet ”nej” är att gamla mönster bryts och att min dotter får rätt sorts körkort i sin hand.

.high five

Jag använder fortfarande uttrycket "high five".

Och som om det inte är pinsamt nog så sträcker jag fram handen för klappen också. Förmodligen stärker jag även upp gesten med ett uttryck av coolhet. Alltså efter bästa förmåga.

Snälla, lägg mig på slutförvaring tack.

.blodstänk bland sexåringar

Får jag långa en tång?

När fröken svarar att det inte finns någon så får vi veta att det går lika bra med tråd. Förskoletjejen, E's kompis, vickar demonstrativt på den tand hon vill bli av med.

Snart nog har hon vickat fram blod. Jag ryggar tillbaka, medan den mer rutinerade förskolefröken pekar mot toaletten.

Men det är ändå E's blodrädda mamma som kliver rätt in i slagfältet. Barnet håller två framtänder i sin hand. Lycklig. Blodig i ansiktet. Och blod på handfat, kakel och speglar.

.hur man rangordnar en pedofil

Vad är det som gör att så fort brott diskuteras så hamnar de flesta i tugget om vilken brottsling som är värst? Tidigare idag blev stämningen vass på grund av pedofiler (för inte så länge sedan var det vilken ung flicka som minst förtjänade att bli våldtagen). Pedofilpräster har en självklar förstaplats i helvetet. Eller var det dagisfröknarna? Och poliserna? Tja, lite förvirrat blev de allt när jag började fråga.

Saken är den att jag har aldrig träffat en präst som inte också är människa. Det blir ju sjukt om han (för det är alltid en han när man pratar om pedofiler märker jag) ska få längre eller kortare straff beroende på yrkesvalet han gjorde i nian. Då vill jag se den listan så att jag kan visa för min dotter. Vilka yrkestitlar är det man ska akta sig för? Är det längre straff om en bagare kör mot rött än en ekonom? Åker man i fängelset om man som tandläkare vanvårdar sina hundar, men får dagsböter om man är sjuksköterska?

Som mamma kan jag inte bry mig mindre om min dotter blir utsatt. Den jäveln som rör henne ska straffas oavsett vilka kontakter han/hon har. Och oavsett titel på visitkortet. Tack så mycket!

.ryggläge = dödläge

Antingen så kommer jag att nysa ihjäl, eller så dör jag mitt i en läggningsprocedur. Och ljudet ni hör i dödsögonblicken är min ryggrad som knäcks. För när jag ska krångla mig upp från sängen, efter den obligatoriska sagan på kvällen, så har min rygg låst sig. Alltid! Men jag måste upp. Därför har jag utvecklat en teknik som går ut på att jag rinner ner på golvet. Väl på alla fyra så kan jag krypa därifrån.

Men värre ändå är när jag ligger i min egen säng och känner sticket i näsan som accelererar till väldigt obehag på en microsekund. Och den tiden är allt jag har till att skriva mitt testamente och ringa alla nära och kära innan det låter snap-crackle-pop!

Kiss my arse! Eller förresten, jag gör det själv så det blir ordentligt gjort!

.skydd och säkerhet

-Mamma, om du somnar är det jag som ska styra då?

Hon som aldrig får slut på frågor tittar på mig. Det är inget konstigt med den frågan. Vi känner en person som somnat vid ratten. Men det tog nästan ett år innan hon kom på att det faktiskt kunde ha något med henne att göra också.

Ord räcker inte så vi övar på en parkeringsplats. Jag somnar och hon tar över.

1. Väck

2. Styr

3. Handbroms

4. Varningsblinkers

Vi övar två gånger innan hon är nöjd.

Sen ska jag ut och springa och blir plötsligt väldigt orolig att hon ska släppa in en barnamördare medan jag är borta?

Ord räcker inte så vi övar i hallen. Jag är barnamördaren och hon klarar situationen.

1. Öppna inte

2. Öppna inte

3. Öppna inte

Men så ser jag helt plötsligt faror överallt. Barnvakten dör av överdos och lägenheten brinner upp när jag ligger i badet. Så vi övar att ringa brandkår, ambulans och polisen också. Och till pappa.

Så, nu kan mamma sova lugnt om nätterna igen.

.sextio ton barndomsminnen

Mina andetag lyckas inte överrösta timmerbilens suckar när den möter mig i en backe. Fast det är klart, mina hästkrafter ska bra dra 60 pannor runt slingan, timmerbilen tusen gånger så många.

Men vilka barndomsminnen som slår emot mig när bilen passerar. Först den där hettan som doftar av sågspån och kalhyggen. Sen räkna till tre innan baksuget blåser undan allt hår från ansiktet.

Ah, sommaren är här!

.information overload

Han pratar snabbt, mannen i Kalmar. Som om han räknade tegelstenar på väggen eller läste innantill från en telefonkatalog. Men det är nåt annat det handlar om. Nåt som jag ska ta till mig. Förstå. Och själv använda. Fåran mellan ögonbrynen djupnar när jag med stor ansträngning försöker urskilja vilket språk han pratar. Då och stoppar han in ord som jag känner igen, mellan sånt som jag omöjligt begriper och ord han själv måste ha hittat på.

Det tröstlösa i detta är att jag så sent som igår kände att jag hade koll.

Beep, beep, beeeep! Information overload!

.varning för nedfallande tårta

Borta på krönet ser jag hur något lossnar från en bil. Jag hinner tänka en hel del om livsfara och oaktsamhet innan jag kommer så nära att jag ser vad det är. Det är en brun konditoriask med öppningen mot asfalten. Locket ligger en bit bort. Kanske fanns det snören också, men de är borta. Och om det nu finns något i asken så är det gruset som får smaka på sötsakerna.

På taket står en svart handväska fortfarande kvar och balanserar. I samma ögonblick som jag passerar kliver en blommig klänning på knastertorra ben ut. Det går inte fort. Det var nog länge sedan det gick fort.

Sen ser jag inte mer i backspeglen.

.vinn en klänning

Här kan ni tävla och vinna en klänning. Eller så går ni direkt till shoppen och handlar. Helt klart klänningar man blir sommarglad av. Jag tror att mina Mallorcabruna ben skulle passa bra i en sån kreation.

Hm, var kan man vinna ett par skor som passar till då?

.och åren går, men hoten består!

Nu är hon hos mig igen. Vi hade kommit i otakt, för varannan vecka hade blivit mer. Sist hon pinkade revir här hemma var för 11 dagar och tre år sedan. Nu har hon en helt ny nyans i rösten igen. Ett kryddmått mer mognad. Skrämmande och imponerande.

-Jag förbjuder dig att dö, säger jag till henne.

-Men mamma, när jag är vuxen får jag göra vad jag vill.

-Bara nästan, du får inte dö. Det beslutet är alltid mitt.

Hon tittar på mig lite nonchalant. För den här leken är hon van vid.

-Ja, jag kommer då aldrig att säga att mina barn inte får dö. Vet du varför?

-Nej, hjärtat. Jag vet inte varför.

-För att jag tänker vara snäll mot mina barn.

Och så är diskussionen över för hon sätter punkt med munnen och börjar bläddra i en tidning istället.

Själv bläddrar jag i minnet. Minns alla gånger jag straffat mina egna föräldrar på samma sätt. Jag skulle låta mina barn äta godis mitt i veckan, de skulle få åka på utlandsresor och definitivt vara uppe så länge de ville.

Det är först 30 år senare jag inser vilka totalt verkningslösa pikar jag levererade. Jag kan inte bry mig mindre om snorkfrökens subtila försök att sticka mig med kniven.

Löjligt, säger jag bara. Störtlöjligt.

.bedårande självförtroende

Min lilla har fastnat med blicken. Hennes ögon lyser av beundran och mitt prat om vad som ska drickas till middagen är helt chanslös i konkurrensen. Den bedårande skönheten med den fantastiskt vackra klänningen har stulit talförmågan från min dotter.

När hon återfår den så säger hon till mig, utan att släppa blicken från de vackra lockarna, den flickan var vacker mamma, nästan lika vacker som mig.

.hellre smart, än släkt

Hellre smart än släkt, säger hon och vi skrattar så att bordet flyttar på sig. Men i det starka skrattet hörs inga lekande toner. Klangen, som är mer av smärta än hjärta, studsar mot väggarna och faller platt mot marken. Och ekot har ingen lust att plocka upp spillrorna.

Jag fick ett arv som jag lämnade tillbaka. Som vuxen ville jag inte ha paketet längre. Förväntansfulla barnaögon noterade inte att det bara var pappret som var vackert. Jag förstod aldrig att innehållet var en gåva som skulle lura mig att göra oändligt många felaktiga val. Att mitt värde var lika tomt som paketet med den glansiga ytan.

Om allt hade varit annorlunda hade jag ringt ett samtal idag. Jag hade ringt för att jag visste att den som svarade satte mitt värde högre än sitt eget. Och jag skulle ha pratat om kärlek och var tårarna hamnar när det är jobbigt. Tillsammans skulle vi skrattat åt livet och åt barnbarn som upprepar mönster.

Men så är det inte.

Inte i mitt liv.

I min verklighet kommer tårar som dränker en längtan efter ett telefonsamtal som jag aldrig haft - och aldrig kommer att ha.

Hellre smart än släkt,

men allra helst smart och släkt!

.morgonstånd

Min frisyr har morgonstånd.

Ah, the irony!

Just i helgen har jag sett många hårda stammar skymta på avstånd. En armlängd bort, men flera kilometer dit. För antingen stod de planterade på annans mark, eller så var de av fel sort. Jag spanar nämligen efter stabila pjäser med rötter djupt förankrade i trygghet och som hämtar näring från annan jord än den jag står på.

De är ganska sällsynta just den sorten.

Tyvärr.

.vårstädning

Ut åker några gamla kläder jag för länge sedan slutat använda. Tummade tidningar sorteras och leksaker som hållit damm och omaka strumpor sällskap får återvända hem. Kvasten söker även människor som klamrar sig fast i en fasad. Städa, städa. Rent ska det bli.

Mot slutet av dagen hittas även en halv flaska vin som magen tar hand om, och ögonen bjuder in njutbart sällskap.

Men i morgon fortsätter projektet, för än finns det mycket damm kvar i hörnen.

.parningsdansen

Den kroppen måste jag dansa med, tänker jag och plöjer mig genom folkmassan med målmedvetna steg. Vi har dansat förut och förväntningen pirrar till i fingertopparna när jag fångar hans uppmärksamhet. Han för min hand mot sin höft och jag lägger den kupade handen tillrätta och drar min kropp närmare hans. För varje steg han tar känner jag hur kraften förflyttar sig genom den stenhårda kroppen. Jag blundar hypnotiserat och låter mig ledas av gemensamma pulsslag. Och mitt i någons andetag flyttar han munnen närmare min hals.

Tankarna har jag förlorat för länge sedan.

Men han måste ha hört vad jag tänker för han säger "vi borde älska"!