Ja, nu har jag ialla fall fått ett livstecken, tänker jag när jag trycks bort. För sms får man inte heller svar på. Jag oroar mig lite försiktigt.
Inte ett avtryck sedan i torsdags, så jag har börjat fråga. Nej, ingen har hört något.
Det är svårt det där. Personen i fråga delar inte liv med någon. Och familjen är avlägsen. Så jag vet inte vem som skulle märka om han försvann. Är det jag som är hans vän?
Själv tänker jag rätt ofta på det. Hur länge skulle jag bli liggande på badrumsgolvet innan någon saknade mig? Granntanten låg två dygn. Det finns människor som legat döda i månader.
För lite otäckt är det, att man inte har någon som alltid försäkrar sig om att man finns. Varannan vecka kan jag vara död i en vecka. I teorin alltså. Och i alla otäcka fantasier.
3 kommentarer:
Den där känslan av att ingen skulle sakna en om man försvann är underlig. För om man verkligen vore död skulle man ju inte veta något... att ligga ett par tre veckor skulle väl inte göra någon skillnad. Då alltså. Men att tänka tanken när man är levande är hemskt.
Delar din fundering - ryyyys... Vi kanske får starta telefonkedja för singlar...?
Vi är nog en hel del människor som skulle sakna dina inlägg på bloggen och därigenom undra vad som hänt. Men telefonkedja eller SMS kedja för singlar lät inte så dumt det heller.
/Hson74
Skicka en kommentar