Jag har ett leende som köpt in sig på ett förstahandskontrakt i mitt ansikte. Bästa läget. Mitt i nyllet sitter det där och visar upp hela möblemanget i Stockholmsvitt.
Jag ler ofta.
Ibland jämt.
Men så såg jag min motsvarighet. En kvinna med ett ansikte delat i två halvor. Som löskokt ägg i en kopp. Hon såg...efterbliven ut. Lyset var tänt, men ingen var hemma.
Jag slutade le.
Och tänkte på alla gånger jag avfyrat ett leende utan någon som helst substans bakom. Bara en tillrättalagd grimas i ansiktet. En fasad för folket.
2 kommentarer:
jag vet vad du menar. döda ögon och ett grin i stället för värme. brrr
Jag ler jämt. Både med munnen och med ögonen (tror och hoppas jag). Det var pappa som lärde mig det. Han sa att man måste göra det för världen eftersom den blir så mycket vackrare då. Världen förtjänar leenden och om man inser det kommer leendet från insidan automatiskt (så att ögonen hänger med).
Tyvärr har jag ojämna tänder men det är en annan femma.
Skicka en kommentar