Man kan lätt får för sig att det är de sista kilometrarna som kräver den största viljestyrkan. Men så lätt ordnat är inte livet. Hur kunde ni få för er det? Nej, mina damer och herrar, det är kilometer nummer två som får fötterna att vända på sig för att gå hemåt igen, ögonen att lämna huvudet och stirra nedlåtande på den dumskalle som plågar sig själv helt frivilligt och tankarna att lägga sig i soffan.
Jag har ingen logisk förklaring till detta fenomen. För så fort tjurskallen har dragit hela lasset till kilometermarkering nummer tre, så galopperar kroppen genast betydligt lättare. Faktum är att jag skulle kunna springa hur långt som helst bara jag slapp den andra kilometern.
Förklaring emottages tacksamt.
Här kan man tydligt se att denna man är på den berömda andra kilometern.
4 kommentarer:
enkelt... det är då man kommer till den där tröskeln när smärtan sätter in - den som får kroppen att tillverka endorfiner och annat godis. Det tar en stund... en kilometer ungefär....
När du blir ännu mer vältränad kommer gränsen att ändras - kanske får du springa lite längre innan den andra kilometern kommer... men ibland blir det tvärtom - endorfinerna kommer igång lite fortare.
Smart va!
Min gräns sitter vid första. Har aldrig kommit förbi...
kan du inte ta bilen förbi den andra kilometern och börja där?
Så quickroot säger alltså att jag aldrig kommer undan smärtan? I så fall kommer jag att ta vara på anonyms tips. Ooo, vad smart jag är.
Skicka en kommentar