.8 848 meter över havet

Det sas så mycket otäcka saker på lunchen. Jag försökte värja mig, men hon bara pratade på. Såg inte hur illa jag grimaserade. Noterade inte hur ansiktet bleknade och försvann in i bakgrunden.

Sju timmar senare drog jag ner kepsen över ögonen och tvingade igång benen. Skavsåret på högra foten värkte upp längs benet och vinden försökte blåsa mig ut i havet.

På något sätt satt höfkulorna kvar hela vägen till mördarbacken.

MÖRDARBACKEN.

Omtalad i hela bygden för sin brutalitet.

Hatad.

Fruktad.

Men hej, vad det gick. Första delmålet noterade jag inte förrän jag passerat. Tramp-tramp-tramp. Andra milstolpen försvann lika snabbt. Galopp-galopp-galopp. Tredje markeringen kom oväntat fort. Ett "M" för möte. Fast mötte jag någon så fanns det ingen chans i världen att jag skulle hinna sett det, så snabb var jag.

Lyfter blicken och anar ett annat "M" uppe på krönet där luften är så tunn att allt blir blått. Jag har 8 848 meter bergsklättring kvar innan jag passerat delmål nummer tre. Stånk-stön-pust. Det svindlar för ögonen och jag får svårt att andas. Möjligen närmar jag mig målet, men det kan inte avgöras med blotta ögat. Host-frust-fnys.

Ramlar äntligen över toppen och rinner ner i målfållan av blotta förskräckelsen och med en kilometertid som var snäppet bättre än utmanarens.

Jag har en vinnarskalle ute till försäljning.

Till lägstbjudande!