Jag önskar att det gick att hålla andras åsiker om mig på avstånd. Inte ge dem mer näring så att deras envisa rotsystem får fäste. Rycker jag upp en taggig planta så är det bara en kortsiktig mildring. Det taggiga kommer att dyka upp igen, jag vet det. Få nytt fäste. Det är lätt när rotsystemet snirklar sig genom hela min kropp. Under ytan, men ständigt närvarande.
Jag har nyss slutat med ogräsbekämpningsmedlet som jag använde. Trodde jag hade eländet under kontroll.
Men nu hittar jag alltså nya färska plantor. Taggiga djävlar. River upp gamla sår med förbluffande lätthet.
Aj!
söndag 8 juni 2008
.en smärtsam söndagkväll
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
En positiv sak mitt i eländet är att du skriver ju väldigt coolt om det, om ogräs, rötter och plantor.
Rensa bort ogräset du, för därunder finns rosa och mjuk hud. Och en hel del fina blommor det vet jag!
Ja, det känns onekligen bra att vara vältalig när man har ont. Då blir smärtan poetisk. Konstnären lider.
Och så kommer tanten med sina evinnerligheter... livet kommer aldrig att vara bara rosa eller tagglösa rosor. Du kommer att vara helt perfekt med lagom mycket ogräs och flera allvarliga brister som kommer att reta dig till vansinne ibland och älskas av andra för att de avskyr när andra är perfekta. Du är människa - och vet du, du är dessutom en av dem jag gillar allra bäst av den sorten. För att du är som du är.
Visst är det bra Steina att du kan ställa in dig på repeat när du pratar med mig? Men jag är tacksam att du har den funktionen. Snart så ska du se att poletten trillar ner.
Skicka en kommentar