Det gör ont att gå husesyn. Mina ögon har ett filter som med millimeterprecision registrarat allt som jag inte har. Och för varje ny detalj så drabbas min hjärta av avund.
Så var det igår med. Jag såg ett perfekt hem. Mina utrop om hur fantastiskt allting var, blev mer och mer ihåliga. Tillslut satte jag mig på trappan och kände efter. Varför är det så jobbigt att se andras hemtrevnad? Hur känner man äkta glädje för andras skull?
Ps. Det ska inte vara en tävling. Om jag fick bestämma så skulle jag vilja känna glädjen nu och inte först när jag själv har ett hem som ser perfekt ut. Ds.
söndag 1 juni 2008
.andras hemtrevnad är min olycka
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
men du - om perfektionismen är det du kräver för att känna glädje, då lär du få leva i besvikelsens grå halvdager... kanske idé att hitta det som är meningsfullt, det som är mänskligt.. eller tror du på fullt allvar, att det som ser perfekt ut också är det i alla delar??????
Jag hör dig Steina. Jag är inte ute efter det perfekta. Men kanske det som SER perfekt ut i mina ögon. Jag såg tex inte om de glömt att dammsuga under soffan, eller om alla knivar i kökslådan var slöa, eller om de hade bråkat vettet ur varandra kvällen innan.... Det SÅG bara så hemtrevlig ut. Jag skulle också vilja att mitt liv SÅG fantastiskt ut i mina ögon. Öh, i all enkelhet.
Varför är det så viktigt att det SER perfekt ur? Jag förstår inte det. Varför inte bara glädjas över det som är, det som finns här och nu. Och Du, du får bestämma, du får känna glädjen nu.
Skicka en kommentar