.olusten eller o-olusten

Det ligger ett sms i min inkorg. Det har legat där ganska länge nu, för att mogna eller nåt. Jag har i alla fall inte kunnat plocka bort det.

Igår morse läste jag det igen. Och sparade det. Igen.

”…man äger sin olust. Och inser att den är en del av livet. Sen gör man det man ska och vaknar en annan dag med ett skratt…”

Men så plötsligt förstod jag ordens innebörd. Så självklara.

Det handlar inte om att jag ska bita ihop. Det handlar om att jag ska acceptera det jag känner. Säga till mig själv att ”jaha, nu känner jag en olust över att gå till jobbet. Hej på dig olusten, är det så här du känns? Nej då, det är ingen fara….du kan få vara där om du vill. Här är alla känslor välkomna.”

Och då hände det. Olustkänslan fick ingen näring av mig. Så då tappade den intresse och kröp genast tillbaka till den färggranna lilla låda där den normalt sett ligger och vilar på en bädd av bomull, granne med lyckan och förvåningen.

Och jag gick till jobbet.

o-olustig.