Läser artiklar om barn som begravts under rasmassor. Lärare som offrar sitt liv för sina elever. Mammor som använder sin kropp som sköld. Ser bilder på gråtande kvinnor. Blodiga barn. Och hem i ruiner.
Med det i åtanke kanske det inte är så konstigt att jag skriker rätt ut när jag plötsligt hör en kraftig smäll och känner vibrationer under mina fötter.
Pulsen går ner när jag inser att det är Banverket som gör en tunnel i berget under mig.
Men för ett ögonblick var jag där!
Där, där världen rasat samman.
LIVET OCH LITE TILL
måndag 19 maj 2008
.skakningarna i knäna
Mitt i vardagen hos Comvidare kl. 5/19/2008
Mer vardagsrealism hittas här: mardrömmarna, nyheterna
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Usch! Vad hemskt. Skickar över en kall handduk så att du kan badda pannan lite.
Skicka en kommentar