.sånt som genier förstår

Så är hon tillbaka hos mig igen. Hon med där blicken som har vuxna ord. Hon som lägger huvudet lite på sned när jag pratar och säger att hon förstår. Hon som tar mina ord, och bygger nya meningar men med samma innehåll. Hon som säger att man inte måste vara geni för att förstå varför barn gör som de gör.

Men jag blev blyg när jag såg henne. Hon hade kläderna jag köpt, men hennes kropp hade lärt sig nya sätt att röra på sig och hennes ansikte pratade en dialekt jag inte var bekant med.

Och hon luktade inte som hon skulle.

Smultrondoften får hon hos mig.

.kramar sökes

De vet inte om det. Människorna jag träffar på dagarna. De vet inte om att de är på en audition. Rollen som ska tillsättas är kramare. Och personen som ska kramas är naturligtvis jag.

Jag behöver någon som kramar tills kramen tagit slut. Någon som vågar krama mig fastän jag sprattlar av rädsla och försöker fly. Någon som kramar utan att förvänta sig något tillbaka.

Kravlöst.

Och innerligt.

.om systrars olikheter

Jag tystnar och tittar upp för att hitta nästa mening i några av mina systrars ögon, men det förblir tyst. Och de tittar lite förvirrat tillbaka på mig. De har ingen aning om vad de ska säga nu. De har aldrig hört en röst som ropar öronbedövande högt i huvudet. De har aldrig känt hur benen rör sig av sig själva mot en plats dit man bara måsta gå. De har aldrig fått en mening i sin famn som kan förändra allt, bara man förvaltar den väl.

De är logiska.

De tänker orsak och verkan. Det man vet har en struktur och en fysisk form. Och förmodligen kan man räkna på det också.

Så jag berättar hur jag ibland vet det som aldrig sagts. Jag berättar om den där Hon som jag haft i periferin länge, men aldrig träffat. Hon som jag bara vetat att jag måste lära känna. Hon vars liv jag ska påverka, eller hon mitt.

Jag berättar om hur tanke på en person många gånger resulterar i att telefonen ringer och jag får "tala om trollen".

Jag berättar om han som kan värma mitt hjärta på avstånd med sin blick. Och hur våra liv korsar varandra på ett sätt som vi inte kan styra över. Att jag inte kan annat än att slappna av och åka med.

De är logiska mina systrar. Så därför lyssnar de på mig med innerlig värme. Jag är deras syster och jag får vara precis hur jag vill.

.då släppte jag ut fjärilarna i magen och kysste honom

Jag söker inte bekräftelse på att jag är en god person. Det vet jag. Sånt känner man på sig.

Men jag söker förståelse.

Vi bodde ändå tillsammans i sju år. Han flyttade in hos mig och spred manlighet i min lägenhet. Han hyrde rummet mitt emot badrummet och jag minns hur jag stod och väntade på att råka gå förbi när han nyduschad skulle smita över till sitt rum. När han senare la sin arm bakom min rygg på det där speciella sättet som bara han gör, så släppte jag ut fjärilarna i magen och kysste honom. Det var sommar.

Slumpen packade även hans väska och tillsammans flyttade vi mot stenmurar, långa svepande smala vägar och en liten svart hund som vi älskade.

Han delade generöst med sig av sin familj. Underbara människor som kramade varmt och bjöd på småkakor. Jag tvekade aldrig när han ville flytta närmare dem igen. Och huset nära granskogen blev vårt.

Vi hade alltid dålig med pengar och det var kanske där missunnsamheten fick fäste. När dottern föddes så kom även tröttheten och de tysta anklagelserna. Jag slutade att älska och han försvann. Försvann in i en annan kvinnas armar. Jag kan inte säga något om det. Det kunde lika väl ha varit jag.

Men lögnerna kan jag säga något om. De kastade mig obarmhärtigt fram och tillbaka. Lovade, för att sedan krossa. Smekte, för att sedan klösa. Då gick jag och han försvann.

Nu har han putsat fasaden och lever det liv som han vill leva. Åtminstone säger han det. När det gäller mitt liv har han också mycket att säga. Fast nu kanske jag ljuger. Han säger att han hör mycket, men att han aldrig i livet skulle lägga sig i. När han hör allt det där om mig så vänder han och går åt andra hållet, säger han. Vad det är han hör har han däremot aldrig någonsin sagt. Men att han hör, det säger han ofta. Särskilt när vi är oense om arrangemangen kring det barn vi delar.

Men om det jag hör säger jag inget. För jag misstänker att han vet. Vet att den roll han tilldelar mig, egentligen är hans huvudroll.

.och rädslan tar över efter tårarna

Halva livet kommer E att tillbringa hos en person som är av den åsikten att jag är en fruktansvärd person som medvetet behandlar andra människor illa.

Hur påverkar det henne?

.mitt barns pappa tycker

Mitt barns pappa tycker att jag är en ond människa. Han sa det nyss på telefonen och jag kan inte sluta gråta.

Jag gör onda saker mot andra människor också, det har han tydligen många exempel på.

Och för att sticka kniven i mig ytterligare så hävdar han att den (för mig otroligt smärtsamma) uppoffring jag gjorde för Es skull i våras, enbart var av egoistiska skäl.

Och jag kan inte sluta gråta.

Hur kan han vilja göra mig så illa? Den där kniven han har i sin hand hugger och hugger långt efter att jag lagt ifrån mig telefonen.

Och jag kan inte sluta gråta.

.men det vet han inte om

Han har en kropp som ber om sällskap. Ögon som hettar. Och en mun som leker med min fantasi.

Men det vet han inte om.

Han märker inte hur jag lägger min blick mot hans nacke. Han hör inte hur min röst vibrerar i rummet. Han ser inte hur mina händer vandrar iväg i rusiga drömmar.

Han vänder sig om och går.

.hur jag springer ifrån mina mål

Jag motionerar varje dag, utan undantag. Antingen på gym eller så springer jag, och då minst 6 km. Men hur jag än gör så ligger jag alltid steget efter. Måste alltid träna hårdare för att nå mina mål. Jag måste jaga.

Hur kommer det sig?

Borde jag inte någon gång hinna ifatt dem? Med tanke på hur hårt jag tränar och så!

Så idag sprang jag 9,6 km på 52 minuter. Och jag kände mig inte nöjd. Den där backen kunde jag nog ha satsat hårdare i. Längs raksträckan på andra sidan sjön borde jag väl ändå hållit ett högre tempo.

Men så sa någon grattis. Du ligger ju långt under en timme på milen!

Och då kom jag ihåg att det var ett mål. Förut alltså. Men jag minns inte när jag bytte det mot ett annat. Mina mål regleras tydligen automatiskt så att jag alltid ska misslyckas.

Det känns inte så snällt mot mig själv.

För jag är ju svinduktig ju!

.kanske inte rätt person för jobbet

Där ligger jag med benen brett isär och underlivet till allmän åskådan. Barnmorskan har susat iväg för att lämna ett prov som av någon anledning var tvunget att lämnas precis just nu, och inte om tio minuter när undersökningen är en notering i en journal.

Men inget förvånar mig när det gäller den kvinnan. Jag känner mig faktiskt lite tacksam att hon inte lämnade instrumenten kvar i mig när hon försvann. Det gjorde hon nämligen på en kompis. Kan tänka mig att hon såg ut som den där krukan som är full med ballongvispar och träslevar och som alla har på köksbänken.

Innan hade jag fått svara på en del helt orelevanta frågor. Drack jag när jag var gravid med min dotter (för en si så där sex år sedan)? Och hur ser mina alkoholvanor ut nu? Hon rekommenderade att jag inte skulle dricka de två veckorna jag inte visste om jag var gravid. Direkt efter mensen så gick det bra. Vi gör så här sa jag, jag dricker när jag vill och i gengäld så blir jag inte gravid. Vad säger du om det, frågade jag. Hon såg lite besvärad ut, men jag kan inte säga om det berodde på mitt okristliga alkoholmissbruk eller på nåt annat.

Men tillbaka till ingreppet. Det gick inte så bra nämligen. Kan tänka mig att jag spände mig något eftersom hon skramlat oroväckande med utrustningen och förvirrat sagt både det ena och andra. Instrumenten knarrade och mina ögon vattnades av smärta, och hela tiden hörde man hennes stressade suckar. Tillslut tryckte hon på den stora röda knappen så att hela rummet började blinka. Hon var tvungen att kalla på förstärkning. Men strax innan dörren slets upp så gjorde hon ett extra försök.

Men då knäckte hon plastverktyget. Bitarna åkte i golvet med en öronbedövande smäll.

Den andra kvinnan kom in, tittade medlidsamt på mig och fick någonting att hålla i. Själv svettades jag mest. Och morrade. Du skrämmer skiten ur mig, väste jag mellan mungiporna. Vi är snart klara, svarade hon.

Jag ställde mig upp och koncentrerade mig på att inte svimma. Hon sa en massa viktiga saker, om förhållningsregler och så, men inget fastnade.

Jag har känslan av att vi inte kommer att ses igen.

Inte om jag får bestämma.

.andras otrohet, mina bekymmer

Nu förstår jag det. Nu ser jag mönster om barnsliga önskningar om att bli vald. Som i en Disneyklassiker. Prinsen väljer den passiva prinsessan.

Så när han ger mig ord som berusar tänkt, alltid, vacker, så reagerar min kropp. Det gör den alltid. Men jag tänker att kanske är det helt ok att berusas. Orden har kanske en äkta betydelse. En ärlig innebörd.

Men så tänker jag igen.

Varför lämna en sådan present av kittlande ord om det inte finns en baktanke? Fast det får inte finnas en baktanke! Han är gift. Han är alltid gift när berusande ord sägs. Då tas riskerna. Män som däremot får kittla har tunghäfta.

Det som berusar bedrövar. Bedrövar mig! Berusar dem?

Vad gör det mig till för människa om jag låter mig berusas? Om jag låter den underbara känslan av att vara åtrådd sjunka in i mig? Om jag låter mig bli vald?

Avvisad längtan blir till sten i kroppen. Jag har många stenar.

Men jag är inte av sten.