.marathonmannen

Visst följer han med på en löprunda. Att han sprang för ett par timmar sedan har uppenbarligen rätt liten betydelse. Varannan dag hänger han på sig sina hopplöst osportiga kläder och springer sina kilometrar. Vissa dagar två gånger då. Och vissa gånger varje dag.

För visst hängde han med mig ikväll också, trots att kroppen rimligtvis borde ha begärt vila. Fast jag såg ju, när vi balanerade på ett ben för att sträcka ut några muskler, att hans kropp redan glömt bort att han nyss sprungit.

Där stod jag i min trendiga löparstass och önskade att jag var i hans kläder.

.sakta vi går genom stan

Jag tar ett steg bort och försöker föreställa mig hur det ser ut när vi går i takt intill varandra, mannen med en blick som får mig att dansa till musik som bara hörs i mina öron och så jag.

Jag ser naturligtvis ingenting. För jag förmår mig inte att ta ett så pass långt kliv från honom att jag kan observera på avstånd. Närheten av honom är magnetisk. Det har den alltid varit. Den varma doften från hans hals berusar mig på ett sätt som gör att omvärlden blir ett suddigt töcken.

Men jag tittar ändå upp på människorna jag möter. För kanske, kanske är det vår spegelbild jag ser i deras ögon.

.gayvänlig konferenslokal

Letar konferenslokal i jobbet och hittar ett intressant alternativ. Genomtänkt liksom. Brett utbud liksom.

Restaurang – Bar – Dygnsöppen reception – Tidningar – Rökfria rum – Hiss – Bagageförvaring – Gayvänligt – Alla allmänna och privata utrymmen är rökfria


Men.

Hallå där!

Gayvänligt!

Vad innebär det?

.en sval vind mot en ömtålig kind

Hennes väsen väntar,

det kan hon inte göra något åt.

Det har ingen betydelse om tankarna pressas undan av hög puls från snabba steg på grusiga vårvägar, om vänner lockar fram det där skrattet som startar långt ner i magen och är aningens för stort, eller om vinet fångar uppmärksamheten till hennes leende ögon och de där benen som inte kan vila när musiken studsar mellan väggarna.

För bortom allt det där så väntar hon ändå.

Medan hon väntar tröstas hon av tanken att följa den svala vindens väg, från att ha ruskat om det tjocka håret som känns så lent mot ögat, tills att försiktigt stryka hennes ömtåliga kind där hon sitter inom synhåll, men bortom räckhåll.

Med händer som tröstar varandra och med ögon som vilar bakom mörka ögonlock väntar hon på att vinden ska viska svar om när det blir lä i stormande hjärtan.

.gå försiktigt, akta kycklingarna!

Innan jag ens hunnit ut ur bilen fick jag en andfådd instruktion.

-"gå försiktigt, akta kycklingarna"

Men innan jag kunde gå försiktigt och akta kycklingarna så var jag tvungen att avbryta ett litet lamms stund i himmelriket och trassla ut honom ur en ensilagebal för att kasta tillbaka honom till hagen. När man väl får grepp om de pilsnabba lammen så kan man lätt bära dem i sin famn. Men jag fick lägga lite engagemang på att försöka undvika att gnugga fårbajs mot min vita täckväst.

Men sedan kunde jag se upp var jag satte fötterna och assistera sökandet efter kycklingar som hade rymt från sitt tillfälliga boende i garaget. Elva stycken hittade vi, men åtta dunbollar kom inte ens fram när leken var slut och vi ropade "fritt fram".

Väl uppe i huset så gömde tre katter och två hunder mig under ett täcke av små envist kittlande hårstrån och ogenerad uppmärksamhet. Den självsäkra blågrå katten och den skäggiga unghunden ansträngde sig mest. I en timme var lurade de mig att arbeta, utan ersättning, med att massera deras lurvigt suckande kroppar.

Och de fick mig till och med att tro att det var för min skull jag gjorde det!

.ibland är man inte så kaxig

Det är väl för märkligt. Jag gjorde alla vuxensakerna i morse. Jag gick min timmes promenad med stavarna, innan jag åt en portion fiberberikad havregrynsgröt. Intill tallriken stod ett glas juice och det senaste nummret av Amelia låg uppslaget framför mig. Jag skrubbade min kropp med mjukgörande tvål och håret fick en omgång av ett schampoo som påstår sig ge överlägsen glans. Jag böjde ögonfransarna och la rouge på kinderna. Jag blåste mitt hår och gnuggade in vax i topparna.

Men ändå så var det ett barns ansikte som mötte mig i spegeln när jag skulle gå.

.ni har väl inte missat Susan Boyle?!

En total överraskning...

Kolla här, och gråt en skvätt!

Hittills: 36786444 visningar. Stjärna över en natt. Helt galet!

.puss och kram då chefen!

När klockan börjar närma sig fyra ringer i princip alltid min telefon. Det är chefen som vill sammanfatta dagen och ge nya direktiv för de kommande dagarna. I ett år har vi hållit på så. Han kan ringa från skidspåret, bilkön eller för all del, från sitt kontor.

I slutet på dagen kan min koncentration och professionalism vingla iväg något. Det är inte alltid hjärnan är kvar på kontoret bara för att kroppen är det. Som idag tillexempel. Hjärnan hade för länge sedan gått hem (och rumpan bad om nåd i den plötsligt stenhårda kontorsstolen) när jag försökte pricka örat med hörsnäckan. Taktiken vid de tillfällena är genialisk. Jag pratar på om mitt och vad jag gjort och behöver därmed inte minnas något som han eventuellt skulle säga.

Men idag pratade jag nog på lite för mycket med mitt, för när chefen sa "då hörs vi i morgon" så fick jag hosta till för att inte ett "puss och kram" skulle slinka in efter mitt "ja, det gör vi"!

.mitt perspektiv föll på plats!

Bakom klockans outtröttliga tickande gömmer sig inte längre dunlätta andetag. Ibland låter jag mina egna överrösta klockan, bara för att rubba ordningen. Men fort är allt på sin plats igen. Tomheten kan inte maskeras. Saknaden har återigen satt sig i väggarna.

Den här morgonen, som är den sista för mig och den första för femåringens andra familj, började inte med morgonhumöret som hon ärvt av mig, utan med en liten hand i min och några ord som väckte oväntad smärta i mitt hjärta.

Jag vill inte åka till pappa!

Varför, frågade jag bakom krampaktigt hållen fasad.

För att jag har inte längtat.

När jag tittade på hennes ansikte såg jag bara mildhet och det behövdes bara en kram för att hon skulle hoppa ner från bänken i hallen och småprata med mig hela vägen till bilen.

Men i mig gjorde det fortfarande ont. Perspektiv föll på plats. Tänk den förälder som måste lämna sitt barn till ett ställe som färgar ett sammetslent ansikte grönt av skräck! Tänk den förälder som måste lösgöra sig från ett krampaktiga grepp och salta tårar! Tänk den förälder som måste vända sig om och gå!

.mina ord ger jag till någon annan

Mina ord tycks aldrig ta slut, men det är inte för er jag skriver. Nej, mina ord ger jag till en man som kan stå på andra sidan rummen men ändå röra vid mig. En man som nuddar vid mig i förbigående men lämnar ett permanent avtryck. En man som har ett kort skratt som åker ner i min mage och rullar runt i en evighet.

Mina känslor för honom växer med varje tanke som passerar och mina fantasier får min värld att gunga.

Och jag tänker - att tiden kan stanna när han står framför mig med ett andetag som räcker hela vägen tills jag hitta alla milimetrar på hans kropp och mitt inre fyllts med doften av hans värme.