.på ytan syns inte så djävla mycket

Det är innan-jobbet-tidigt på morgonen och jag befinner mig i omklädningsrummet på simhallen (så, då fick jag det sagt). Ett par damer för ett kort samtal. Det har varit på samma fest och pratar om hur trevligt det var. Den ena av kvinnorna har jag redan sorterat in som mentalt handikappad (herregud, jag vet inte ens hur man uttrycker det på ett korrekt sätt, må mina dna-strängar trassla in sig i varandra och göra mina tår till kåldolmar). När hon samlat sina ägodelar och försvunnit in i duschen så börjar den andra kvinnan att prata. Först anar jag inget, men när hon upprepat meningen tolv gånger så känner jag mig rätt säker på att hon också har liknande handikapp.

Men jag kunde svära på att hon var "normal". Inget som syns på ytan, men ändå ack så avslöjande.

Hon hade flyttat. Och det upptog tydligen hela hennes värld. Jag har flyttat, jag. Jo. Jag har flyttat, jag. Jag har flyttat. Mmm. Jag har flyttat, jag.

Och jag tänker att det måste vara avgörande för henne att budskapet fastnar. Det måste sägas så många gånger att det tillslut blir verklighet. Och än var det många gånger kvar.

Så. Vad behöver du säga till dig själv som du inte förstått? Själv kan jag komma på ett dussin budskap som vägrar ta fäste i mitt medvetande, trots att de för länge sedan blivit verklighet.

Så nästa gång ni hör fras som upprepas i oändlighet så kan det vara jag. Med inspiration av en kvinna om hade alla hästar i stallet.

.när kråkorna klappar takten

Höjdhopp. Vilka martyrer till kvinnor utsätter sig för det?

Innan du ens är påtänkt för tävling så måste du först svälta fram höftben och nyckelben. Sen måste du öva in en fånig kroppsklapparritual och sist göra en brasiliansk vaxning. Kråkbenen bör nog vara medfödda.

Tävlingen är inte över förrän du misslyckas. Alltså när du totalt missbedömt din förmåga och knuffat ner ribban med en röv som, trots sin minimala storlek, är på tok för groteskt stor.

Och skulle du vara den lyckliga som ensam lyckas baxa över både vassa nyckelben och rangliga kråkben över ribban som ligger på andra våningen, så måste du ändå fullborda misslyckandet med att höja ribban till VÄRLDSREKORDNIVÅ. Det klarar du naturligtvis inte och allt blir bara pinsamt tyst.

.alla är lika värda

Alla är lika värda. Oavsett läggning. Oavsett material.

Alla har ett namn. Rosenblad. Rayla. Alice. Anna. Patrick. Rosa. Valpis.

Alla ska behandlas med samma respekt. Rayla vill också ha sin portion mat. Rayla fyller år med jämna mellanrum. Rayla vill vara vaken länge. Rayla håller alltid med sin matte.

Så när E råkar glömma den lilla vita tigerungen så kan man höra hennes hjärtat brista när hon inser att hon misslyckats som vårdnadshavare och lämnat djuret övergivet på en sten. Inget plåster i världen kan laga det djupa såret. Den enda lindring är att jag hjälper henne att leta.

Och innan lilla mamman somnar på kvällen så ska två djur ligga i famnen. Och alltid ligger djuren på fel ställe. Och alltid engageras jag i letandet. Var Anna den lilla grå katten, eller hundvalpen med stora öron?

E suckar uppgivet. Som mormor till 100 mjukdjur gör jag tydligen inte succé. I min värld är inte alla lika värda utan alla är väldigt lika.

.allmänt förfall och nya kompisar

Helvete, helvete, helvete. Jag har bjudit in en sån där högpresterande kvinna hem till mig. Ni vet, en sån som har matchande badlakan i flera storlekar sorterade i perfekta högar i badrummet. En sån som rullar in sin köttfärslimpa i bacon och klär barnen i goretexkläder i exakt rätt storlek.

Fast jag vet inte om hon är sån. Men jag inbillar mig. Tills motsatsen bevisats liksom. Jag har väl fördomar jag också.

Så jag går ett varv i lägenheten. Disken står i drivor. Tvätten ligger på sängen. Tvätten ligger på golvet. Tvätten hänger i rader. Skor blockerar hallen.

Skriver en mental prioriterinslista. Vad är mest genant att skylta med? Bestämmer mig för att ett nerkletat kök är höjden av skam. Jag har ju ändå lovat bort en bit kladdkaka.

När hon väl kommer så ägnar jag all min kraft åt att prata ihjäl henne. Jag gör så när skaffar kompisar. Blir alldeles för ivrig. Så den ljuvliga kvinnan (hon har fortfarande inte visat några irriterade personlighetsdrag) har två femåringar som står och hoppar upp och ner vid henne sida. Titta på mig, titta på mig!

Sen bjuder jag på kladdkaka. Fast den har jag redan ätit upp, så jag får det att låta som om det var hon som istället valde ost och kex.


På det hela taget så är jag rätt nöjd.

Mina mest irriterande personlighetsdrag märktes knappt.

.en småstad rymmer nästan allt

Jag brukar säga att den här småstaden jag bor i har det man behöver...om man har allt. Saknar man en viktig ingrediens så är man rökt. Har du inte jobb så är det omöjligt att hitta ett. Lever du inte i en relation så är det omöjligt att hitta någon att dela ditt liv med. Har du inte en inbyggd barnvakt så är du låst.

Jag är singelmamma.

Jag vill träna.

Mission impossible. För man får inte ha sin dotter sittandes utanför lokalen. Och det finns inget rum där hon kan leka tills jag tränat klart.

Vad ska jag göra av henne?

Personalen rycker på axlarna. Det är ju knappast deras problem. Det är ju en policy de har. En policy som de förövrigt inte informerar om. Inte på något sätt. Inte på hemsidan. Inte i receptionen när man köper årskortet. Inte på anslagstavlan. Och definitivt inte i träningslokalen.

De säger bara till när man trampat i klaveret.

Jag hatar att bli tillrättavisad för något jag omöjligt kunnat veta.

Jag hatar att det är så jävla osmidigt att vara singelmamma.

.min löjligt perfekta söndag em.

Hur klär man sig till dop? Och ännu värre...hur klär man sig till ett dop som hålls på en fäbodvall? Och ännu värre....hur klär man sig snyggt när man vadar genom lera och regn för att komma fram till det lilla partytältet?

Men när vi hade skalat av oss lager av skydd så upptäckte jag att jag kunde inte ha klätt mig bättre. Dresscoden var rutigt. Rutigt i en nyans av blått eller lila. Perfekt.

Men det perfekta slutade inte där....

Jag fick en blind-date i form av en springkompis. På onsdag ska vi springa. Perfekt.

Hjärnan började genast leta barnvakter. Men det löste sig perfekt. De nya grannarna gled in på parkeringen samtidigt som vi. Våra döttrar galopperade iväg mot lekplatsen och jag passade på att fråga om E kunde vara med dem på onsdag. Såklart svarade de. Perfekt.

.logik är sällan logiskt

Jag tror saker om mig. Jobbiga saker. Ibland tar jag mod till mig och berättar om vad det är jag tror. Då skrattar den som lyssnar och tycker att jag är knäpp. Då tycker jag också det. För det låter faktiskt hur sjukt som helst att jag tror det där om mig själv.

Men sen när jag är ensam igen så kommer tankarna tillbaka och blir verklighet för mig.

Det knäppa blir åter väldigt logiskt.

Och det gör ont.

.att inreda ett sovrum

Lite nu och då...ok, ganska ofta...väcks tanken om att snygga till i mitt hem. Särskilt stark är den känslan när jag förirrat mig bland vackert inredda hem på hemnet, eller sörplat te hos kompis med oklanderlig smak. Det är sovrummen som är mitt problemområde. Golvet i mitt rum reser sig upp och biter mig i vaderna när jag kisar med ögonen. Tapeten gör mig blind. Golvet i dotterns rum har struktur, fast det är inte meningen. Och tapeterna är spräckliga, men det är nog inte meningen att de ska vara det heller.

Lite nu och då...ok, ganska ofta...öppnar jag MIO-katalogen och bläddar bland läckert exotiska miljöer och princessrosa drömmar. Men det är här någonstan jag börjar känna hjärtat i mina öron. Nu börjar en oändligt lång kedja av val. Val är inte lätt för den som tycker att allt är bedårande och tydligen inte har en egen vilja.

Men, tänker jag. Om jag börjar med grunden. Det börjar snurra i huvudet. Måla? Tapetsera? Golv? Tak? Dörr? Enfärgat? Mönstrat? Fondvägg? Skärmvägg?

Jag måste sätta mig ner.

Men jag är grym som arbetskraft. Peka mig i rätt riktning så jobbar jag på tills jag slipat mig genom betongen.


Arbetsledare sökes.

Arbetskraft finnes.

.bråkstakarna utan blogg

Tänk om alla hade en egen blogg. Då kunde de skriva av sig sin frustration istället för att låta den få utlopp genom foten och in i en plantering.

För jag erkänner att den thai-tyska kombinationen fick mig att rynka pannan och ropa ut budskapet över internet. Men att sabotera och vara ett praktsvin finns det ingen ursäkt för.

I morse låg trädgårsmöblerna som plockepinn och krukor och jord på vägbanan. Skitungar säger jag bara.


Ps. Maten är god, men personalen gav ett förvirrat intryck. Just ja, vårrullarna var bara ljumma. Ds

.ett plagg, fyra stilar.

Hittade den här "modebloggen". En blus i fyra stilar. Underbar ironi och galet kul. Måste se!