.relationer = mens?

En vän jämför mina relationer med mens. Jag tappade koncentrationen märkligt nog, så jag kommer inte ihåg hur hon resonerade.

Men hittade jag poängen nu?

Relationer börjar med en susande, smått smärtsam känsla i magen, faktiskt förvillande lik mensvärk nu när jag tänker efter.

Sen kommer en intensiv period. Störtfloden kan vi kalla den.

Därefter trappas relationen av för att sedan helt upphöra.

En månad senare dyker någon upp igen.

.de systrar jag valt

I tio år har de bott i mitt hjärta. Nära som systrar, fast utan delat blod. Det var när de fortfarande åkte pulka nerför slänten som jag klev in i deras föräldrars kök och fick två hjärtan och en kopp te. Jag valde bort deras äldsta bror för några år sedan, men relationen till dem har inte svalnat. Kanske växer den och blir större för var dag som går? Kanske är jag som familj, fast utan makten att ställa krav och utfärda dåligt samvete?

Och när jag tänker på vår relation och om värdet i den funderar jag över om inte alla behöver en vuxenkontakt som är nära, men på avstånd? Jag har min Korpfjäder att stämma av verkligheten med. En vuxen som har en förälders erfarenhet och kärlek, men inte det känslomässiga bandet som kan kväva öppenheten.

Jag har en syster till som jag valt. Och som valt mig. Omtanken om henne är oändlig. Jag har känt hennes smärta i kroppen och gråtit av skam för att jag inte kunnat hjälpa henne mer. Men idag vilar jag i tryggheten att hon vetat om att jag funnits där, även om inte orden gjorde det.

Tre systrar som finns i mitt liv, inte för att de alltid gjort det, utan för att livet har gett oss varandra.

Jag älskar dem!

.en slank han dit...

Det är när den lil(l)a bilen dansar över till fel vägbana som jag tappar andan. Mötande bils strålkastare fräter i lungorna och får blodet att isa sig. Bilen dansar vidare ett par ögonblick innan den rätar upp sig igen. Skräcken har exploderat i mitt huvud lämnar kvar bultande tinningar när andningen stabiliserat sig så smått igen.

Två gånger har jag hamnat i diket längs den väg som jag tvingas köra fyra gånger varje dag. Varje dag flyttar skräcken in i mitt bröst. Varje dag lämnar vita händer avtryck på ratten. Varje dag tittar jag osäkert på vägbanan för att läsa om någon har skrivit till mig att allt kommer att gå bra.

Att huvudet måste in i skräcken, det vet jag. Men det känns oändligt mycket lättare att köpa en ny bil. Med antisladd, fyrhjulsdrift och som väger ett ton. Än att provocera fram det som jag vet kommer att förlama mig.

I fantasin kör jag armarna i sidorna och vägrar, men vardagen låter mig inte komma undan...

.det var då det!

När det var då så sydde jag nya gardiner till varje rum i huset - flera gånger per år. Och, mina damer och herrar, fann någon form av njutning i det. I barnvagnen låg hemmasnickrade sovpåsar och i barnrummet hängde mjuka leksaker.

Det tänker jag på när jag äntligen fäster gummibandet, som ska hindra snöhögar från att leta sig in i femåringens stövlar, i ett par gråa täckbyxor.

Det var då det!

.å-när-ni tar saken i egna händer

Nej, men usch då. Det lät inte bra. Tuppar kan bli yra av allt ruskande.

Släpp handtaget!

Eller...

.om sanningen ska fram?

Det som sägs här stannar här, eller hur?! Orden studsade mot en vägg av skratt. Knappast. Bloggare samlar uppslag på menatala post-it lappar. Allt som har ett nyhetsvärde är en utmaning att bita tag i.

Själv lägger jag huvudet på sned och skriver inlägg i samma takt som jag nickar uppmuntrande när grodorna ramlar framför mina fötter.


Men nu har det hänt något fruktansvärt. Något som jag knappt kan hantera.

Någon har bett mig bevara en hemlighet.

Det som sägs här stannar här, eller hur?!

.yrke:clown

Våra nya morgonrutiner gör att vi kliver rätt in i myllret av fem- och sexåringar, som nyss fått en stadig portion gröt, när vi kommer till skolan (ja, min femåring tror fortfarande att hon går i skolan, och ja, jag har fortfarande inte mage att korrigera henne). Mätta och glada fem- och sexåringar är en strålande publik att visa upp konster för. Så tycker min dotter och uppmanar mig att spexa för hennes kompisar.

"Åhhh, min mamma är så knasig" utbrister hon och låter kroppen illustrera.

"Säg nåt dumt igen mamma" uppmanar hon sedan och vänder sig om för att kolla att hon har den samlade skarans uppmärksamhet.

Och det har hon. Den här mamman är känd för att göra det oväntade. Och säga det där som är så knasigt att alla bara slår sig för pannan och skrattar osäkert högt. I morse fick alla läppstift. Och så kunde man lura mamman att det satt en fågel på hennes axel.

Belöningen är en flock glittrande ögon och ett ormbo av små varma händer som vill fånga mina.

Min femåring blir avundsjuk och lycklig på samma gång.

Femåringen lånar nyårsklänningen och dansar runt till tonerna av sina egenkomponerade låtar med "engelsk" text.

.så ska en bloggträff dras!

Jag hittade en storstadskjol att ta på mig och anlände till urdruckna vinglas på min första bloggträff. Naivt trodde jag att vara bloggare handlar om ord, men icket…att vara bloggare handlar om teknik. Vid andra stavelsen hade de tappat bort mig. Mina frågetecken fick svar. Ibland. Språket var ett annat. Orden var en hagelsvärm. Exkluderande.

Jag kisade mellan bladverket i djungeln och såg människorna. Människor med kornet inställt på intryck. Människor med en fängslande öppenhet och med ögon som brann av nyfikenhet. Värmen var en hagelsvärm. Inkluderande.

Bloggare som i början av kvällen var äldre än jag fördomsfullt hade gissat, men i slutet av kvällen var betydligt yngre än jag trott.

Bloggare med lockar i håret som lockar fingrar att trassla in sig i om jag så bara vore man eller mer äkta flata än hangaround-flata (när det gäller min egen frisyr så är den uppenbarligen typisk norrländsk med hänseende till min korta lugg. Om det var najs eller bajs avslöjade han inte).

Bloggare som jag aldrig i livet skulle kunna gissa åldern på och som hade bloggat från mammans mage. Trådlös uppkoppling naturligtvis.

Bloggare som virvlade in och ut med en energi som låg kvar i luften långt efter att hon gått.

Bloggare som det känns som om jag borde ha känt till men dessvärre så var jag för stolt för att fråga, vilket innebär att jag fortfarande ser ut som ett fån. I efterhand när jag ser mitt uttryck i spegeln kan jag verkligen ifrågasätta om den strategin var så smart.

Bloggare som var strålande vacker i den fånigaste mössa jag någonsin sett.

Bloggare med en fullständigt magnetisk utstrålning, troligtvis orsakad av all elektronisk utrusning hon bar med sig. Well that's my story and I'm sticking to it.

Bloggare som knappt fick en syl i vädret. Konkurrensen var stenhård i en samling av genuina bloggblottare.

Om min bloggbästis som jag aldrig träffat tidigare. Han med ett bibliotek fullt av ironiska kommentarer och snabba repliker som han gömmer bakom illusionen av ett oskuldsfullt leende.

Bonus:

Bloggbästisen hade rekommenderat ett hotell med genomtänkta orangea draperier och djupa soffor med kuddar så många att inget annat fick plats i dem. Det var först när jag kom ner till frukostbuffén som jag upptäckte att jag var på romantisk-weekend-i-Stockholm-hotellet. Det fanns bara bord för två och längs ena väggen fanns lite mer privata bås för grovhånglande. Jag drog en lättnandes suck när bloggbästisen anlände och jag flirtade skoningslöst med honom för att inte avslöja mig som utböling och sparkas ut från hotellet. Jag ber om ursäkt för att jag utnyttjade dig bloggbästis, men det var för vårt eget bästa…

.det var min nästa fråga!

Kolla! Den där snyggingen spanar in mig. Där ser man. Mm, jag tyckte väl att jag var ovanligt snygg idag. Nya, dyra kläder. Men vänta lite nu….jag känner igen honom. Han lyfter ögonbrynen och hälsar med ett aldrig så charmigt leende. Jag frågar med artighet och han svarar som man ska. Sedan fortsätter jag mitt ryckiga samtal med Fröken Söder. Men jag ursäktar mig och lägger på när jag ser att han väntar in mig. Säger inte sanningen till telefonen, utan skyller på tågets konstruktion.

Snygg kille och jag vandrar längs perrongen med varsin kämpande väska i släptåg. Han ger mig svaret på frågan som jag inte ställer. Han ska hälsa på sin flickvän.

Jag skrattar för mig själv.

Var det något min kropp sa, eller är relationsstatus alltid den tredje sak man nämner strax efter ”jo tack, jag mår bra” och ”mm, jag jobbar kvar på samma ställe”?

.en trappa hit, och en trappa dit…

Den yngre systern har satt sprätt på lite pengar och hittat en dröm. Drömmen är långt ute i skogen och har en kamin i sällskapsrummet (eller vad man nu kallar det rum i anslutning till köket som har fem meter i takhöjd och tvärsgående balkar som frestar tankarna till gungor och lianer).

Men för att drömmar ska uppfyllas så behövs statister. På scenen en helt vanlig lördag i Sollentuna i månadsskiftet mot februari:

En stockholmare som släpar möbler i gåbortkläder (slipover, snyggjeans och bälte med bling-bling).

En äldre syster som får ryggskott, inte när hon bär kartonger som är märkta ”böcker och tegelstenar” utan när hon funderar på om hyllan ska stå till vänster eller till höger i flyttbussen.

åsså några till...en bakfull brandingenjör, en pratkvarn och två ständigt leende blivande-drömägare.


Kuriosa:

Jag hittade en svart pärm märkt ”inkomster” i vardagsrummet och eftersom jag inte hittade en motsvarade pärm som hette ”kostnader” så förstod jag med ens hur drömmen finansierats.

Med 25 olika förpackningar plast- och fryspåsar (vilken nu skillnaden är har jag aldrig förstått) vågar jag påstå att man har så att man klarar sig.

Om det saknas tändstickor kan man alltid låta en ficklampa sprida ljus från kaminen. Den värmande effekten lämnar övrigt att önska.