När jag är trygg behöver jag inte gömma mitt ansikte bakom lager av påkostad skönhet. Det var inte en sådan dag igår. Ögonen var sotade och munnen markerad. Kläderna bjöd in fantasier.
Allt som mina tankar brottades med under dagen slutade i val där jag hamnade utanför. Hopplösheten brände bakom ögonlocken. Jag suktade efter tillfällig lindring.
Och nog fick jag blickar som godkände min fasad.
Men det var med näsan begravd i värmen hos honom som tryggheten fanns.
Inga nervgifter skvalpade runt i fostervattnet jag simmade i under mina första nio månader, så min kropp ser ut som en kropp ska göra.
Generna som bar på intektuell vighet fick jag med mig i bagaget, så hjärnan sitter där den ska.
Humor och snabba associationer har jag tränat upp, så jag är ingen likvaka.
Lagom många bekymmer har drabbat mig, så jag är varken överdrivet naiv eller deprimerande pessimistisk.
Spegeln skrämmer mig inte längre, så jag har tillräcklig insikt att se när jag kliver på tår.
Men varför jag ändå fortfarande lever ensam med mitt barn...
...det är något jag inte begriper.
Förskolefröken med lagom permanentat hår och bekväma kläder hade fäst en nål i tröjan. Den uppmanade omgivningen att inte svära. Jag såg den. Registrerade orden. Och började svära.
Inte för att jag ville. Inte för att jag brukar svära min tunga svart.
Utan för att jag uppenbarligen har tics.
Här är stentvättade jeans och smala skärp. Här är stora frisyrer och parfymen Date. Här är blyga blickar och avgaserna från en moped.
Tjugo år senare...
...men minst lika bra!
Jag vet inte vad som skulle vara mest skrämmande med att titta på hans körkort, den långa raden av namn från fantasivärlden eller hans ansiket (som av en händelse också passar bäst in i en film)?
Igår hotade jag. Jag skrek så att rösten blev hes. Jag mutade. Jag konfiskerade de två käraste gosedjuren. Men inget hjälpte. E sökte gång på gång kontakt med mig bakom en ridå av frågor, kissnödighet, ultimatum och skrik som gjorde hennes röst hes.
Det var först när hon somnat, efter två timmars het debatt, som insikten föll ner som en sten på mina fötter. Jag hade något som hon behövde. En kram som räcker tills kramen tar slut. En kram som vågar hålla henne kvar, fast hon sprattlar och försöker fly. En kram som inte förväntar sig något tillbaka.
Ikväll somnade hon med gosedjuren nära kinden och mitt täcke i en trasslig hög runt benen.
Nej, nu går det inte längre. Jeansen måste in i tvätten. Men det blir inte lätt. In i det sista kommer jag att hoppas att någon, NÅGON, ska kommentera hur sjukt snygg rumpa jag får i dem. Det är ju mina smaljeans som jag aldrig trodde jag skulle få på mig igen. Och om jag får säga det själv så blir rumpan inte mycket snyggare än så här.
Men eftersom ingen uppmärksammat det, så kan jag bara dra någon av följande slutsatser...
Ibland oroar jag mig att bygger en vuxen person i en sexårings kropp. Fast mest uppfostrar hon sig själv om jag ska vara ärlig. Sist när hon gjorde det där som hon vet att hon inte får, så frågade jag hur vi skulle göra för att hon skulle sluta. Hon tänkte efter en lång stund och sedan svarade hon att det fick bli indragen veckopeng nästa gång. Jo, det var hon säker på.
Ett par dagar senare ropade hon från hallen. Mamma, på fredag blir det ingen veckopeng. Själv hade jag inte ens märkt övertrampet.
Men lillgamla människor stör ordningen. Det vet jag, och det känner jag. Sonen till en av mina chefer har ett personnummer med omkastade siffror. Han är ungefär 19 år lång och har vuxna meningar i sin mun. Själv vet jag ju hur en tonåring ska tas. Jag frågar om läget är sjyst och så ackompanjerar jag mina ord med ett överdrivet avslappnat kroppsspråk. Han svarar med en förvånad blick. Och helt plötsligt vet jag inte vad jag ska göra av de där armarna som hänger och dinglar efter mina sidor. Jag sparkar generat på grus som inte finns med foten och så säger jag eeeh medan jag, så gott jag kan, försvinner ner under golvplattorna.
