.ett glas vin är bra till mycket.

1. Minnet
Jag är makalös på att komma ihåg namn när jag är på krogen. Ett glas vin och jag kan hela personalens namn. Två glas vin och jag känner alla vid borden intill. Tre glas vin och jag har hälsat på hela krogen och har koll på vad killen vid bordet längst in, kallade sin hund som liten.

2. Bota åksjuka
Vid resa till Stockholm från Sundsvall tar man ett glas vin innan man lämnat perrongen. Två glas vin i Hudiksvall. Och ägnar återstoden av resan att nyktra till.


Finns fler otippade användningsområden för vin månne?

.i bilen på väg hem

-När jag pratar om att se framåt bla, bla, så menar jag inte att titta framför sig utan något bla, bla, som kommer att hända i framtiden. Att se bla, bla, bakåt betyder att bla, bla, bla..

-Mamma, tyst. Jag vill ha lite lugn och ro!
-Ja, älskling. Jag ska vara tyst så att du får lugn och ro.
-Sa-ru nåt?
-Jag sa att jag ska vara tyst älsklingen min, så att du får lugn och ro.
-Men va tyst nån gång då!

.norr och söder i centrum

Fröken norr och fröken söder letade sig fram i stockholmsnatten efter ett glas vin och en bit mat. De hittade både vinet och maten. Och vinet spred sig i deras kroppar och lockade dem vidare. Vackra ögon visade dem vägen. Avståndet minskade. Fröken norr och fröken söder lärde sig tala varandras språk, att skratta åt samma saker och röra sig i takt.

Ljusen ledde dem in. Mot höga glas och söta smaker. Mot starka kroppar. Och orden flödade. Fröken norr och fröken söder var i centrum. Blickar smickrade. Ord värmde. Händer hettade. Kvällen tog aldrig slut.

Kvällen tog slut. Trötta, lyckliga kroppar rörde sig i natten. Bilder blev till ord, ord blev till tankar och tankar vaggade fröken norr och fröken söder till söms.

.makalöst var ordet

Som bekant så har jag tillbringat helgen i Stockholm för att sätta mig in i föreningen Makalösas Föräldrars verksamhet. Och hela upplevelsen har verkligen varit makalös, men kanske inte på det sätt som de hade tänkt….

Lokalen var makalöst svår att hitta. Jag kunde väl aldrig tänka mig att den gröna risiga baracken, med igenbommande fönster, var målet för min fem timmar långa resa. Första dagen gjorde jag misstaget att ta av mig skorna och jackan. Efter lunchen visste jag bättre.

Damen med det spretiga och ryckiga kroppsspråket, som skröt över sin organisationsförmåga, var makalöst yr och oorganiserad. Det tog en timme innan vi kom igång och det var bara chocken som hindrade mig från att begå myteri.

Kvinnan, som hamnade vid mitt bord på lunchen, blev så makalöst arg på mig att hon bytte bord när jag ifrågasatte hur man kunde söka en man bara för att man behövde någon som klippte häcken och tvättade bilen. Hon förvissade sig först om att jag var ”en sån där feminist” innan hon morrande tog sin bricka och gick. När nyseparerade tjejen oroade sig för att hon inte skulle ha ekonomiska möjligheter att jobba 75% längre, så föreslog kvinnan att hon skulle leta reda på en karl på Spray Date. Det var inte ett skämt. Hon hade ju gjort så!

Jag hade makalös tur för jag bodde hos min syster. De andra inkvarterades på en camping utan vatten i stugan. Mamman med febersjuka 2,5-åringen höll sig för skratt. Tjejen med pälsdjursallergi höll sig för näsan när hundarna i rummet intill rörde på sig.

Men lunchen var makalöst god!

Och generalssekreteraren makalöst kompetent.

.separationsmagneten

Han står halvvägs in på mitt kontor när han säger att huset är tillsalu. Hans blick iakttar mig förväntansfullt när jag drar efter andan. Men frågan som lämnar mina läppar är egentligen överflödig. Jag känner svaret i magen. Framför mig står ytterligare en separation.

Jag ser nu att han väntat på att jag ska lyssna. I sin gradvis ökade kontakt med mig har han värderat mig, iakttagit mig, letat efter tecken. Tecken på att jag ska ställa frågan.

Och jag hör mig själv fråga, fast jag inte har tid att lyssna på svaret och trots att hela min kropp speglar stress, så berättar han. Han vill berätta och jag har frågat. Det enda som behövs.
Intrycken blandas med andra svar. Jag har nämligen frågat förut. Andra män. Andra kvinnor.
Och jag har inte frågat.

Men svaren kommer oavsett.

Och svaren uppmanar mig att fråga mer. Lirka. Locka. Gräva.

Jag vet inte om jag är mogen att lyssna, för i min kropp skapas paralleller till min egen värld. Till de delar i mig som är min separation.

Fast!

Kanske är det därför jag kan lyssna. För att mina spillror passar ihop med andras spillror. För att det fortfarande handlar även om mig. För att jag fortfarande bearbetar.

Tillslut måste jag gå. Ursäktar mig och säger att jag ska lyssna mer en annan gång.

Kanske ska jag det,

kanske inte.

.parasitbloggare sökes!

Jag ska strax röra på benen som ska ta mig till bussen som ska ta mig till tåget som ska ta mig till Stockholm.

Ni får roa er på egen hand tills jag kommer tillbaka. Hur ni väljer att göra det lägger jag mig gärna i. Så lämna ut er själva i kommentatorsfältet medan jag är borta. Bli mina parasitbloggare!

Tack!

.servicen som försvann

Jag hade faktiskt ett ärende till Posten idag. Jag fick fråga runt lite innan jag hittade byggnaden där den låg. De flesta hade bara något vagt minne av en tjänst där man kunde skicka saker till varandra utan att använda datorn. Någon gissade att anledningen var att mottagaren av dokumentet helt enkelt hade slut på toner i skrivaren. En annan trodde att Posten var en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i samma anda som datorteket.

Eftersom det nu var ett tag sedan jag var där, så levde jag fortfarande i illussionen om att Posten skulle kunna lösa ett problem åt mig. Jag hade 83 kataloger som skulle iväg. Ett jobb för posten! Men se, där hade jag fel. Jag behandlades som pest och kvinnan i glasburen tycktes inte förstå varför jag inte registrerat försändelsen via posten.se. Hela hennes kroppsspråk överförde avsky över att jag överhuvudtaget hade tagit omvägen in på hennes jobb.

Vid närmare eftertanke så borde jag fattat misstanke redan vid den orimligt tunga entrédörren.

-Eller när jag klev in i den öde lokalen som mest liknade en gravkammare.

-Eller när jag fick vänta fem minuter i luckan innan kvinnan ägnade mig någon som helst uppmärksamhet.

-Eller när jag själv fick stämpla alla 83 kataloger med ”portot betalt” medan hon tittade på.

Och som den lama Svensson som jag är, så väntar jag tills jag kommer hem innan jag spyr galla. Hurra för passiv handligskraft! Hurra för envägskommunikation!

.alla känner apan!

På tal om att folk kommer fram till mig utan att veta vem jag är. I kväll på gymmet kom en kvinna fram och frågade om jag ville börja i hennes teater-studiecirkel!

(och inga dåliga vitsar om hur jag filmade mig igenom mitt träningspass)

.tioåring dominerar

Man kan inte annat än att imponeras av den här 10-åriga grabben. Såklart att han haft en strålande talskrivare. Såklart att han övat en miljon gånger. Men, jösses! Funderar över hur många i den 20 000 stora skara av skolpersonal som når upp till hans nivå?

.hörbart

De ord som talar utan röst
men väntar
kan vara lättare att höra
än de som hamras

högljutt

oförsonligt

Så händer det att den som lyssnar
har hört mer
än det som sagts