.syskonkärlek

Jag sitter och väntar på att dotterns kusiner ska somna. Vi har lekt oavbrutet sen klockan 14.00, så jag tänker mig att det bör gå ganska fort. Att somna alltså-för mig. De rycker saker ur händerna på varandra lite nu och då, med tårar som följd, såklart. Men ibland är de så underbara mot varandra att hjärtat smälter. Minstingen klappar sin storasyster på huvudet och storasyster ler tillbaka. Kärlek när den är som bäst.

Jag gjorde samma sak med min storasyster idag. Äkta syskonkärlek. Först snodde vi grejer av varandra....nåja....sen fick hon en extreme makeover. Hon blev såklart en riktig snygging (jag tänker mig att det blir en annan form av kärlek ikväll för hennes blivande man kastade mycket laddade blickar när de lämnade huset i förmiddags). Vad gör man inte för sin syster? Kärlek när den är som bäst.

.när E är som lyckligast

Steg 4 - bakslag

Man måste nog vara stark för att vara svag. Antingen väntar jag i minst fyra veckor (för det är ju hur lång väntetid det är under vintern...) eller så kontaktar jag akutpsyk (men det är bara för riktigt akuta ärenden...) för att få prata med någon förstående individ som rätar ut mina frågetecken. Jaha, det är väl bara att vänta och se tills jag blir svag av att vara stark.

Today Isn't A Good Day.

Today Is A Good Day

Steg 3 - identifiera hjältar

Fick ett tips av en vän att skriva en tacksamhetslista. För varje ny dag identifiera något som gjort mig särskilt tacksam. Kanske lite Oprah över det hela, men jag tänkte att jag ialla fall skulle prova nu när jag har så svårt att se saker positivt. Har klottrat på pappersarket intill sängen i snart två veckor och det slog mig igår att temat är genomgående. Det står en massa namn där. Mina hjältar. Jag är tex tacksam för:

Tommy som gav mig insikt,
Maria som får mig att skratta högt,
Hanna som trycker ner mig i stolen och lagar god mat till mig och E
E som om och om igen säger att hon älskar mig
Jocke som ger mig hopp

Jag inser att jag är lyckligt lottad. Ovanligt lyckligt lottad för listan som jag påbörjat kan göras hur lång som helst. Men nästa lista hoppas jag att jag själv finns med på......

.att bygga en pojkvän

Jag har varit singel i drygt ett år nu. Läge att lämna in årsredovisningen alltså. Om jag plockar russinen ur kakan så har jag en samling rätt bra egenskaper faktsikt. Problemet är bara att än har jag inte hittat kombinationen. Men häng med här så ska ni få följa med på en dejtingkavalkad....

1 - katastrofal inledning, borde egentligen ha avskräckt mig från allt dejtande överhuvudtaget.... för all framtid. Lika bra att slå näven i bordet en gång för alla, handväska är inte manligt.

2 - kul kille, men det klickade inte. Påminde om en iller. Jag gillar inte illrar. Således inget att avla på, även om pälsen var fin.

3 - blev en bästis. Gillar honom skarpt. Hittade direkt ett gemensamt intresse. Flirtande och ha roligt på andras (läs: desperata mäns) bekostnad. Klockrent! Hans ögon är förövrigt exeptionella så de tar jag.

4 - så rolig kille! Och så bra på att strö komplimanger. Hans humor tar jag med mig alla dar veckan....och komplimangerna. Sweet.

5 - underbar, här har jag massor att plocka från, klokhet, eftertänksamhet till att börja med. Han är fortfarande en person jag kan berätta allt för. Puss på dig!

6 - spännande, fick en ljuvlig kyss när han gick, men det var också allt. Han behöver fila lite på sin flirtteknik den mannen. För att dra till med en gammal slagdänga "rädda pojkar får aldrig kyssa....."

7 - ja, vad ska jag säga? Falsk marknadsföring kanske? Överambitiös? Desperat? Nej, bara mänsklig. Fast vi var inte lika mänskliga visade det sig.

8 - undrar om han är totalt omedveten om sin utstrålning? Hans sexappeal tar jag definitivt med mig, inklusive hela hans garderob. Den snubben kan man gå runt på stan med utan att skämmas. Oj, oj.

9 - den kroppen, den kroppen. Hård precis överallt. Taget

10 - som en björn, behövligt, men inte långvarigt. Dessutom åsikter som legat i ide lite för länge.

11 - nja, inte min typ, men han var nog rätt nervös också, stackarn. Jag å andra sidan var riktigt varm i kläderna. Dessutom måste jag erkänna att jag redan hade siktet inställt på nån annan.

12 -ljuvlig på alla sätt och vis. Men nu var det märkligt nog jag som inte dög.....typ. Från honom tar jag talang, sinne för detaljer, närvaro, ömhet, ärlighet. Han kommer jag alltid att vara lite småförälskad i och det misstänker jag att han vet. Annars lär han väl läsa det här tänker jag.

Det saknas lite egenskaper som jag uppsattar bland dessa herrar. Det vore tex inte så dumt med nån som går mig till mötes när jag säger att korv inte är mat. Men på det hela taget så tror jag nog att jag kan bygga en rätt så bra pojkvän med dessa små russin.

.jag kan vara din valp, mamma

Den roligaste leken just nu för dottern är att leka att hon är en valp, en fölunge, en kattunge eller annat mycket gulligt och lurvigt djur. Jag känner väl att rollspel inte riktigt är min grej. Särskilt inte en hel dag. Definitivt inte i veckor. Absolut inte i månader. Nu har vi lekt den leken sedan innan jul.

Jag behöver avlösning! Någon som känner att de har drag av fölunge? En liten gul kyckling? En tigerunge? Någon?

Ett säkert tecken

Det tydligaste tecknet jag får på att jag är singel (om jag av någon sjuk anledning som har med förträngningsmekanismen att göra skulle ha missat det), är att jag helt plötslig känner en otrolig lust att åka och dansa.

Nu planerar jag helgen. Med sikte på dans på lördag. Slutsats: Jag är singel. För det första....fan det var ju inte singel jag ville vara. För det andra....vad ska jag ha på mig på lördag?

Jag ska göra ett seriöst försök att förklara tjusningen med styrdans. Man rör sig rymiskt, nära varandra, musik i bakgrunden, väser i varandras öron....äh, den var billig. Försöka få er att tro att dans kan likställas med sex. Knappast. Men nån gång ibland (och tillräckligt ofta för att det ska vara värt ansträngningen) blir man uppbjuden av nån som vekligen kan dansa. Fyra fötter känns som två. Två kroppar känns som en. Ja, jösses.

Så när ni ser mig på dansgolvet kan ni nästan förutsätta att jag, på grund av en vardag med akut brist på kroppskontakt, är där för att min kropp ska kännas som ena halvan.

Vi breder ut oss

Jag har relativt nyligen köpt en bostadsrätt (notera att priset för en trea här motsvarar inte ens handpenningen för en lägenhet i Stockholm, så gå inte och tro att jag har obegränsade resurser). Det bor rätt många pensionärer här, men jag tänkte att det nog flyttar in barnfamiljer tids nog. Men nu inser jag att det är nog inte troligt. Lägenheterna här är antingen tvåor eller treor. Det finns inga barnfamiljer som knökar in sig i en trea. Om de inte är ensamstående mödrar till ett barn eller en barnfamilj på gränsen till ekonomisk ruin.

När hände det? Grannfrun (pensionärsandan smittar redan av sig på mitt språk) bor också i en trea. Hon berättade att de minsann bodde två vuxna och tre barn i den trean. Men att det var ok, för de största barnen flyttade ut redan(!) när de var 16.

Vi har 82 kvm att dela på jag och E och halva tiden är hon inte ens här. Egentligen är det rätt absurt. Vad ska jag med all yta till? Jag måste göra nåt åt det. Öppna bilhall, anlägga golfbana, starta ett SPA för pensionärerna i området? Vad?

Allt handlar om att vinna.

Cyklade till jobbet idag. En dam i röd jacka svängde in framför mig. Hon håller ett bra tempo, men hennes ryggtavla formligen skriker "kom igen då" till mig. Och jag "kommer igen", såklart. I mitten av den första stigningen har jag kört om henne och mina ben börjar pumpa mjölksyra. Jag fastnar i ett rödljus och hon kommer i kapp. I den branta stigningen efter korsningen ger jag gärnet. Jag vinner med en liten marginal. Men, ha! Jag vann. Nu sitter jag på kontoret och flämtar efter luft och försöker kontrollera darrningen i mina ben. Men det är det värt. Jag vann.