.min mor som inte är en matmor

Mamma. Bra på många sätt. Lite sämre på andra.

Matlagningen tillhör riskområderna. När jag kom in i köket i eftermiddags så misshandlade hon en potatissallad. Jag gled ljudlöst fram och tog byttan ifrån henne. Räddas det som räddas kan (och hörde jag henne inte dra en lättnandes suck?).

Hennes make är snäppet värre. Han har två rätter på sin repertoar. Kyckling med messmörssås. Och lax med messmörssås. Tur i oturen att mor är vegeterian. Hon steker på en morotsbiff. Som gudskelov inte hamnar i messmörssåsen.

Som uppfostringsmetod har matkatastroferna varit mycket framgångsrika. Alla barnen är lysande kockar. Gör gott godare. Och ännu fler såser. Riktiga finsmakare. Vägen till mannens...öh, jag menar syskonens...hjärta går via magen. Till en syster vallfärdar vi för matens skull. Hon tramsar på något om skinnbrallor, men vi andra vet att det var hans talang med sleven som fick henne på fall.

.uppmärksamhetstorsk

Mammas lilla solstråle är kidnappad. Ringde nyss och läste mellan raderna att jag inte alls behövde skynda mig tillbaka. Och liten ville inte ens prata med mig.

Mormor passar tydligen på. I frånvaro av mamma så är mormor världsklass. Och uppmärksamheten från pepparkakskinderna kan man bli hög på.

Så jag kan inte klandra henne.

Åker ner på stan och fikar med ett par bröst istället.

(ja, vännens gravidbröst är så stora att de behöver ett eget landskap)

.kropp popp i topp topp

Ja, jag småsjunger. Jag har ju kommit på värsta grejen (grymma tjejen).

Kropp popp i topp topp!

Min insikt handlar om min kroppsmedvetenhet. Och ni som är less på att jag tjatar om det kan lägga på redan nu. Jag kan liksom inte hjälpa att jag är skadad. Uppfostran. Samhällets krav. Gener. Det är bara att ta en lapp ur mössan!

Efter hårt och fokuserat tankearbete så har jag alltså kommit fram till att jag faktiskt gillar min kropp. Det är rätt stark på sina ställen. En handfull bröst. Mage som inte avslöjar barnafödande. Lång hals. Alltså på det hela taget en rätt bra (och snygg) kropp.

Men vad är det då som stör?

Jo, det gamla vanliga. Jag letar godkännande i andras ögon. Ungefär som när man var fjortis och kompisgänget skulle godkänna en kille. Eller när man var 28 och inte visste om vin var gott eller inte. Och när man som 35-åring tvingar kollegor att lusläsa texter man författat.

Och när jag tänkt klart så blir det hur fånigt som helst. Tänk att jag låter personer som jag inte respekterar det minsta bedöma om min kropp duger eller inte. Det finns ingen ursäkt hur korkat jag tänkte där. Som om jag skulle rådfråga en ytligt bekant om jag tycker det är kul att dansa eller inte. Och dubbelkolla med grannen och jag ska ta de svarta skorna eller de bruna till affären.

Smaken är som baken. Och gillar de inte min bak så kan de väl titta åt nåt annat håll!

.(nära?)släktskvallret

Jaaa, säger han och tittar på mig med fnitter i mungipan, den dörren går båda vägar.

För han får tydligen höra om mig med, trots att vi bara träffats en gång på våra föräldrars bröllop (han var tvungen att ställa sig mitt framför mig för att jag skulle känna igen honom - och inte ens då fattade jag. Det var först när han avslöjade vems son han var som jag kunde säga "aha"). Men det är inte bara vi två, utan alla barn, även på den mest torra grenen på släktträdet, som informeras om blandade fritidsintressen, krånglande fordon, relationsstatus och barns språkutveckling.

Men jag antar att de kommit till den åldern då man antingen pratar om sina barns liv eller sina egna krämpor. Och ska jag vara ärlig så är (nära?)släktskvallret att föredra.

.dansa med dig själv du!

Man kan inte annat än le. Hur självcentrerad kan man vara, utan att det är brottsligt? Återigen står jag där och blir fullständigt ignorerad. Trots att han kröp nära bara några timmar tidigare.

Då hade han ögonen på mig.

Sen hade han aldrig ögonen på mig.

Men det är klart. Jag har ingen lust att vifta med palmer där han går. Och ställa mig på alla fyra så att han kan klättra upp och få bättre utsikt. Nej, vill han åma sig i rampljuset så gör han det bäst utan mig. Jag är inte så bra på att umgås med egocentriska personer.

Så tack för dansen som aldrig blev av.

.strandstripparen

Så står man där i underkläderna och försöker se helt avspänd ut. Det gör man inte. Inför totala främlingar kan jag strippa. I sällskap med vänner kan jag låta plaggen falla. Men de där halvbekantingarna. De som man ser på affären tillsammans med någon annan man känner. Föräldrar till barn man vet vilka de är.

Man vill liksom sticka fram handen.

Hej, det är jag som ska skymma er havsutsikt för ett ögonblick medan jag, så osynligt som möjligt, ormar mig ur plaggen och blottar min 35-årskropp. Alltså den med vita ränder på låren, fluff runt höfterna och med områden av hår som rakhyveln missat. Tänkte bara att jag skulle presentera mig först. Hej!

Men när modet sjunker. När alla andra mammor ser ut som Hollywood. Då viskar jag till mig själv att jag kan springa mycket längre. Mycket längre än plattbrösten som bantar sig igenom livet. Och vips känner jag mig mycket bättre.

.när vi nästan drunknade

Ja, det var väldigt nära att vi åkte ner i havet idag. En gång på vägen dit. Och ännu mer på vägen tillbaka.

Vi skulle köra ut från kajkanten och ställa oss på en flytande bakplåt. Med min nya bil. Fett svårt att få foten att lyda det kommandot.

Och bakplåten har en lös del längst fram som gör att man lättare kan rulla ner i vattnet. Jag drog åt handbromsen ännu mer. Typ mest.

Den sladdriga lösa delen ska man sedan köra på.

Klonk.

Gnissel.

Skrammel.

Det var mitt hjärta som lät klonk här det slog i gommen på vägen upp till (och förbi) halsgropen.

.mannen som försvann?

Ja, nu har jag ialla fall fått ett livstecken, tänker jag när jag trycks bort. För sms får man inte heller svar på. Jag oroar mig lite försiktigt.

Inte ett avtryck sedan i torsdags, så jag har börjat fråga. Nej, ingen har hört något.

Det är svårt det där. Personen i fråga delar inte liv med någon. Och familjen är avlägsen. Så jag vet inte vem som skulle märka om han försvann. Är det jag som är hans vän?

Själv tänker jag rätt ofta på det. Hur länge skulle jag bli liggande på badrumsgolvet innan någon saknade mig? Granntanten låg två dygn. Det finns människor som legat döda i månader.

För lite otäckt är det, att man inte har någon som alltid försäkrar sig om att man finns. Varannan vecka kan jag vara död i en vecka. I teorin alltså. Och i alla otäcka fantasier.

.säng, säng, säng, sova, sova, sova

Mitt långbenta tjatbarn har två ständigt återkommande önskningar som tycks slita hjärtat ur kroppen på henne när jag säger "nej".

Den första handlar om att se på film. Det är det första hon påpekar när hon kliver över tröskeln (och ja, jag inser såklart att jag måste säga "nej" oftare än jag säger "ja" för att bli av med det tjatet)

Den andra önskningen handlar om att sova i min säng. Min säng är himmelriket på jorden. Disney World och Legoland i ett. Och alla sorters chips. Min säng har magnetisk dragningskraft för där hamnar de flesta lekarna. De mest klingande skratten. Och hennes nybadade kropp.

Själv kan jag inte minnas att mina föräldrars säng hade någon dragningskraft överhuvudtaget (att tänka på den nu gör att jag tappar aptiten, men jag försöker ta på mig glasögonen jag hade när jag var liten). Minns att det var bra att ligga och läsa i för att solen landade på överkastet. Men det är allt.

Och när jag tänker efter så inser jag varför min E är så trollbunden. Jag har sprängfyllt sängen med positiva minnen. När hon fortfarande rymdes på en arm så var det där vi lekte, och faktiskt fortfarande gör. Den som alltid lagt tvåldoftande nakenfis i min säng, är jag. Det är under täcket som vi legat och småpratat om vad som hänt och vad vi har kvar att göra. Det är bland kuddar och dun som vi haft svettiga brottningsmatcher.

Nu ska jag krypa ner intill snusmummriken, för jag klarade inte av att säga "nej" i kväll heller.

.lektion tolv - kämpa inte!

Jag träffar bara fel tjejer, suckar han och syftar på tjugoåringarna som tråkar ut honom och de gifta kvinnorna utom räckhåll.

Men, säger jag och kan knappt tro att orden kommer från min mun, det är nog inte tjejerna det är fel på. Det är nog du som letar på fel ställe för att du är för rädd för att träffa någon på riktigt.

Han nickar nästan osynligt och markerar att han inte vill prata mer om det.

Själv har jag kommit fram till lektion tolv, den som handlar om att inte kämpa så förbannat. Normala killar regerar normalt på normala frågor. Får man en konstig respons så ska man nog inte stanna kvar och vänta på en ny. Eller ännu värre, tjata sig till rätt reaktion.

Vad håller ni på att lära er?