.aningens för generös kanske?

Jag vill inte skryta, men jag är en väldigt generös person. Jag vill gärna dela med mig av allt jag har, både när det gäller pengar och känslor.

-Nej, tänk inte på det! Jag betalar!

och

-Får jag bjuda på lite genuin omtanke?

Men är man för generös så tar pengarna slut och man får stå där med skammens rodnad när man försöker betala en smaklös lasagne till lunchen med ett kort som vägrar.

och

Har man dörren lite för öppen rätt in i hjärtat så är det lätt hänt att det sipprar ur mer kärlek än det stömmar in och så står man där med förvånad min och trampar.

En svältfödd gris annò 2009?

.en tragisk uppgift

Granen på mitt jobb har som enda uppgift att sprida tindrande julstämning till trötta arbetare. Den uppgiften har smyckade granar haft i alla tider och just den här granen har gjort det så länge som kollegorna kan dra sig till minnens. Det berättas att den vid en säsong till och med smyckats stadens simhall.

Därför smärtar det mig att säga att granen är den mest tragiska gran jag någonsin sett!

.en dansbattle

Vissa har sjukare idéer än andra. Varsågoda att skåda in i Fredrik Hallgrens galna värld.

.att leta instrument

Man kan hitta rätt många instrument på nätet, bara man vet var man ska leta. Problemet med dem är att de kan vara lite kanststötta och spela falskt. Och det upptäcker man såklart inte förrän man testat.

Sen finns såklart instrumenten som förbrukats i band de spelat i tidigare. De har inte förmågan att göra så mycket annat än att drömma sig tillbaka. Bittert, eller nostalgiskt.

.om frustration

Nu är det väldigt nära att jag startar ett storband. Det har under en period samlats lite för mycket rytm i min kropp för att jag ska kunna hålla den inne. Jag behöver någon som kan spela på mina strängar och få tonerna att vibrera. Jag vill blåsa välljudande toner ur en trumpet och hålla trumpinnen i min hand.

Och jag har nog en aning om var jag ska hitta de harmonier jag söker.


Ps. Han med trollflöjten hade inte möjlighet att vara med den här gången. Ds.

.är det nu resan har börjat, eller har den just slutat?

Det var utmaningen som lockade, men det förstod jag först när jag kommit en bit på vägen. Den var svår att gå på och de vassa stenarna som blockerade min väg rev öppna sår. Men jag var inte beredd att ge upp. Ibland fick smärtan tårarna att trilla.

Och ofta höjde jag rösten i frustration.

Efterhand vande jag mig dock vid vägens krumbukter och skickligt lärde jag mig undvika grenar som rev ansiktet. Med slutna ögon kunde jag nästan förutsäga vad som skulle hända bakom nästa krök. Faktum var att jag allt oftare noterade att jag småsjöng där jag gick.

Och landmärke efter landmärke passerade.

Ibland gjorde jag kortare avstickare till de angränsande vägarna, men till min förvåning så kom jag alltid tillbaka. Tids nog. Trots att den ibland tvingade mina ben att ta onaturliga kliv. Och trots att det emellanåt inte fanns någon väg alls att gå på.

Och ibland fick jag kasta mig över brådljupa avgrunder.

Idag stannade jag upp för första gången och satte mig intill vägkanten. Då såg jag allt det vackra. Det som jag är säker på att bara jag såg och det vackra som var uppenbart för även alla andra. Då förstod jag att det var lätt att undvika de vassa klipporna genom att inte springa rätt på dem. Och böjde man på huvudet av respekt så nådde inte grenarna att rista sår. Men jag vet inte hur länge jag kan stanna här.

För jag vet inte om jag hittat min ro!

.ljuvlig utsikt

Ertappar mig själv med att titta för djupt i vakna blå ögon, le lite för mycket åt det som egentligen inte är särskilt roligt, luta mig för långt över det bord som jag vill nå andra sidan på.

När han inte ser följer jag konturerna av hans käke med blicken och låter den rinna ner mot hans hals. Sträcker på mig för att se platsen där nyckelbenet möter bröstet. Händerna omfamnar koppen hårt, men mest för att de inte ska vandra iväg till hans ansikte och med fingertopparna stryka huden.

Under bordet korsar jag benen för att inte munnen ska avslöja det tanken säger.

”Du är så jävla snygg!”

.come on baby light my fire!

Det var nog ganska tur att de inte klev in ett dygn tidigare med sin stora utrustning och pumpade muskler. Då hade de inte lyckats undvika att trassla in sig i förföriskt blinkande ögonfransar. Eller förstått att de hypnotiserades av gungande höftrörelser. Eller lyckats värja sig från ord vävda av erotik. Fyra nyårsrusiga singeltjejer är så livsfarligt som det kan bli.

Inte ens en bakfylla och ett brandlarm kunde slå ner min blick och tygla mina fantasier!

.fröken söder och tomheten

Filten ligger varm över mina ben när jag lyssnar till ljudet av utpridda delar som organiseras. Ut och in i alla rum går hon och lägger sina saker i öppna väskor. Det tar lite tid eftersom hon bara bär en sak i taget och med jämna mellanrum avbryter telefonen henne.

När hon är klar kommer det att bli tomt.

För jag har redan vant mig vid närvaron av hennes saker. Jag har redan fastnat för smattrandet av tangenterna vid frukostbordet. Jag är redan såld på att det finns någon hos mig som kan umgås utan ord.



På tal om ord!

Idag är det bara hon som pratar för jag tappade rösten i natt! Jag kan inte ens skratta åt naken Janne.

.ett vackert nytt år!

Jag kliver in i ett rum fyllt av vackra saker och människorna som också tar steget över tröskeln är lika vackra. Leenden och glittrande kläder skiner i kapp med stjärnbestrött bord. Det vackra tar andan ur mig.

Morgonen väcker mig med en pumpande huvudvärk. Men den kommer inte från porlande drycker...

Nej, den kommer från när jag efter tolvslaget porrdansade med en stol à la Britney Spears, ramlade av och slog huvudet i väggen!

Jorusåatt...det ser inte bättre ut än att jag kommer att vara singel ett tag till. Jag måste nog öva lite till på mina erotiska moves......

oops, I did it again