Där satt hon, den lilla gumman, ensam i sin knarrande hårda gungstol. Hon tyckte egentligen inte om stolen men den hade alltid funnits där. Den var en del av henne. Det gick det inte att göra något åt. Blicken hade för länge sedan förlorat sin skärpa, men hörseln var det inget fel på. Därför hörde hon katten redan vid den första långa jamande tonen.
Hon förstod aldrig var den kom ifrån, men hon förstod att den hade valt henne. Det var ju mot hennes ben den gned sig. Katten var av en finare sort, det såg hon. Som den sträckte på sig och gled självsäkert förbi henne in i lägenheten. Hon följde tamt efter katten som visade henne vägen till hennes eget kök. Där berättade katten att han, för det såg hon genast att det var eftersom han på något sätt påminde henne om sin, sedan länge, avlidne make, önskade något att äta. Den gamla kvinnan letade i skafferiet och hittade en burk med tonfisk längst in. Hela tiden iakttog katten henne med sina vaksamma ögon.
Katten fick serverat sin måltid på en liten glasskål av kristall som gumman hade fått från sin fasters dödsbo. Det mesta låg fortfarande nedpackat i lådor, men den lilla kristallskålen hade diskats av och ställts in i skåpet som om hon vetat att den ståtliga katten skulle komma. Gumman väcktes ur sin dagdröm av att katten återigen strök sig mot hennes ben. Nu ville katten somna i hennes knä medan hon smekte den sakta över pälsen.
Det dröjde inte länge förrän den lilla gumman hade anpassat sig till kattens behov. Nu låg där alltid en liten guldklädd ask med kattmat i korgen när hon handlade. I soffan låg alltid den mjukaste sidenkudden för katten att sova på. I köket stod det alltid färskt vatten i en kristallskål.
Det hände att katten utan anledning bet henne i handen när hon försiktigt strök dess mjuka päls. Den förskräckta lilla gumman brukade skjuta ner katten på golvet och medan hon letade efter plåster så försökte hon berätta för katten att den gjort fel. Den stolta katten straffade henne genom att vända sig bort. Gumman lockade och gullade med katten, men katten fortsatte att vända henne ryggen. Hon tittade på sina händer och bestämde sig för att såret nog inte var så djupt ändå. Först när gumman lagt fram strömmingsfiléer på ett fat gled katten ner från sin plats i soffan. Men än tittade han inte på henne. Det var först när han ätit upp sin mat som han gick sin självsäkra gång mot gumman som suttit vid köksbordet och iakttagit honom. Med ett milt jamande hälsade han på henne och lät henne återigen stryka pälsen. Katten spann högt av njutning.
Så levde de, gumman och katten.
Men så en dag låg det ett litet brunt paket i hallen. Innehållet var efterlängtat och skulle ge den lilla gumman skärpa och till sin förtjusning satt glasögonen perfekt på hennes rynkiga, runda lilla näsa. Med nya ögon såg hon plötsligt saker som hon aldrig lagt märke till förut. Grannarna hade stjärnor på gardinerna. Buskarna vid lekparken hade gula små blommor. Och texterna till allsången kunde hon läsa utan problem.
Men det var något mer hon också såg. Hon såg hur den ståtliga katten klöste på tapeten bakom soffan när han trodde att hon inte såg. Hon såg hur katten åt på hennes blommor och spottade ut bladen i sängen. Hon såg att de blickar katten gav henne var lömska och elaka. Men när hon såg hur katten pissade på hennes kudde då gick hon ut i köket och hämtade stekpanna.
Det behövdes bara ett slag!
