.kusinen från landet

Bloggbästisen känner sig som kusinen från landet bland demonbloggarna.

Jag känner mig som den bortglömda ogifta fastern som bor i en stuga utan el och med utedasset på andra sidan tomten. Men jag ska göra mitt bästa - kamma mig och ta på mig det finaste jag har...

..och om jag luktar så beror det på att det är svårt att tvätta röven i den bottenfrusna ångermanälven. Men jag brukar gnugga bort det värsta med en kvist enbärsris. Det river bra och så luktar det så gott efteråt också. Två funktioner i ett kan man säga.

.mina skratt för dagen

Ett skratt för dagen måste värma djupt ner i magen och stanna kvar där långt efter att skrattet klingat ut.

Dessa är mina helkroppsskratt idag:

En morfar säger: Det pratas mycket om de homosexuella nu och jag blir lite orolig. Jag menar, tänk om jag valde fel för 30 år sedan? Nu är det ju försent.

En kyrkans man säger: Det är så dåligt kvalitet på ljudanläggningen i kyrkan. De är tur att de som ligger i kistan inte behöver höra för då skulle de dö.

.en skål med bekymmer

Strax utanför mitt räckhåll står en skål med frestelser. Innehållet skramlar förföriskt och jag försöker att inte lyssna, men ljudet är ihärdigt. Tonerna vibrerar i mig bakom det skrivbord jag byggt upp som skydd.

Min mun längtar en svag smak av salt.

.att elda upp förväntningar

Så säger hon orden som i en evighet bott i hennes kropp.

Du har gjort mig besviken!

Nog vet hon vilken effekt orden kommer att få, men hon kastar ändå ur sig dem som om budskapet bränner på hennes tunga. Och ord som studsar hårt mot bröstkorg, antänds och landar i ett glödande klot på blanka golv. Men retsamma suckar och het tunga tvingar elden illusionen och förväntningarna in i ett hörn. Till ljudet av knäppande böner slukas naiva drömmar i ett obärmhärtigt eldhav.


Svarta ruiner håller hennes hand, och askan som blåser upp får hennes ögon att blöda. Hon lyssnar försiktigt till besvikelsen som flyttat in i hennes kropp på den plats där drömmar tidigare bodde.


Långsamt skall nytt byggas,

och högen av förväntningar får aldrig bli så stor igen!

.färgad av dålig smak?

Jag utmanar er! Hitta en standardfärg i "Office" som inte får er att vilja sticka ut ögonen! Jag väljer en vilsam grön bakgrund och världen ser helt plötslig skrämmande ut. Då markerar jag en gul och effekten blir att mina ögon börjar att rinna. Kanske ljusblå kan lindra mina plågor, tänker jag. Men ljusblå är tydligen egentligen alla nyanser av färgen "marinblå". Den röda färgen gör att mina svarta bokstäver försvinner och brun gör väl ingen glad?

Man kanske kan illustrera de olika fälten med skuggeffekter, tänker jag som nästa kreativa infallsvinkel. Men se det kan man inte, om man är född med någorlunda användbar syn. Och gick förresten inte "relief" ur modet när man slutade att hugga in budskap i sten?

Och Wordart! The horror!

.varning för pestsmittad singelkvinna

Jag är giftig. Åtminstone för somliga. Gifta kvinnor i min egen ålder upplever den största risken att bli smittade. Jag är osäker på sambandet, men jag märker att de snörper på munnen när jag tar plats. Ögonblicket de inser att jag är singel så slutar de dela med sig av sina leenden. Helst så skulle de se att deras män inte heller delade med sig av sina leenden. Till och med när de gifta männen är på smittfritt avstånd så tar kvinnorna det säkra före det osäkra.

För att skydda sig mot mina attacker så skruvar de konstant på sina rädda små kroppar och tittar alltid demonstrativt åt ett annat håll. Allt jag säger analyseras av skeptiska öron.

Jag blir bjuden till tjejfester och singelfester. Till gayfester och födelsedagskalas för 60-åringar. Men (i princip) aldrig till fester där heterosexuella par i min ålder vistas.

Men ibland inträffar undantag!

Ibland får jag en inbjudan till födelsedagskalas där värdinnan inte visar någon som helst paranoid skräck över att jag ska gnugga min kropp mot hennes man.



Och då blir jag så förtjust att jag nästan vill gnugga mig mot henne av ren tacksamhet!

.min nya väckningssignal!

De unga grannarna väcker mig med hårda ord nästan varje morgon. Oftast vill jag strypa dem. Men i morse kom det väldigt lägligt eftersom jag råkat glömma ställa väckaren.

Så ljudet av människor som bråkar om vem som egentligen borde kliva upp med den lille var som musik i mina öron...

.allmänbildning en söndagkväll?

Frukten på bordet i fikarummet startade en diskussion om bristen på livsmedel. De fanns de runt bordet som hade aktuell statistik. Det fanns dem som mindes Ukraina som Europas kornbod. Det fanns de som visste om de skuldsatta småjordbrukarnas vardag.

Själv valde jag att konsumera "X-men 2" igår.

Jag tillförde diskussionen absolut ingenting.

.hudknarkande ger hjärtsvikt

I helgen har jag ägnat mig åt mitt största missbruk. Jag har hudknarkat! Ju närmare de starka armarna drar mig, desto mer vill jag ha. Jag suger girigt i mig doften av värme och ruset får mig att tappa andan. Om och om igen.

Jag är beroende av händers uppmärksamhet över min rygg. Jag kräver ständig närvaro och sträcker mig efter mer när det för ett ögonblick blir kallt.

Andetag mot min hals och jag tappar förståndet!

.modet att gala som en tupp och andra fyllnadseffekter

Ibland undrar man om vissa förhandlat till sig fler timmar varje dygn, eller fler minuter på varje timme, eller hittat funktionen för att snabbspola tankarna.

Jag var på kalas hos en sådan igår. En med snabba tankar som jag inte kan begripa hur hon hinner med att tänka.

När jag kom hade redan dryckerna gjort kvinnornas armrörelser yviga och fått deras smycken att halka snett. Till tårtan serverades lakritsshots. Jag svepte ett glas vin för att hinna ikapp deras bubblande skratt. Värdinnan gav oss spelpjäser och jag utmanades direkt. Moona! Visa rumpan! (fast hon som läste frågan sa –Mona! Visa rumpan! Ingen av oss hette Mona. Min vanliga djälva otur tänkte jag)

Syftet med spelet var att ta reda på vilken kvinnotyp man var. Min typ fanns inte med. Jag moonade hellre ett födelsedagskalas än förlorade en marker. Jag gissar att det mer gör mig till en tävlingsmänniska än en bullmamma.

När vi tagit reda på om värdinnan brukade onanera och om kvinnor var mer utbildade än män så bildade vi rockband. Jag var så koncentrerad på trummorna att jag fullständigt glömde bort att headbanga och kasta knullsugna blickar till publiken - och det var kanske lika bra när jag tänker efter.

Nästa programpunkt var önskelåtar i pianobaren. Men det kom inte så många önskningar till den självutnämna duon (undertecknad, som berusats sig till modet att gala som en tupp, samt talangfull värdinna) som stod för underhållningen, så värdinnan hämtade mer dricka och handdukar.

Sist ut, och klockan två på natten, var det nämligen dags för bubblande bad under stjärnorna. Drygt en timme senare grävde jag fram mina översnöade tofflor och halkade in till huset igen för att ringa efter hämtning.

Men jag förstår en sak nu. De som ser ut att ha fler timmar per dygn fyller dem bara lite mer än oss andra.

Och så lägger de sig inte förrän efter fyra på morgonen.