.sitt still!

Ibland sitter jag bara. Stilla. Tung.

Jag har ingen bok som drar in mig i en annan värld, eller musik som lockar fram andra känslor än dem jag har inom mig. Inte heller vilar jag. Jag bara är.

För jag väntar på något. Vet inte vad, men något går på upptäcksfärd i mitt inte. Letar efter minnen i de mest avlägsna cellerna, krafsar på huden för att väcka bortglömda känslor till liv och lyssnar till ekot från tomrummen i min kropp.

Och trots att jag inte lyfter ett finger så reser jag mig upp fullständigt utpumpad.


Att sitta still tar på mina krafter.

.om ingen lägger händerna på min rumpa eller bröst i stället så skriker jag!

Det var dans bort i vägen på lördagsnatten över nejden gick låten av spelet och skrattet...

Dansmaraton. Då gäller det att ladda rikligt med kolhydrater och vätska Jag misslyckades fullständigt med min uppladdning. Var hungrig redan påvägen ner.

...det var tjo...

Men rätt kläder hade jag. En halternecktop som blottade min vältränade rygg (och med vältränad så menar jag så vältränad som den förmodligen någonsin kommer att bli).

...det var hopp...

Rader av män placerade sina händer på mig nakna rygg och djävlar i mig som jag fick spänna den. I fyra timmar flexade jag och på slutet ville jag bara vråla rätt ut. Om ingen lägger händerna på min rumpa eller bröst i stället så skriker jag!

...det var hej!

.men fatta!

Men fatta nån gång, tänkte jag. Kanske till och med sa jag det. Tog tag i axlar och skakade om. Knöt knogar vita.

Frukost, lunch och middag stormade jag. Bet stora tuggor av frustration, svalde rädsla och spottade upp mod.

Tre olika vänner, men jag var lika.

Hård?

Men aldrig ville jag resa mig upp och gå. Nej, jag satt kvar och delade ärlighet med vänner jag litar så mycket på att jag vet att de inte kommer att lämna mig bara för att jag säger vad jag tänker.

Integritet!

.faror som lurar i natten

Dåligt snöröjt i den här staden. Jag halkade väldigt när jag skulle gå hem i natt. Och gångvägen liksom lutade. Nåja. Med siktet inställt på berget så tog jag mig hem helskinnad.

Egentligen fick jag inte gå själv, men jag smet. Jag sprang (och sladdade med armar och ben) nedför backen och över bron.

Det var först när jag vaknade med sminket på kudden och håret i uppror som jag insåg att den största faran inte låg i att bli överfallen (staden är folktom den tiden på dygnet) utan i att jag skulle snubbla med näsan in i en snödriva och bli kvar där (staden är folktom den tiden på dygnet).

.förlåt mig Brolle Jr

Jag menade inte vad jag sa. Förlåt! Jag tar tillbaka allt. Jag vill visst ligga med dig, trassla in händerna i ditt hår och varsamt smekas av din ljuva stämma. Jag kan bjuda på frukost efteråt. Vad vill du ha? Svart kaffe och frasiga småfranskor gitarren står i hörnet det är helt ok om du lånar den en stund nej spela så länge du vill jag ska bara stoppa in benen under en filt. Äsch du har också fantastiska ögon såklart att vi kan ta en promenad nej dina händer är inte kalla.

Ja, du får gärna ringa mig igen.

.osynliga besökare

Det slog mig att det är fullständigt omöjligt att se om en blogg har många besökare. Man kan gissa sig till om bloggen är populär genom hur många som kommenterar. Men det är ingen bra måttstock. Jag har ca 50 besökare per dag (om jag har tur). Förmodligen är ni ovanligt duktiga på att lämna avtyck i kommentatorsfältet innan ni går, för hos andra, betydligt mer välbesökta adresser, så ekar det betydligt mer.


Helst skulle jag vilja ha triljoner läsare om dagen. Då skulle mitt ego breda ut sig över hela skärmen. Jag skulle skryta vitt och brett om hur många som bara äääälskaaar det jag skriver. För jag är ju så häääärliiig.

Fast göra det som krävs för att göra det, gör jag inte. Då måste jag in med bilder på mig och mitt barn. Mina kläder och min frukost. Mina kollegor och bortsprungna hundvalpar. Eller så ska jag varit nära döden, vara döende eller ha dött. Det går också bra om jag ligger med en kändis.

Så nej, min trogna skara får växa i den takt den vill. Jag skriver ju ändå bara för min skull!

.nattliga förlustelser

I natt vaknade jag av en orgasm som rullade genom min kropp. Min egen alltså! Jag lovar och svär! Inte en annan kropp innanför mina dörrar inte. Och jag minns dessutom att det inte ens var en porrfilm som spelades upp bakom ögonlocken.

Men det har hänt förut. Då var jag väldigt gravid och "plågades" av detta fenomen natt efter natt. Rätt generad kan jag säga att jag var. Tordes inte berätta för nån. Herregud, sjuka kvinna!

Så jag viskade en fråga ut i etern och fick svar. Jo, det var ett antal kvinnor som hade upplevt samma sak. Både som gravida och icke gravida (det där med "icke gravid" känns särskilt bra att klamra sig fast vid just nu).


Det enda jag oroar mig för nu är att råka somna på bussen.

.var har han varit under alla dessa år?

När man delar ett barn med någon man inte delar liv med så uppstår ibland anledningar att komma överens om saker. Vem som ska fira påsk och sånt.

Det har egentligen aldrig varit någon prestige i detta. Inte på fyra år.

Så lite förvånad blir jag att det är först nu som poletten trillar ner där halva ansvaret ligger. Men myntet kanske hade fastnat i maskineriet och bara behövde en liten knuff i sidan...

.tillfälligt avstängd

I två veckor kommer ledningarna att vara avstängda. Inte alla utan bara en, den viktigaste. Den som slingrar sig över trädtopparna till ett korpnäste några mil bort.

Två veckor är inte lång tid och det kan gå betydligt längre än så innan jag kommer på att ropa in i tråden. Men när jag vet att ingen kommer att svara så känns trasslet från övergivna sladdar farligt nära. Jag har ingen lust att fastna däri och med bakbundna händer hänga dinglandes från en trädgren.

Men nu tänker jag bara på mig själv igen. Typiskt korpar att göra så att det blir så! Lura mig att tro att det jag har som en geggig massa i mitt huvud är så mycket viktigare än det som bygger bo och förstör det vackra som en skinande fågel förvarar under sitt spretiga dun.

Och nu blev jag förbannad också!

Hörrödudu Gud. Om du så mycket som kröker en fjäder på den fågelns kropp så ska du få med mig att göra. Hör du det? Då blir det inte roligt! Jag menar allvar!

.en synnerligen obekväm vän

Nån gång ibland hörs vi av, min barndomsbästis och jag. Och när vi gör det glömmer vi bort alla artighetsfraser och går rätt in i matchen. Ofta är vi oense om nåt. Han är en riktig tjurskalle. Eventuellt är jag det också.

Den här gången avhandlade vi debriefing för poliser, gamla knarkare och barndomsvänner som flippat ut. Hur dessa tre hänger ihop lämnar jag till er fantasi.

Förutom tjurskallighet så saknar han helt spärrar. Frågar sånt som ingen annan frågar, helt utan att generas. Han var tex den ende som frågade hur jag egentligen hade det när jag levde i den där relationen som gjorde mig till någon annan som jag inte var. Alla andra, som jag gissar kände mig betydligt bättre, sa inget. Antydde inget. Viskade inget.

Men det är klart, jag lyckades prata bort honom och lura både honom och mig att allt var som det skulle. Men jag glömmer aldrig att han frågade.

Att vara vänner innebär att man måste vara lite obekväm ibland också. Det ska svida lite när vi lär varandra vem vi är.