.larmet går

Män som tycker att det är bara dagsformen som gör att de inte ska se sina tår längre, män som insisterar på att kamma hår som för länge sedan fallit, män som levde på den tiden deodoranten inte tillhörde den självklara morgonrutinen samt ett fåtal kvinnor med självsäker blick och taktfasta steg, fyller alla sittplatser i konferensrummet utanför min dörr.

Det kacklas och jag stänger dörren som skydd.

Ett par timmar senare är det skrämmande tyst...och släckt. Helvete, nu har de säkert larmat in mig.

Mer hinner jag inte tänka innan tanken överröstas av alla spädbarnsskrik i hela världen rätt in i örat. Med en hand intvingad i varje hörselgång springer jag mot dörren där dosan sitter.

Helvete. Jag måste offra ett öra för att larma av. Tvekar. Högehanden hade jag behållt om valet stod däremellan. Men öron?! Vilket behöver man minst?

Händerna får avgöra ändå.

Jag knappar koden snabbast med högern.

Lite tips om hur ni ska kommunicera med mig i framtiden!

.kollegors sexfantasier

Som han väntat, kollegan med sökande blicken, på att få avslöja sina sexuella fantasier. Virvelvinden fångade ballongen som svävade upp mot taket och innehöll en fråga om höga klackar. Svaret kom snabbt. Lite för snabbt.

Han med blyg blick duckade när virvelvinden höjde ögonbrynen och tittade åt hans håll. Själv bet jag ihop och höll masken när diskussionen hotade att kittla mina till och med mina kinder röda...

.oh my god - a FILF

Här sitter jag, i det dunkla skenet av en fönsterlampa som målar skuggor i påsktema på mitt köksbord, och låter fantasierna vandra iväg till singelpappor och den idiothöga sexighetsfaktorn.

Pappor som sveper in sprattlande barn med ena handen utan att släppa mig med blicken, gör att jag tappar fattningen långt innan jag ser svettpärlor i deras panna. Pappor som förmanar med bestämd röst fylld av gränslös kärlek, får mitt hjärta att hoppa över ett slag. Pappor som lyfter blicken och noterar att även andra har smultrondoft i sitt knä gör att jag viskar "yes" till mitt inre.

Kort sagt, pappor som är 100% förälder är en Father I Like to Fuck!

.vanlig, fast ovanligt fin!

Han är den mest normala person jag träffat, men ändå så ovanligt fantastisk. Han ger mig oändligt mycket, helt utan ansträngning och helt utanför min kontroll. Som en varm filt lägger sig hans andetag runt mig och hjärtats trygga puls vaggar mig till ro...


...men jag måste klamra mig fast, för i benen kryper myror...


...och i tankarna surrar humlor!

.asfaltsblommor?!

I kluster om fyra-fem stycken står de utanför porten och skrapar med fötterna i gruset. Skrattet stiger lika snabbt som röken från cigaretterna och tatueringarna ringlar sig fram under nötta tröjor.

Det är inte de präktigaste blommorna som vajar i den här vårvinden.

Jag undrar varje gång jag svänger runt kröken, om deras telefonförsäljarröster låter lika skamfilade som de ser ut själva.

"Hej, jag heter Berra och ringer från Telestrul. Vilket abonnemang ringer du från idag och får jag fresta med en något transportskadad platt-tv?"

.tumlar runt i smärta och kärlek

Jag kväver smärtan bakom sammanbitna tänder när mitt lår märks av en av de sylvassa stenarna i det salta, kalla vattnet. Den obarmhärtiga vågen tumlar mig runt ännu ett varv. Den här gången är det höftbenet som slår i. Halsen är tjock av gråt som girigt tar plats i mig och ögonen svider fortfarande efter förra kallsupen.

När vågen vänder gäller det att vara beredd. I en lucka stor som en hårnål kan jag med kraftiga simtag ta mig upp till ytan igen. Förra gången väntade jag för länge. Jag hann känna det berusande suget i magen av viktlöshet när vågen svepte mig med. Jag vet att jag log. Förmodligen blundade jag också. Kanske var det därför jag inte såg, utan bara kände smärtan som borrade sig in i min kropp.

Men ändå. Viktlösheten lockar. Fängslar. Berusar.

Vågar jag chansa?

Överlever jag en kraschlandning till?

...tänk dig att ha en man i byrån..

...tänk dig att ha en man i byrån...

.hittat på affären

Igår fick vi hjärtat i halsgropen, jag och dottern. Mitt bland kattmaten, i en av de kilometerlånga gångarna på Coop, satt en liten kattunge. Först trodde vi såklart att det var ett gosedjur, men när E närmade sig så vände sig det lilla lurviga ansiktet mot oss. E hoppade bakåt, med armarna i vädret.

Fast när jag tänker efter så är det inte så konstigt. Katter måste ju också äta.

Mjau!

.kärlek som förgör

Jag var naiv när jag trodde att kärlek skulle kännas som fjällbäcks porlande i magen. Jag var naiv som trodde att en sval kind inte behövde näring. Jag var naiv som trodde att sökande ögon blir mätta av ett kort ögonblick.

Den stilla porlande bäcken är ett vattenfall som drar mig under ytan och tvingar mig att kämpa för varje andetag. Den svala kinden, som jag desperat försöker att gnida varm, lugnas inte av mina händer utan den saknad som bor under skinnet växer sig bara starkare. De ögon som letar, sväljer luft och gapar likt en dunklädd fågelunge efter mer.


Jag har aldrig älskat

som så

och det förgör mig!