Det är inte ok. Det räcker nu! Sluta mörda våra barn. Sluta förinta hopp.
Bild från: http://gazanews.wordpress.com/photos/
Skriv på du med för att du vill att blodbadet ska få ett slut.
E vill dö. Hon vill träffa hundarna. Hon har fått förklarat för sig att man bara behöver sluta äta då. Men hon tycker att några till ska sluta äta samtidigt. Den ömma modern och den stolte fadern nämns i sammanhanget. Hon låter upprymd över den fantastiska idén.
Jag försöker ge perspektiv. Det är inte så att alla tror att man kommer till himlen när man dör. Hon förstår inte. Vad har man annars himlen till? Den är ju så stor.
När jag berättar att vissa tror att Gud har skapat människorna, avbryter hon mig snabbt. Nej, se där har jag fel. Gud skapade bara två barn och sen blev det fler människor. Och de blev mer och mer lika oss. Hon klappar sig på brösten för att ge tyngd till påståendet. De första människorna såg ju ut som apor, säger hon och fnissar till.
Och att Jesus gick på jorden för att lära människorna om kärlek tycker hon bara är dumt. Sånt kan man ju veta om man använder hjärnan, säger hon med en självklarhet som får mig att brista ut i skratt.
Nyss ville hon gå tillbaka i utvecklingen. Hon ville bli en säl igen. Det hade varit roligt att simma hela dagarna. Hon tappar tråden när fantasierna tar henne på ännu en åktur.
Kvar sitter jag och studerar det ansikte som gömmer en hel verklighet.
Fick ett sms. En familj hade fått en pojke och en flicka och alla mådde bra.
Jag visste inte ens att familjen väntade.
Det känns ju väldigt märkligt nu. Overkligt!
Hm, kan det vara så att jag också behöver nio månader att vänja mig,
och längta?
Nu måste jag skynda mig att säga "åh, så roligt" så många gånger att jag hinner ikapp. För jag är väldigt glad för den familjens skull. Superduperglad!
När jag var ungefär 20 år, och snäppet mer nyfiken än vad jag är idag, så råkade jag på en ovanligt världsvan kille. Han berättade om sin uppväxt i jorden alla hörn. Han berättade om föräldrarnas framgångsrika karriärer och sin egen som läkare. Jag ville nog fly min egen verklighet för jag svalde allt med en rad imponerande suckar. Han levde det liv som man läser om i tidningar. Och tänk att han ville vara med just mig av alla människor!
Han försvann ur mitt liv lika fort som han klev in. Då hade jag följt honom in till fina restauranger bara för att han skulle kolla om de tog American express, hämtat honom vid entrén till universitetssjukhuset, lyssnat till släktingar som dött och kort som spärrats i väntan på något, lyssnat på historier om efterhängsna flickvänner och bläddrat i kataloger om vilken Rolex han skulle önska sig i födelsedagspresent.
Ett par år senare så dök hans bästa vän upp igen. Han hade tunga axlar och en polisanmälan i bagaget. Hans vän hade dragit med reskassan och lämnat honom strandad i New York med det enda sällskapet av telefonnummer som inte gick någonstans.
I efterhand ser jag naturligtvis var jag borde ha fattat misstanke och när jag borde ha reagerat. Till exempel hur kom det sig att en läkare inte visste vad ”geriatrik” var. Eller varför han aldrig följde med mig till mina vänner. Eller varför han hela tiden fiskade efter pengar.
Jag lämnade inget hos honom, mer än ett snopet uttryck.
Se SVTs dokumentär om en annan bedragare. Vi vill bli snopna!
(SVT Play, sökordet "bedragaren")
Dottern adderar.
-Om jag är sjuk och smittar alla mina kompisar och så smittar de sina vuxna. Och vuxna sina kompisar. Ja, då blir hela världen sjuk.
Mamman nickar bekräftande.
-men hur blev den sjuk, den som var först?
Mamman mumlar något om att googla.
Det ringer på dörren och där står hon. Längre än jag minns henne och med ett ”gott nytt år” som hennes pappa lagt i munnen på henne. Pappan delar generöst ut en kram. Kanske som ett nyårslöfte. Kanske för att man ska.
En vecka hos pappan har färgat henne. Hon har ett nytt kroppsspråk som får mig att ofrivilligt rygga tillbaka. Munnen böjer sig i pappans välbekanta leende. Språket är hennes fasters och armarnas rörelse likaså.
När vi är ensamma låter jag blicken vänja mig vid detta obekanta. Jag lurar henne att skratta och jagar henne genom lägenheten ska stänka mig på henne igen. Hon kontrar med att plocka fram våra lekar igen. Den när jag ska låtsas att jag ramlar ur sängen, och den när hon är en liten kattunge.
Sent på kvällen somnar vi äntligen. Jag med lyckan av att nyss känt hennes mjuka hand mot min kind. Och hon i tryggheten av det välbekanta.
På morgonen dricker hon en kopp te framför TVn och sörplar den ljumma drycken som jag brukar göra när det fortfarande ryker om min kopp.
Hon är min.
Varannan vecka.
E undrar varför jag inte tyckte synd om henne när hon ramlade i trappen hos kusinerna. Frågan gör mig lite överrumplad först, men jag fattar ju att något ligger bakom.
Hon resonerar:
-Jag tycker det är skönt att någon tycker synd om mig.
Och fortsätter.
-Man ska säga att man tycker synd om mig för då slutar jag att grina.
Klokt av henne i vanlig ordning, tänker jag. Det är klart att det är skönt att krypa upp i en tröstande famn. Men när slutklämmen kommer kan jag knappt hålla mig för skratt.
-Jag ska få sova i den som tycker synd om mig’s säng.
Himlen finns tydligen på jorden - under mammans täcke!
Förlåt, jag tog ett steg till. Jag borde inte ha… men steget var så litet att jag inte trodde det skulle ha någon betydelse. Men det lilla obetydliga steget gjorde att jag hamnade så nära dig. Alldeles för nära. Jag kunde känna dina tankar i min kropp och jag kunde hålla om dig fast du kämpade emot.
För sent såg jag att du blev rädd. Din blick hotade mig och din mun sa saker den inte borde ha sagt. Jag tog emot smärtan i bröstet. För jag stod alldeles för nära och hann inte värja mig. Rädslan byggde upp en mur till ditt försvar. Och allt jag sa ekade mot en kall vägg.
Litet steg.
Förlåt!
Jag borde inte ha…
…men jag tyckte jag hörde dig ropa!
