Som jag längtat. Som jag hoppats.
Min Steina.
Kloka Steina.
Vackra Steina.
Nu ska jag frossa. Girigt konsumera hennes ord. Be om mer innan jag ens svalt första tuggan. Ta påtår. Tretår.
This is my cup of tea!
Får man ändra sig? Får man ångra att man kom på den naiva idéen att man skulle kunna förändra sitt tankesätt? Får man ta tillbaka det? Får man?
Från och med i morgon börjar nedräkningen. I tio dagar.
Nu städar jag. Hittade fullt med damm på TVn. Finns det nåt positivt i det? Det måste det finnas. Annars är jag körd. Jag ska vända negativa tankemönster till positiva. I tio dagar.
Det känns lite motigt just nu. Till och med den tanken är bannlyst. I morgon.
Jag måste söka inspiration. Återkommer i ämnet.
Bror vill ha hjälp med att översätta. Jamen, det är väl inga problem. Jag har ju bott i London.
"The mechanical properties of materials are ascertained by performing carefully designed laboratory experiments that replicate as nearly as possible the service conditions"
"It is incumbent on engineers to understand how the various mechanical properties are measured and what these properties represent; they may be called upon to design structures/components using predetermined materials such that unacceptable levels of deformation and/or failure will not occur. We demonstrade this procedure with respect to the design of a tensile-testing apparatus in Design Example 6.1"
Sa jag London? Det kanske var Örebro. Eller Umeå. Jag blir inte klok på det där.
... om du känner starkt för en person är det
1. hjärtflimmer
2. andningsnöd
3. skakiga knän
4. illamående
5. kissnödighet
eller möjligtvis nåt annat som du känner?
Att handla är för mig den största mentala ansträngningen. Särskilt om det sker vid femsnåret när jag, E och alla andra i butiken är hungriga och trötta. Och sura.
Min blick är låst i fjärran. Mitt fokus är 100% på mat. Nu. Imorgon. Till lunch.
Det är omöjligt att prata med mig. Jag har svårigheter att göra mig förstådd för mig själv.
(förlåt Magnus, det var inte du. Det var jag)
Tack Coop för självbetjäning.
Tack Coop för halvfabrikat.
Vi har tydligen fått en pott pengar för att bedriva friskvård. Minska sjukskrivningarna.
I fredags kom 7 av40 anställda till aktiviteterna. Tre 30+. Fyra farligt nära pensionen.
Fyra farligt nära döden visade det sig när de halkade omkring på blöta klipphällar. Min puls steg, knappast på grund av tempot vi tog oss upp med. Men vad gjorde de där och framför allt, vad gjorde jag där?
Insåg att friskvård får man inte på beställning.
Jag avbröt utflykten. Åkte hem och jobbade istället. Pulsen stabiliserades. Hann med det jag annars inte skulle hunnit med.
Insåg att friskvård får man inte om jobbet ligger kvar och väntar.
Idag tar jag det lugnt. Den energi jag hade igår och i förrgår och i veckan finns inte idag.
Lugnt. Vill inte träffa nån. Orkar knappt prata.
Lugnt. Minimerat antal intryck. Minimal ansträngning.
Nu sitter E framför en film. Jag ska krypa upp i soffan och sova lite. Idag tar jag det lugnt.
Ni som följt denna blogg ett tag vet att jag är (mycket!) svag för kyssar. När jag väl fått smak för dem så blir jag totalt fixerad. Kan inte ens uppskatta hur många gånger idag mina tankar har återvänt till gårdagsnatten. Mmmm. Trevande. Ömt. Utforskande. Hett.
Jag är tillnyktrad med fortfarande helt groggy.
I, två år, säger att rutschkanan är sin. E, fyra år, vet att det är hennes. E påtalar detta missförstånd till sin mor som förklarar att I är en liten tjej. Hon kanske inte förstår allt.
E förstår. Det jag nu hör från köket är E som ger I en språklektion.
"I, säg äpple"
"Äpple"
"Bra I! Mamma hon kan säga äpple!"
Denna lektion fortsätter med 15-tal andra ord. E förstår.
