Var det omständigheterna som gjorde att min medpassagerare valde att berätta mycket privata delar om sitt liv klockan strax före klockan åtta en torsdagsmorgon? Omständigheterna såsom att hennes bil inte startade och att känslorna redan stormade i henne. Jag hade ju aldrig sett henne förut. Och hon visste definitivt inte vem jag var heller. Men ett par ögonblick efter att hon satt sig i bilen pratade vi om hennes depression, förhållandet till sin styvpappa, sonens problem att hitta en skola där han passade in. Hon öppnade sig. Blottade sig.
Men sen tänker jag. En vän till mig pratar, lite skämtsamt i och för sig, om att bli terapeut. Det magiska med hans metod skulle vara att han tog med sig patienten i bilen och bara körde omkring. Han är övertygad om att de viktigaste samtalen förs i bilen.
Så! Finns det något förlösande med bilens tysta brummande? Något tryggt med träden som passerar utanför? Är det sträckan som utmanar oss att vara äkta?
-Mamma, vad betyder foder?
Hon ställer sig framför mig med en självklarhet som jag inte kan ignorera. Jag vet att hon alltid förväntar sig ett svar i den oändliga raden frågor.
Jo, det är som ett extra lager tyg som man har innanför tex en jacka, svarar jag.
Hon står kvar. Försöker bilda mening av det jag just sagt. Hon har flyttat blicken från mitt ansikte och riktar all uppmärksamhet inåt.
Men, säger hon med en röst som antyder att hon inte har förstått. Vad är då lejonfoder?
Mellan ris och pasta hör jag dottern nynna en liten melodi. Det låter som Aerosmiths låt "Walk this way", men det kan väl inte stämma heller? Men när jag börjar sjunga texten så hakar hon på.
Det är först när hon berättar att myggorna i zebrafilmen brukar sjunga den som jag lyckas räta ut kroppen som fastnat i ett enda stort frågetecken.
Come walk this way E....
Orden får henne att rygga till. Hon vänder sig instinktivt om, mot det som är så bekant för henne. De steg hon tar, mot den värld hon känner till, är tunga. Men hennes viljestyrka har alltid varit stark. Den driver henne tillbaka. Steg för steg.
I dörren står hennes förflutna. Han tar två bestämda kliv mot henne. Själv är hon orörlig. Allt är bekant för henne. Händerna som gräver sig in mellan hennes revben, tungan som blockerar andningsvägarna, knäet som kilar fast hennes kropp.
Inom henne är ljudet öronbedövande. Allt som finns bevarat djupt inom henne skriker. Men kroppen förblir orörlig. Inte ens när hennes förflutna kör upp fingrarna i hennes inre reagerar kroppen. Hennes viljestyrka har alltid varit stark. Den driver henne neråt. Djupare och djupare.
Han lämnar henne inte ensam när han går. Nu har hon sällskap av sitt självförakt.
För varje tugga mat som E tar bli hon hoppigare och studsigare...bubbligare och pratigare...
För varje tugga mat som mamman tar blir hon tröttare och tröttare...tröttare och tröttare...
Nu ligger dottern i badet och småsjunger.
Mamman sitter vid datorn och jäspar.
Tidig kväll?
Väcks mitt i en tanke av regnet som smattrar mot taket. Teet har för länge sedan kallnat. Jag reser mig upp och går mot hallen. Jag vet att hon väntar på mig. Varför älskar du mig inte frågar jag henne. Hon svarar inte. Jag står naken framför henne när jag frågar igen. Varför älskar du mig inte?
Det enda som hörs är mina egna korta andetag. Och regnet. Regnet som hittat mig där jag står och som rinner längs mina kinder ner över min kropp. Jag följer de salta dropparna med blicken. Följer deras väg ner över axlarna och brösten. Ner mot magen, där de vilar ett ögonblick i min navel för att sedan leta sig vidare genom ett mjukt fjun. Ner över ljumskarna och låren. Över knän och fötter för att till sist bilda en svart, bottenlös pöl under mig.
Vågar inte möta den anklagandes blick längre. Vågar inte titta upp. Så jag står där. Länge, länge. Jag huttrar i min nakenhet. Men jag vet att hur nära jag än sveper mina koftor runt min kropp, så de inte kan värma mig längre.
När tiden tagit slut lyfter jag sakta blicken. Mina läppar viskar förlåt. Då ser jag plötsligt värmen i hennes blick. En värme som fortplantar sig genom hela kroppen. Insikten bränns för jag inser plötsligt att hon alltid älskat mig.
Hemma låter jag de omsorgsfullt hopvikta koftorna rinna ut över sängen. Ser hur de trasslar in sig i varandra där de lägger sig i en stor hög. Min blick följer de oregelbundna linjerna och jag kan inte dra mig till minnes att de fanns där förut. Men kanske gjorde de det. Kanske var det ljuset som bländade mig. Kanske tittade jag inte på mig med öppna ögon. Nu ligger de i min säng. Nya, fast redan nötta.
Jag hänger dem intill varandra på dörren till garderoben. Bakom dem skymtar jag rader av kläder. En del som jag älskat. Andra som jag bara använt. Jag ryser till där jag sitter vid fotändan av sängen. Den vita koftan får följa med mig in i köket när jag värmer tevatten. Jag snubblar över högen med kläder som väntar på tvättkorgen, och överst ligger den svarta koftan. I hallen står hon och iakttar mig, men jag tittar långt ner i golvet när jag passerar henne. Jag vet var hon tänker. Jag vet att hon vill att jag ska vara naken. I trots tar jag på mig den vita koftan. Knäpper knapparna med vana fingrar.
Mitt te doftar och värmer mina kalla händer där jag sitter i soffan. Tankarna rusar ömsom vilar. Det finns en sanning bortom tankarna, det känner jag starkt. Koftan börjar klia.
Hon vaknar av ljuset som lägger sig på hennes ansikte när jag för gardinen åt sidan. Hon rullar ihop sig till en liten boll under täcket. Men när hon hör min röst öppnar hon sina stora blå ögon och tittar på mig. Det blonda håret är tovigt och kinderna är röda av värmen. Du ska till skolan idag säger jag. Hon strålar. Beordrar mig att hämta kläderna. De ska vara röda idag.
Hon tar på sig allt utom sockarna. De är svåra att få på plats, menar hon. Jag tar den ena sockan i handen. Den är vit med röda små hjärtan på. Hon sträcker foten mot mig och jag tar den i min hand. Foten är varm och jag stryker längs fotsulan. Jag blinkar bort en tår när jag känner igen foten. Det är en fot som tillhör en stor tjej. En tjej som snart går i skolan.
