.avlastning

Det har varit lite så och så med den där avlastningen som jag blivit lovad. Hon fick för mycket uppgifter på sin ordinarie arbetsplats att det inte fanns något över för oss. Så när jag behövde henne som mest, så rycktes hon undan. Där någonstans tappade jag suget lite. Men jag blev snabbt lovad att en annan tjej skulle komma upp istället. Men det går inte att introducera nån när man aldrig är stilla själv. Så det fick vänta tills stormen lagt sig. Träffade henne i igår. Gick igenom vad jag behövde hjälp med. Gick igenom vad hon var bra på och ville göra. Perfekt, 3o% till mig. Känner att det kommer nog att ordna sig ändå.

Idag får jag höra att en annan tjej ska komma upp istället. Vafals! Nu kan men inte tappa suget, nu kan man bara skratta hysteriskt. Jag gillar snabba beslut, men det här är ju löjligt! Men sen kommer ett besked till. 30% tjejen ska vara kvar, och den nya ska vara hos oss på heltid. Börjar så fort som möjligt. Så nu har jag två anställda under mig. Bara sådär. Känner att det kommer nog att ordna sig ändå.

.fick ett sms

Hej vännen. Känner mig trött o slut o känner att orken till lunch inte räcker till. Behöver dra mig undan. Saknar dig.

Det känns inte helt bra att få ett sånt SMS. Jag blir rätt så orolig. Hur mår min vän? Vad kan jag göra? Är det bara dagsformen, eller är det värre än så? Men stark att säga ifrån ändå. Jag hade nog gått på lunchen, trots att jag egentligen inte orkade.

Vännen! Jag saknar dig med och tänker på dig.

.det löste sig ypperligt

På fömiddagen tittade S förbi mitt kontor på väg upp till sitt kontor en våning upp. Det var ett tag sen vi hade chansen att prata, trots att vi är "grannar". Så jag frågade henne om hon ville följa med på en promenad på lunchen. Smart Comvidare. Nu kom du inte undan.

På eftermiddagen kom O förbi på väg hem från skolan. Sist vi umgicks ordenligt var i juni, trots att vi nästan är grannar. Så jag frågade henne om hon ville gå en promenad på kvällen. Smart Comvidare. Nu kom du inte undan.

.att ha energi till att få energi

Jag vet att det är så. Man får energi av att slösa energi. Det har fungerat förut. Många gånger. Men det är inte lätt att börja om. Det är inte lätt att samla kraften. Bara jag kommer ut och rör på mig så kommer jag att få mer ork. Det kanske räcker med en halvtimmes promenad på lunchen. I kväll kan jag bestämma mig att jag definitivt ska ta en promenad. Men i morgon, när jag fått i mig, den alltid så oinspirerande, matlådan så kommer jag att ha hundra ursäkter till varför jag inte ska gå ut. I dag hade jag t.ex fel skor. Och så var jag tvungen att jobba. Jag lider alltid av akut tidsbrist, men det ska väl rimligtvis inte drabba mig. Hinner jag inte med så får vi väl anställa mer folk. Eller?

Så i morgon ska jag ta tillbaka min lunch och ägna mig åt mitt välmående. Jag lovar. På heder och samvete. Om inte telefonen ringer precis innan jag ska gå, eller nån student vill ha en påskrift, eller ett protokoll som måste skrivas, eller en dator som har hängt sig, eller.....

Mission impossible. Eller?

.sagt vid pusslet

"lätt som en pannkaksplätt"
E, snart 4 år

.mammas sambo

Första gången han kom hem till mig så hade han med sig en egen tallrik och egen sked (i trä!) som han definitivt ville äta från. Sen insisterade han på att dricka vatten ur en urdiskad sirapsflaska. En annan gång ertappade vi honom i köket med att äta rester av älgköttet som han sagt att han inte åt. I helgen ägnade han en timme att leta efter en karta han sen inte använde. Och klädstilen ska vi inte prata om.

Men det är allt detta som gör honom unik. Han är speciell till 100%. Man kan inte annat än att beundra en människa som väljer att vara den han är. Han är genuin, rakt igenom.

Om man ställer "massproducerad" intill "unik" så är det ett lätt val. Men varför så många väljer fel?

.maratondans

Jobbig självinsikt: jag bjuder upp samma killar som jag gjorde sist jag var ute och dansade s0m mest. Det är tio år sedan, vilket betyder att jag är 10 år äldre. Men killarna är det samma ålder på som förut. Den blick jag får är av en skrämd yngling som just blivit uppbjuden av en tant. Den blick ynglingen får är av en förånad Comvidare som då, och först då, inser att åren går.

Tragisk iakttagelse: paret som jag är ytligt bekant med virvlade förbi i sista dansen. Ni vet den som är den mest laddade dansen. Då, när de mest smäktande balladerna spelas. Deras blick utstrålade allt annat än passion. De var stela och på gränsen till uttråkade. Tidigare på kvällen hade de minsann utstrålat passion, men i armarna hos en annan.

Trevlig självinsikt: jag är fortfarande läraktig OCH har kondition att dansa en helkväll à åtta timmar. Det gäller att ha mod att bjuda upp killar som erbjuder en utmaning, både danstekniskt och tempomässigt.

Angenäm iakttagelse: i synnerhet en person fångade min uppmärksamhet. Under en dans upptäckte jag att han uppfyllde flera av mina önskemål. Smart, snygg, singel, dansant och rolig. Mitt intryck bestod under hela kvällen. Han måste jag hitta igen!

.får jag bjuda på en kopp te?

Egentligen vill jag inte sitta här. Jag vill umgås. Äta efterrätt och dricka te. Skratta. Lyssna. Prata.

Men med E i hemma är jag lite låst. Nej, det duger inte som ursäkt. Sanningen är att jag vill att nån hör av sig för att de vill hälsa på.

Så varsågod och hör av dig!

.hierarki är ett hemskt ord

Min högsta chef, AK, behandlar mig olika vid olika tillfällen vi träffas. I somras, när det i princip bara var vi som jobbade, uppförde han sig som en god vän. Vid lunchen idag så var jag en obetydlig anställd. Hälsa på mig kunde han, men inte så mycket mer.

Jag hamnade vid högdjurens bord idag vid lunchen. Tillställningen var en invigning av kommunens nya samarbete med universitetet. Det ska erkännas att jag placerade mig rätt strategiskt. Jag har ju ett jobb att sköta och en karriär att främja. AK vinkade till sig personen med flådigaste titeln till vårt bord. Han ville såklart sitta med honom. Men han gick och satte sig intill mig istället. Med motiveringen att sprida ut killarna lite bland bordet. AK såg snuvad. Jag och "viktig person" pratade oavbrutet hela lunchen. Vi var i princip sist att resa oss upp från bordet. Han var nog inte så mycket för titlar. AK var det.

.det där med att vara osynlig

Jag har ingen som helst koll på vilka som läser min blogg. Mamma vet jag läser min blogg för hon antyder en massa saker. Varför jag vill dansa till exempel. Nu är adressen utlämnad till personer som känner mig genom mitt jobb också. Där rök min proffsiga image. Eller ialla fall den jag försökt upprätthålla. Lika bra att erkänna en massa saker på en gång. Förekomma läsaren.

Jag fiser när jag sitter i bilen.
Jag bloggar och chattar på arbetstid.
Jag har hånglat med tjejer.
Jag känner en ohälsosam dragning till en gift man.
Jag flirtar med en 10 år yngre man.
Jag köper kläder till mig när jag borde köpa till dottern.
Jag smörar för att åtnjuta fördelar.