Det blöder. Min E har ett djupt sår i pannan och håller en näsduk mot såret medan jag kör så fort det går att köra, med ett par knän som håller på att lossna från kroppen av skakningarna, och på vägar jag aldrig åkt förut. Jag är så rädd att vettet lämnat mig.
Men hon är lugn. Och klok.
Mamma, varför skrattar du?
Eh, alltså. Hehehe.
Det här är ju inte ett dugg roligt.
Nej. Jag vet inte. Jag har panik. Såklart att det inte är något att skratta åt.
Det blir tyst. Länge.
Sen tittar hon på näsduken och jag bleknar. Rädd att hon ska få panik. Det får hon inte. Hon byter till en ren näsduk och lägger tillbaka världens sötaste lilla hand på såret.
Två timmar senare, och genom natten, kör jag med en tejpad och limmad sexårig mot lägergården igen, överens om att det var ett äventyr. Och överens om att djupare sår än så här är inte tillåtet.
Och själva såret pratar vi inte om. Då får jag ilningar i tårna och hon får ont i magen.
3 kommentarer:
men vad hände?
och vilken tur att det går att limma ihop barn!
Min lilla hoppade upp och ner av iver när jag skulle montera ihop hennes nya sparkcykel. En gång hoppade hon rätt in i bildörren. Sen blev det inte mycket mer hoppande den kvällen. Förutom mitt hjärta då, som gjorde frivolter flera gånger i minuten.
Tapper flicka!
Skicka en kommentar