Jag är helt fantastiskt på att fickparkera. Glider alltid snyggt in på första försöket. Perfekt avstånd till vägkanten, bilen bakom och bilen framför. Det är så vackert att jag själv blir tårögd.
Det som däremot är en betydligt större utmaning är att kliva ur bilen utan att avslöja hur fett självgod jag är över min talang. Jag vill ju möta alla beundrande blickar, fast med ett förvånat uttryck i mitt ansikte. Som om jag inte visste att jag hade en enastående talang.
Igår kväll hände det igen. Perfektionism!
Men ingen såg.
Damn.
Pyttipanna, lapskojs, ordsallad
-
Såhär tolv dagar efter diskbråcksoperation drömmer jag en vansinnig dröm
där H och jag först letar efter vårt boende på ett abstrakt hotell som är
en sorts...
2 veckor sedan
1 kommentar:
Life suck´s somtime. Man vill ju glänsa när man är perfekt, eller hur!
Kram Mona
Skicka en kommentar