.att släppa taget och tappa taget

Jag tar små steg. Låter mina mammanerver successivt vänja sig vid himmelen och jordens alla faror. Dottern däremot, tar stora kliv mot den värld hon längtar så efter. Vuxenvärlden där man får göra som man vill. Himlen på jorden.

Och helt plötsligt är hon vuxen. Gammal nog att göra sina egna val. Och med en mamma som klamrar sig fast i tummarna för att liten ska vara tillräckligt stor för att fatta alla de där bra besluten.

...att släppa taget...

Alltså besluten som inte gör att panikslaget hjärta tvingas räkna sekunder där varje ljudlöst "tick" tar en timme. Och där klockan inte kan skruvas tillbaka hur många tårar som än rinner från mammans ansikte.

...att tappa taget...

Jag hoppas att mamman som redan har en stor, orkar hantera den oro som rusar runt i kroppen på henne. I natt delar jag med mig av alla mina krampaktiga önskningar om att livsgnistan ska räcka för barnet, som redan är gammalt nog att fatta sina egna (dåliga) beslut.

.min mor som inte är en matmor

Mamma. Bra på många sätt. Lite sämre på andra.

Matlagningen tillhör riskområderna. När jag kom in i köket i eftermiddags så misshandlade hon en potatissallad. Jag gled ljudlöst fram och tog byttan ifrån henne. Räddas det som räddas kan (och hörde jag henne inte dra en lättnandes suck?).

Hennes make är snäppet värre. Han har två rätter på sin repertoar. Kyckling med messmörssås. Och lax med messmörssås. Tur i oturen att mor är vegeterian. Hon steker på en morotsbiff. Som gudskelov inte hamnar i messmörssåsen.

Som uppfostringsmetod har matkatastroferna varit mycket framgångsrika. Alla barnen är lysande kockar. Gör gott godare. Och ännu fler såser. Riktiga finsmakare. Vägen till mannens...öh, jag menar syskonens...hjärta går via magen. Till en syster vallfärdar vi för matens skull. Hon tramsar på något om skinnbrallor, men vi andra vet att det var hans talang med sleven som fick henne på fall.

.uppmärksamhetstorsk

Mammas lilla solstråle är kidnappad. Ringde nyss och läste mellan raderna att jag inte alls behövde skynda mig tillbaka. Och liten ville inte ens prata med mig.

Mormor passar tydligen på. I frånvaro av mamma så är mormor världsklass. Och uppmärksamheten från pepparkakskinderna kan man bli hög på.

Så jag kan inte klandra henne.

Åker ner på stan och fikar med ett par bröst istället.

(ja, vännens gravidbröst är så stora att de behöver ett eget landskap)

.(nära?)släktskvallret

Jaaa, säger han och tittar på mig med fnitter i mungipan, den dörren går båda vägar.

För han får tydligen höra om mig med, trots att vi bara träffats en gång på våra föräldrars bröllop (han var tvungen att ställa sig mitt framför mig för att jag skulle känna igen honom - och inte ens då fattade jag. Det var först när han avslöjade vems son han var som jag kunde säga "aha"). Men det är inte bara vi två, utan alla barn, även på den mest torra grenen på släktträdet, som informeras om blandade fritidsintressen, krånglande fordon, relationsstatus och barns språkutveckling.

Men jag antar att de kommit till den åldern då man antingen pratar om sina barns liv eller sina egna krämpor. Och ska jag vara ärlig så är (nära?)släktskvallret att föredra.

.mannen som försvann?

Ja, nu har jag ialla fall fått ett livstecken, tänker jag när jag trycks bort. För sms får man inte heller svar på. Jag oroar mig lite försiktigt.

Inte ett avtryck sedan i torsdags, så jag har börjat fråga. Nej, ingen har hört något.

Det är svårt det där. Personen i fråga delar inte liv med någon. Och familjen är avlägsen. Så jag vet inte vem som skulle märka om han försvann. Är det jag som är hans vän?

Själv tänker jag rätt ofta på det. Hur länge skulle jag bli liggande på badrumsgolvet innan någon saknade mig? Granntanten låg två dygn. Det finns människor som legat döda i månader.

För lite otäckt är det, att man inte har någon som alltid försäkrar sig om att man finns. Varannan vecka kan jag vara död i en vecka. I teorin alltså. Och i alla otäcka fantasier.

.bävergnag som tävlingsgren

Konstiga saker pågår i mellannorrland. Bergsmassiv reser sig sakta ut havet, det glufsas surströmming och stora släktkamper avgörs med bävergnag.

Mitt lag dominerade i grenen kast med bävergnag. Hemligheten var att hitta en pjäs som vägde bra i handen och från timmer som fällts förra säsongen.

.hellre smart, än släkt

Hellre smart än släkt, säger hon och vi skrattar så att bordet flyttar på sig. Men i det starka skrattet hörs inga lekande toner. Klangen, som är mer av smärta än hjärta, studsar mot väggarna och faller platt mot marken. Och ekot har ingen lust att plocka upp spillrorna.

Jag fick ett arv som jag lämnade tillbaka. Som vuxen ville jag inte ha paketet längre. Förväntansfulla barnaögon noterade inte att det bara var pappret som var vackert. Jag förstod aldrig att innehållet var en gåva som skulle lura mig att göra oändligt många felaktiga val. Att mitt värde var lika tomt som paketet med den glansiga ytan.

Om allt hade varit annorlunda hade jag ringt ett samtal idag. Jag hade ringt för att jag visste att den som svarade satte mitt värde högre än sitt eget. Och jag skulle ha pratat om kärlek och var tårarna hamnar när det är jobbigt. Tillsammans skulle vi skrattat åt livet och åt barnbarn som upprepar mönster.

Men så är det inte.

Inte i mitt liv.

I min verklighet kommer tårar som dränker en längtan efter ett telefonsamtal som jag aldrig haft - och aldrig kommer att ha.

Hellre smart än släkt,

men allra helst smart och släkt!

.tonårsdottern

Känner mig alltid som tonårsdottern från ett tidigade äktenskap när jag är hos min äldre syster. Jag sover länge på mornarna och glider ner vid frukostbordet lagom till lunch. På sin höjd ställer jag undan min egen tallrik, men i övrigt kommer allt serverat. När vi åker in till stan följer jag och de andra tjejerna henne i hasorna och på utflykterna har hon packat fika och extra ombyte även till mig.

Min storasyster är dryga året äldre än mig, eller om vi ska mäta det i mognad minst 25.

.runt ett annat bord

Jag tar chansen och slår mig ner vid ett bord jag aldrig suttit. Min dotter finns redan där, men ägnar mig ingen uppmärksamhet. Hon är fullt upptagen med att visa det vackraste armbandet för sin lillasyster och stora blå glittrar till svar.

Själv kan jag inte heller hålla mig från att tycka om detta paket av fjunigt hår och mjuk värme. Jag väntar tålmodigt på min tur, sen sveper jag mina armar runt barnet och försvinner bort.

Ansiktet är inte min dotters, men blicken är det. Samma vakna, utforskande ögon. Och samma koncentrerade lugn. Och jag är stolt. Presenterar henne där ögonbryn höjs, skämtar med dem som inte förstår och ler mot frågorna.

Jag borde väl ha rätt till åtminstone varannan helg! Det är ju trots allt min dotters syster.

.och då offrade jag mitt barns liv för att rädda mitt eget

Jag skulle kunna gå i döden för min dotter. Trotsa alla världens faror för hennes skull. Simma bland hajar och bli jagad av vargar.

Åtminstone är det vad jag vill att alla ska tro.

När jag ställs på prov så är mitt liv mer värt än hennes.

Besökte ett äventyrsbad i helgen och fick en gammal film uppspelad för mitt inre. Min dotter var betydligt yngre och klättrade upp till tryggheten i sin mammas famn när vi skulle slingra oss upp till tornet. Dessvärre halkade mamman, och i stället för att skydda barnet med sin kropp, så skickade mamman barnet i en vid båge för att landa med en duns rätt ner i kaklet ett par meter bort. E skrek natruligtvis som besatt och jag inkuderade omvärldsbevakning i min skadekontroll. Blödde barnet? Och hur många såg?

Men det är ett släktdrag visade det sig i lördags. När storasyster försvann under ytan i en virvlade fors så drog hon fyraåringen med sig. När barnet hade hittat luft igen så sa hon "det där var inte bra mamma". Och det är väl bara att hålla med. Inga släktbilder på mammornas "hall of fame" skulle jag tro.

.tal till morfar

Jag har ofta tänkt att morfar är den sista av sin sort. Att en epok går i graven med honom.

Våra förfäder fick sällskap i den sista vilan av knivar och guldmynt, alltså föremål användbara i ett liv efter detta. Men med morfar begravs historia. Han var en sista länk mellan bondesamhället och industrisamhället. Han stod omgiven av dessa två, så olika världar.

Han kände historiens vingslag mot ryggen och framtidens vindar i ansiktet.

Han snappade upp vad det nya bar med sig för fördelar, men alltid med andra foten tryggt förankrad i bördig jord. Jag hör att han var en innovatör som byggde en egen hötork, men var samtidigt en man som pratade med kor som hette Rosa. Jag minns en modern ladugård med maskiner som suckade och pös, men ett hem byggt av kärleken till familjen. Och jag såg att han satt han timmar framför datorn, men drack sitt heta vatten med sockerbit.

Kanske var det för att han förstod sin plats i kedjan, sitt ansvar att binda samman historien med framtiden, som han så målmedvetet sammanfattade sina minnen i ord för oss att läsa?

Och jag kan nog se att han skulle önska att vi också såg oss som länkar i den oändliga kedjan av erfarenheter som binder oss vid varandra.

Så det största jag kan göra som barnbarn till en sådan fantastisk människa är att vara stolt över det som varit och samtidigt våga ta steget in i det okända.

Och jag ska ta min dotter, min mor och min mormor i handen, för det har han lärt oss att familjen är den starkaste typen av kedja.

Morfar, jag kommer att sakna dig. Men aldrig glömma dig.

.vänta lite nu i en vänthall

Undrar var alla ska åka? De som fyller stolsraderna i vänthallen, till hälften begravda bakom DN, tummade pocketböcker och laptops, de som vickar fötterna i takt till veckans planer och helgens minnen.

Och nu steg pulsen en aning.

Hon som satte sig intill mig är väldigt lik min kusin. Alltså den sortens kusin som man aldrig träffar. Man behöver tydligen bli presenterad för sin egen kusin. Blodsband är inte tillräckligt kraftfullt lim. Det behövs en stark person i mitten som håller samman familjen. På min fars sida är de äldsta döda och ingen plockade upp fallna mantlar. Släkten på min pappas sida är främlingar för mig.

På fredag ska vi begrava den man som var navet på min mors sida. Det arvet kommer vi att hamna hos alla oss andra. Den släkten är mina nära vänner.

.begreppsförvirring

Jag undrar. Vad kallas en person som lever tillsammans med ett barn, men inte är dess biologiska förälder? En som gör allt som en förälder ska göra i form av kärlek, fostran, uppmärksamhet, service, tröst, lek, mat, förebild, omtanke. Alltså allt utom det genetiska arvet.

Jag är mamma, men jag har inga problem med att någon annan också ser sig som en sådan när det gäller i relationen till min dotter. Mamma är väl mer en roll och inte en person? Eller?!

Min väns mamma är död, men pappan är omgift. Vännen har frågat om denna kvinna kan ta på sig rollen som mormor. Och de har kommit överens om att hon ska fortsätta vara det även om de skulle separera någon gång i framtiden! En gång mormor - alltid mormor. Barn ska inte behöva tappa sina realationer bara för att vuxna inte kan hantera sina. Men ansvaret ska ligga hos den vuxne att hålla kontakten. Såklart.

Och jag tänker på mina egna bonussyskon. Inte slutar de vara mina syskon bara för att min pappa och deras mamma går åt varsitt håll. Eller dör (hemska tanke).

Vad kallar ni varandra? Ni som kramar om barn som inte är frön från era egna kroppar?

.var har han varit under alla dessa år?

När man delar ett barn med någon man inte delar liv med så uppstår ibland anledningar att komma överens om saker. Vem som ska fira påsk och sånt.

Det har egentligen aldrig varit någon prestige i detta. Inte på fyra år.

Så lite förvånad blir jag att det är först nu som poletten trillar ner där halva ansvaret ligger. Men myntet kanske hade fastnat i maskineriet och bara behövde en liten knuff i sidan...

.tårar som fastnar i halsen

Jag lägger ifrån mig telefonen och torkar tårarna med baksidan av handen. Sen harklar jag mig och slår numret som leder till telefonkonferensen.

Morfar är död och jag pratar om Google.

Planen var att skjuta på sorgen tills den passar in lite bättre. Typ nu när bästisarna tillslut somnat på min säng i en hög av fnitter. Men förvaring blev en förträngning. Allt har fastnat i halsen och kommer inte ut. Locket ligger på.

Han är inte död. Han sitter fortfarande vid fikabordet och dricker sitt märkliga silverté och smackar osmakligt högt av fikabrödet. Alla de där historierna som han berättat flera gånger om, de har han inte berättat för sista gången. Och björnkramen krossar fortfarande revben.

Äsch, nu kommer tårarna.

Han är död. Jag kommer aldrig mer att se stoltheten i hans ansikte när han tittar ut över sin familj. En osedvanligt vacker hustru och fyra döttrar. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Respektive och bonusbarn. Hundar och katter. Aldrig någonsin får jag höra hyllningstalen som han alltid skickade ut över borden med sin starka stämma. Vid bröllop och dop. Kalas och högtider. Begravningar.

Nu är det slut. Slut på mycket mer än en gammal mans dagar. Med honom går en epok i graven. Han var en sån som kavlade upp ärmarna och jobbade tills svetten lackade. Levde sitt yrke. p
Plöjde sin mark. Pratade med djuren. Dr Dolittle.

Nu har jag skjutit ifrån mig sorgen igen. Men denna gång i form av en tårfylld pappershög vid min sida.

.min mor, en hallick?

-Stör jag?

Nej, egentligen stör hon inte alls. Det är bara det att jag glömt hur man använder en telefon till att prata om ingenting alls. Jag letar efter viktig information mellan raderna så att jag kan lägga ifrån mig telefonen igen. Kortfattad kommunikation med robotröst passar mig utmärkt.

Men det här samtalet drar ut på tiden utan att jag får några som helst ledtrådar om vad det handlar om. Hon pratar om sin mans son och var, när, hur och varför han dansar. Var kommer jag in i bilden? Intresseflaggan ligger fortfarande kvar väldigt långt in i skåpet.

Det är först när telefonen glidit ner i min ficka igen som en misstanke börjar trängas med andra ostrukturerade tankar i mitt huvud. Min mor försöker fixa ihop mig med hennes mans son. Är det ens lagligt?

.gråa minnen blev bländande ljusa.

Märkligt att se sig själv i ett annat ljus. Skenet jag mindes var grått och smutsigt, men det var inte sant. Det lyste sol även då. Familjen som mötte oss skrattade mot kameran och den lilla ettåringen sträckte upp sina armar mot tryggheten efter de första staplande stegen.

Tårarna från min dotters ögonvrå fastnade på mitt fingret där vi satt uppflugna i soffan med datorn i knäet. Hon frågade mig om tårarna som rann när hon skrattade åt sin blöjklädda rumpa som försökte undkomma pappan i en vild jakt.

Jag drog henne närmare mig och kärleken fick håret att resa sig på armarna. Hon förstod. Det fanns en tid när vi var en lycklig familj, de personer som hon älskar allra mest.

.blod är inte tjockare än vatten!

Den där pappan jag har är av blod, men jag bor vid havet så vatten känner jag mig tryggare med. Blod har jag dessutom så det räcker. Eller nästan så att det räcker ialla fall. Man får inte tappa mig på blod för då svimmar jag.

Vatten finns i oändlighet.

Min pappa av blod var nyss här med familjen han flyttade till när han bestämde sig för att inte längre vara våran pappa. Kanske var det mörk skuld som fick honom att ge det bort det han trodde skulle läka sår. Men han skapade bara nya i ömtåliga barnakroppar, utan att förstå. Utan att se.

Men jag ser. Att i mörk skuld är det svårt att lyfta blicken. Och tungt är ordet förlåt. Jag är ledsen att jag fann mig sig själv i ett annat hjärta, att jag hittade gömda rum i mitt. Förlåt att ditt hjärta blev över.

Sår finns kvar, det känner jag. Men lättnad delar också utrymme bland känslorna. För familjen som blev vald, har även jag valt.

Och jag säger till honom. Det bästa med dig pappa, är din fru och hennes barn.


Blod är inte tjockare än vatten,

och jag älskar havet!

.inramad av vilda lockar.

Jag kan inte släppa henne, även fast hon inte är min längre. Hon tillhör en av karaktärerna i det dockskåp jag levde i då, innan jag väcktes av ett skrikande alarm. Hon är figuren med busigt hår och lika delar blyghet som beslutsamhet.

Idag låg ett par vuxna ögon inramade av vilda lockar. De kan alltid ha funnits där, vad vet jag? Det kanske bara är mina ögon som äntligen blivit vuxna? Och jag tänker att det fanns en mening att vi träffades för så många år sedan när hon klättrade upp i mitt knä på skoterkälken. Jag tänker att karaktärerna i dockskåpet var viktiga då, för att allt ska vara precis som det är just nu.

Och jag bara älskar henne. För det som var och det som är, och för hur min dotter tittar på henne.

.vem pappa var innan han träffade oss

Min uppväxt präglades av två saker, Gösta Linderholm och blåbär. Jag kan i detalj återskapa dofterna från soldränkta kalhyggen och hur skogsmaskinernas parallella spår visade vägen till de mest blåbärsrika snåren. Då och då stannade vi upp i vår lek och följde mamma med blicken när hon hukad fyllde sina hinkar med fyllningen till många framtida pannkakstårtor. Kalhyggen gör mina ögon blanka och lungorna drar girigt åt sig alla minnen.

Mitt visförråd svämmar också över. Vid pappas sida har vi suttit när han outtröttligt spelat de låtar vi bläddrade fram från en av pärmarna med en handritad g-klav på etiketten. Hans röst överröstade alltid våra och tonarten han valde var omöjlig att följa. En gång hittade vi ett fotografi med vår kostymklädde ungdomspappa i bakgrunden, sittande på en klippa med elasen vilande i knät. Hans bandmedlemmar satt utspridda över andra delar av skärgårsidyllen. Vi såg hans drömmar.

Igår berättade pappa att elbasen ska säljas. Men jag tror att det gör mer ont i mig än i honom. Elbasen har alltid funnits där som en bild av vem pappa var innan vi lärde känna honom.