.födelsedagsgrubblerier

Den är redan här, den där dagen när jag blir ett år äldre. Vips låter det och man märker inte av det, ens om man anstränger sig det mesta man kan.

Helst skulle jag vilja sätta mig bekvämt i fåtöljen och konstatera att mitt liv är precis där jag vill att det ska vara. Där jag drömde för fem-tio år sedan att det skulle vara. Det mina barnsligaste fantasier kvittrat om.

Men såklart kommer jag inte ihåg ett smack. Av drömmar. Om förhoppningar. Från svindlade tankar.

Och fylla år är inte så jäkla roligt när man någonstans har en känsla av att man borde ha mer av allt. Mer kärlek, större bostad, bättre jobb, finare man (öh, i mitt fall kanske jag ska börja med en man) och fler barn.

De där förbannade, vidriga, avskyvärda avundsjuka blickarna som jag lägger här och var får fäste en kväll som denna. En helt vanligt sommarnatt, men som betyder ett år till för mig.

Ett år till av vad?

Tja, jag vet inte.

Ibland kan jag vara bubblande stolt över den resa jag gjort, den människa jag hittat under detta år. Så mycket starkare. Så mycket mer sann - mot mig själv. Och jag låter människor tycka om mig, inte alla, men några få, och det är för mig en nyhet. (Och när jag säger "mig" så menar jag inte bilden av mig utan den som är jag med skit under naglarna, trötta tankar och sarkastiska kommentarer. Ni vet - den osminkade versionen av mig. Brrr.)

Men resan har kostat otroligt mycket. Jag har tappat en identitet som jag i 34 år klamrat mig fast vid. Min bekantskapskrets har justerats, dvs förminskats. Jag har aldrig varit längre ifrån en relation än jag är nu (men samtidigt aldrig så nära...men det är ett helt annat ämne). Jag är inte på långa vägar lika glad och inte alls sugen på att resa land och rike i jakt på äventyr längre.

Lever alla andra sin dröm?

Skulle inte tro det. (och varför envisas jag med att bry mig?!?!)

Men är mitt liv tillräckligt nära där jag vill vara?

Tja, jag vet inte.


Om inte så är det väl bara jag som kan ordna till det, eller hur?! (=väldigt jobbig insikt)

Så grattis på födelsedagen!

I present får jag ett helt år till som jag, och bara jag, måste ta ansvar för! (=ingen chans att någon annan läser den där ap-tråkiga instruktionen till mobilen)

Öh, tack?!

.rätt körkort för raksträckor

Det är inte klokt vad duktig jag är som äntligen sa nej. Är det inte fantastiskt?! Nu kommer världen att täckas av pastellfärger. Eventuella problem kommer att blåsta bort med vindar som aldrig kommer tillbaka. Och solen blir min ständiga följeslagare.

Jag lutar mig tillbaka och väntar på effekten.

Tomt

Tomt

Då gnäller jag i en fågels öra och får till svar att jag inte kommer att få någon belöning för att det är så det ska vara. Ett rus ska inte ersättas med ett annat rus.

Krax

Och naturligtvis är det så. Men tomrummet efter det där som jag valt bort ekar i väggarna. Jag saknar pirret. Stampar med foten i golvet som en bortskämt människovalp. Vad var meningen med att byta bort ett hisnande rus mot……ingenting?

Det är jobbigt för en kicksökare att inse att livet består av en hyfsad rak raksträcka. Att bergochdalbanor får bara de som frågar efter dem. Och hur mycket jag än saknar kicken så vill jag inte tillbaka. För jag hinner beundra utsikten från min nya position, nu när jag inte längre krampaktigt måste hålla mig fast.

Och jag tror mig börja ana att belöningen med ordet ”nej” är att gamla mönster bryts och att min dotter får rätt sorts körkort i sin hand.

.referenser åt andra hållet

Under rubriken "referenser" ska triumfkorten ligga. Alltså de som verifierar att jag är precis sådär härlig som jag antyder. För jag kan ju inte säga det rakt ut heller! Och det kanske inte ens är sant när det kommer till kritan.

Men aldrig har jag själv frågat efter referenser. Är min blivande chef så inspirerande som hon hintar om? Och de som ska bli mina kollegor, är stämningen bland snurrstolar och kaffekoppar verkligen så prestigelös som företasginformationen skryter om? Borde inte jag också kolla upp om ordbajsandet har någon substans?

Och varför har jag aldrig konstaterat denna självklarhet tidigare?

.sitt still!

Ibland sitter jag bara. Stilla. Tung.

Jag har ingen bok som drar in mig i en annan värld, eller musik som lockar fram andra känslor än dem jag har inom mig. Inte heller vilar jag. Jag bara är.

För jag väntar på något. Vet inte vad, men något går på upptäcksfärd i mitt inte. Letar efter minnen i de mest avlägsna cellerna, krafsar på huden för att väcka bortglömda känslor till liv och lyssnar till ekot från tomrummen i min kropp.

Och trots att jag inte lyfter ett finger så reser jag mig upp fullständigt utpumpad.


Att sitta still tar på mina krafter.

.korpar som hittar kantareller

Kylan passar på, i skydd av träden där solen inte vaktar, att ta ett bett i kinden. Vinden tömmer målmedvetet sina sista krafter i försök att skaka ner löven från träden.

Strax bakom mig rör sig korpen med vaksamma ögon. Hon stannar till och lägger varsamt ett par kantareller i sin ficka. Kantareller som jag misstog för löv. Hur kunde jag missa dem? Kantareller har jag minsann lärt mig hur de ser ut. De är gyllene och känns som sammet i handen. Och så får de människor att le. Hur kunde jag missa dem?

Hela vägen tillbaka fantiserar jag om att flyga ovan trädtopparna, men fjädrar som dansar längs kroppen och med knivskarpa korpögon som ser det lilla.

.ett par tuppar vid poolen

Nyss lagt ifrån mig en bok som väckt mig. Fått mina ögon att vara mer vaksamma på hur vi förstör flickors framtid, hur vi diskriminerar kvinnor, hur vi utmattar kvinnor. Kvinnor förväntas bära lejonparten av hemmets börda, medan männen kan sola sig i glansen och njuta av uppskattningen av minsta ansträngning. Och män tar plats. Mycket plats.

Igår:

Männen intill poolkanten spatserade som stolta tuppar, oavsett kroppsform och ålder. Och när de engagerade sig i barnen tittade de noga omkring för att se att deras hedervärda insats uppmärksammades av kvinnorna i poolen.

Kvinnorna däremot kunde inte anstränga sig tillräckligt för att göra sina kroppar osynliga. De befann sig i princip hela tiden i vattnet och om de var tvungna att kliva upp, gick de snabbt över golvet. Osynliga, men med minst ett barn på armen.

Ett undantag fanns dock. En kvinna tog självsäkert sitt utrymme. En mycket vältränad kvinna. Jag kände igen henne. Elitidrottare.

Detta bekräftar sanningen. En kvinna måste vara mångfalt bättre (ja, allra helst bäst!!!) för att få tillgång till samma utrymme. För att känna självförtroende nog att våga ta det utrymme hon har rätt till.

Idag:

Var påväg hem från en picknick med E när vi passerade ett hinder. E försökte lite halvhjärtat ta sig över. Hon tittade hela tiden osäkert på mig. Som om hon visste att jag inte förväntade mig att hon skulle ta sig över. Vid andra försöket gav hon upp. Jag gav henne en blick som uppenbarligen sa "vad var det jag sa, det där klarar du aldrig". Jag såg i hennes blick hur liten och värdelös hon kände sig. Det tog säkert 10 meter innan insikten nådde hjärnan.

"E, så där skulle inte en modig liten prinsessa gjort! Nu går vi tillbaka och fixar det där hindret!"

Blicken jag fick tillbaka var underbar. Fylld av kärlek och djävlaranamma. Vi fixade hindret lätt som en plätt.

När jag ska förändra världen är det nog bäst att jag börjar med mig själv!