.att inreda ett sovrum

Lite nu och då...ok, ganska ofta...väcks tanken om att snygga till i mitt hem. Särskilt stark är den känslan när jag förirrat mig bland vackert inredda hem på hemnet, eller sörplat te hos kompis med oklanderlig smak. Det är sovrummen som är mitt problemområde. Golvet i mitt rum reser sig upp och biter mig i vaderna när jag kisar med ögonen. Tapeten gör mig blind. Golvet i dotterns rum har struktur, fast det är inte meningen. Och tapeterna är spräckliga, men det är nog inte meningen att de ska vara det heller.

Lite nu och då...ok, ganska ofta...öppnar jag MIO-katalogen och bläddar bland läckert exotiska miljöer och princessrosa drömmar. Men det är här någonstan jag börjar känna hjärtat i mina öron. Nu börjar en oändligt lång kedja av val. Val är inte lätt för den som tycker att allt är bedårande och tydligen inte har en egen vilja.

Men, tänker jag. Om jag börjar med grunden. Det börjar snurra i huvudet. Måla? Tapetsera? Golv? Tak? Dörr? Enfärgat? Mönstrat? Fondvägg? Skärmvägg?

Jag måste sätta mig ner.

Men jag är grym som arbetskraft. Peka mig i rätt riktning så jobbar jag på tills jag slipat mig genom betongen.


Arbetsledare sökes.

Arbetskraft finnes.

.ukulelefestivalen 2008

I lördags eftermiddag klev jag in i mitt nya intresse. För 300 kronor köpte jag mig in i den nördigaste av alla nördiga sammanslutningar, nämligen ukulelevärlden. Här samlas de som inte är fingerfärdiga nog att spela vanlig gitarr. Här finns de som fått dålig musiksmak på sin lott. Här blandas Hawaii-skjortor med stora broscher. Här finns jag.

I världen där ukulelen är frälsaren ser allt ut som vanligt, fast i miniatyr. Musikens motsvarighet till dockskåpet. Litet plektrum, små korvliknande fingrar och sångböcker i miniatyr.

Och det bästa av allt, jag kan ta ett "F" utan problem.

Ps. På nästa fest kan ni se fram emot att höra Comvidare riva loss ”till vårt eget Blue Hawaii” på sin knallrosa glittriga ukulele (ni gissade rätt, E hade sista ordet i valet av färg) Ds.

.det är ialla fall attityden som räknas

Man kan inte låta bli att imponeras av ynglingar av manligt kön som relativt nyligen kvitterat ut körkortet. Nedför Nybrobacken kommer de glidande ackompanjerat av taktfast dunkande och skallrande rutor. Bilen vittnar om år efter år på saltbehandlade vintervägar och färgen är solblekt och dassig. Men ändå lyckas de glida genom de centrala delarna av staden med attityden av kungar. Rockstjärnor. Nicolas Cage i "Gone in 60 seconds". Den nedsjunkna hållningen. Vänsterhanden långt över på högra sidan av ratten. Huvudet nickandes i takt till musiken.

Man kan inte låta bli att imponeras. Nästa gång jag går med soporna ska jag låtsas att påsen är Gucci. När jag handlar ska jag inbilla mig att jag är prinsessan Madelene. När jag äter min matlåda ska jag tänka femstjärnigt.

Kung!

.om att gå i loop

Jag kommer inte ur vinkelvolten.

Så känns det. Fastnat i det klibbiga nätet.

Då tänker jag på Fritjof Kongas från Indien. Och den berömda filipinska rondellen med raka armar. Och Knut Kragballe från Danmark med sina vakumhopp.....

.mammas sambo

Första gången han kom hem till mig så hade han med sig en egen tallrik och egen sked (i trä!) som han definitivt ville äta från. Sen insisterade han på att dricka vatten ur en urdiskad sirapsflaska. En annan gång ertappade vi honom i köket med att äta rester av älgköttet som han sagt att han inte åt. I helgen ägnade han en timme att leta efter en karta han sen inte använde. Och klädstilen ska vi inte prata om.

Men det är allt detta som gör honom unik. Han är speciell till 100%. Man kan inte annat än att beundra en människa som väljer att vara den han är. Han är genuin, rakt igenom.

Om man ställer "massproducerad" intill "unik" så är det ett lätt val. Men varför så många väljer fel?

Hans röst är väl helt underbar....Stephen Simmonds