.fjärde hjulet

Jävla kyla som låser mina bromsar. Och så rycker jag och sliter i handbromsen för att den ska lossna. Men det behövs inte, för den har inte frusit. Men likt förbannat drar bilen åt vänster och beter sig alllmänt illa. Jag trycker hårdare på gaspedalen och motorljudet ökar, men det gör inte hastighetsmätaren.

Styr bilen in på en parkering och ser hur ena framhjulet ryker och runt däcket liggar små svarta bitar av lakrits. Termometern visar på -20.

Suck. Bara att kavla upp ärmarna (fast det gör jag såklart inte i TJUGO MINUS)!

Domkraften bjuder på motstånd och bultarna sitter där de ska. Den vita ulliga halsduken åker av och lämnade fritt fram för iskalla vindar att testa min smärtgräns. Ger mig själv en smäll av djävlar anamma och tar nya tag och vips sitter reservhjulet på plats.

Inuti bilen har E tagit av sig skorna, flyttat till förarsätet och plockat fram popcorn. Hon klappar händerna i förtjusning när jag kliver in i värmen igen. Vilken föreställning. Fem sprängda däck i betyg. Hon kan knappt bärga (höhö, bra ordval i sammanhanget) sig tills hon får återberätta höjdpunkterna för sina fröknar.


(och själv kunde jag knappt bärga mig tills jag fick berätta om eländet i min blogg)

.snöoväder och rådjursskutt

Det är knappt så att man hittar bilen under drivor av snö. Och vägen till skolan är totalt borta. Jag chansar på att Volvon framför ska åt samma håll och följer dess baklyktor som tycks studsa in mellan träden mot skogen. Mötande fordon river upp kompakta väggar av snö och jag låser armbågarna, siktar rakt med ratten och hålla tummarna för att vägen inte böjer sig på andra sidan muren.

Mitt i allt detta hoppar två rådjur fram och mitt hjärta stannar.

Men bilen stannar inte, utan släpar mig fram och tillbaka fyra gånger.


På vintrarna tittar jag med längtansfull blick mot det dagis jag ser från mitt sovrumsfönster.

.kåtan där vägen tar slut och marschallerna börjar

I hallen ligger vintriga kläder och sprider upplevelse över hela lägenheten. Det luktar rök, pudersnö och kaffe. Själv ramlade jag ner i soffan samtidigt som mössan och vantarna landade på hatthyllan. Under mig har jag nu stoppat de fötter som fortfarande ömmar av kylan som högg tag i dem när det tog en evighet att skotta fram den bil som bara motvilligt gick med på att bära mig in i skogen. Jag ska snart stilla mig med en kopp te, men först efter att smaken av hemmagjord och prisbelönt getost lämnat mig trånande kvar.

För tidigare i kväll öppnade jag ögonen och fann mig själv insvept i filtar framför en brasa. Det var gudstjänst i en kåta där vägen tar slut och den marschallsmyckade stigen börjar. Och gårdens alla smaker dukades upp framför hungriga ögon så snart sången ebbat ut.

Nu behöver jag bara blunda för att minnas.

.min hemmagjorda termometer

Du vet att det är 19 grader kallt när...

...skornas knarrande överröstar tändernas klapprande

...när bilrutorna är isiga på insidan, och inte utsidan

...när coola killen i kvarteret har stoppat ner händerna i fickorna

... (här får ni fulla på med dagsaktuella iaktagelser)

.baklastaren är bak och fram

Vissa begrepp klibbar sig fast i hjärnan vare sig man vill det eller inte. Frontlastare är ett sådant ord. Och baklastare ett annat. Och just baklastare fick männen att tindra som små ljus vid eftermiddagsfikat. De var rörande överens om att alla borde ha en sådan. Själv försökte jag sortera fram ur kartoteket hur just en sån maskin såg ut. På frontlastaren sitter skopan fram så då borde baklastaren ha sin skopa bak. Eller? Men hur djupt jag än grävde så fick jag ingen bild. Och skissen som jag ritade i mitt huvud hade små förutsättningar för att kamma hem priser i kategorin "nydanande teknik", Så jag la frågan på bordet istället.

Jomen, svarade männen i kör. Baklastaren har skopan bak, och man kör liksom baklänges så att skopan hamnar fram. Hytten har man satt tvärtom. Frontlastare lastar fram och baklastaren lastar bak, fast tvärtom. Lätt som en plätt.


Jag googlar bildbevis...

Fram

Bak och fram

.glatt var det här

Just ja, det var så det kändes när fötterna rann iväg över vinterspegel på marken, och den blixtsnabba pareringen skickar ett järnspett genom ryggraden.

.kung Bores återbesök

Det är helg.

Vi sitter vid köksbordet och knaprar på varsin bit bacon medan vi längtansfullt tittar ut genom fönstret. Solen skiner och det knastrar säkert härligt under skorna på dem som strosar förbi nedanför fönstret.

Då inser jag plötsligt att jag har en balkong.

En balkong som legat bortglömd i vinterdvala, med möbler undanknuffade i ett hörn och med en elgrill i ett svart sopsäcksöverdrag.

Men nu badar smutsiga möbler och dammig matta i sommarsol. Våta trasor förvandlar balkongen till en såpadoftande dröm. Fönstrerna blänker och blommor tar plats på det lilla bordet.

Jag lägger upp fötterna på bänken och sträcker mig efter en bok. E släpper ut sina ponnyhästar på grönbete. Vinterhud får stärkande värme.


Det är vardag igen.

Jag sitter vid köksbordet, den lilla febersjuka ligger i soffan och ser på TV. Utanför faller stora snöflingor som lägger sig som ett tjockt täcke över mina vårkänslor. Balkongen återvänder till sin vinterdvala.