.den röda tantkoftan

Fyndade en röd kofta häromdagen. Trodde jag. Nu när den ligger på sängen så ser jag att den egentligen tillhör någon annan. Kanske en granne. Definitivt en mormor.

Och så minns jag att röda koftor är reserverade för tanter.

Själv är jag ingen tant, det försäkrade E mig om nyss. Det ljuvliga barnet!

.hur gammal är du?

Jag vet inte varför jag frågar. Det enda som händer är att jag staplar fler fördomar på hög. Under 30 är inte bra, då kan man inte ta ansvar. Över 43 är inte heller bra för då vågar man inte leva.

Eller?

Och ålder är ju så förvirrande ojämställt. En singelmamma på 37 som förälskar sig i en man (pojke) på 25 känns sådär (fast det blir bra TV). Men visst får jag falla för en man som är 12 år äldre? Min dotter får inte det, inte förrän hon passerat medelåldern ialla fall (som om hon kommer att låta mig knuffa omkull henne med mina fördomar).

Ju mer känd man är, desto mer kan man tydligen bryta normerna. Vad är det för insikter som kommer med kändisskapet? Eller lämnar man kvar födelsebeviset för slutförvaring i pärmen på det där kontoret man satt i innan man blev känd?

Jag vet inte varför jag frågar,

men jag är 34, hur gammal är du?

Jag längar tills jag fyller 50 och min pojkvän ser ut sådär!

.jag, helt vanlig medelålders

Har jag berättat att jag håller på att bli medelålders? Nej, tänkte väl inte det. Det är inget man skryter om precis. Får jag lov att presentera mitt bevismaterial?


1. Fick golfinstruktioner av man i pikétröja och smårutiga byxor. Han är en vän. Jag har vänner med gubbsmak. Inte ett gott tecken.


2. Vinprovning på fredag. Spotta i glasen, rulla med tungan och himla med ögonen. Hur fullvuxet är inte det?


3. I översta skrivbordslådan på jobbet ligger en tub handkräm som jag köpt på apoteket. Tuben pruttar precis som den ska och det låter som om man har avancerat sex när man smörjer in sig.


4. Jag dricker kaffe.



(Fyll gärna på ni som känner mig. Jag tror säkert ni kan roa er själva rätt bra i kommentatorsfältet)

.fastan - dag 3

Vaknade svimfärdig av hunger. Staplade iväg till köket och ramlade ner i stolen. Tittade på bokstäverna i boken framför mig och fick dem inte att bilda bergripliga ord.

Det blev bättre sen. Då gick jag på en promenad. 2,5 timmar tog den.

Kvällen slutade med ett lugnt konstaterade att jag nog är rätt nöjd med min ålder. Och min kropp. Och att jag hellre åker hem än klamrar mig fast i baren.