.badrumsbråket

"Men vad håller du på med", skriker jag så det ekar i badrummet.

Och får mycket riktigt ett "men vad håller DU på med", till svar.

Två stora arga blå ögon stirrar på mig och två minst lika arga händer sprutar ner mina byxor med duschmunstycket.

Tystnaden är isande medan jag tänker ut en gruvlig hämnd. Resten av kvällen på sitt rum? Beslagta hennes senaste mjukdjursälskling? Eller kompisförbud i dagarna tre?

En mjuk röst smälter isen.

Mamma, förlåt för det jag gjorde.

För att jag bråkade så.

Jag fiskar upp henne ur badet och sätter henne drypande våt i mitt knä. Byxorna kan man vrida ur, men mitt hjärta är ännu mer fuktigt. Och hon låter mig hålla om henne i en evighet.

.att utmana sig själv

Man ska göra sånt som man är livrädd för. Det bestämde jag och min yngre syster igår kväll. Hon fantiserade om att överkomma sin rädsla i kajaken när hon gör eskimåvändningar. Jag tänkte att jag skulle lära mig dyka från kanten i simhallen utan att hålla för näsan och knipa ihop ansiktet till ett russin. Vi spelar inte i samma liga, det är uppenbart.

Jag var så nöjd över mitt beslut att omvandla Mallorcaresan om tre veckor till ett träningsläger, att jag bredde ut mitt mod över hela fikabordet här på jobbet.

Men som de skrattade när de insåg att det inte var dyka med tuber som jag syftade på! Och när de drog efter andan mitt i ett skrattanfall så kom det ut några få stavelser ...mina barn....sju år....dyka...trampolin...lätt...

Viljan att lyckas är större än rädslan att göra bort mig!

Viljan att lyckas är större än rädslan att göra bort mig!

Viljan att lyckas är större än rädslan att göra bort mig!

.och då offrade jag mitt barns liv för att rädda mitt eget

Jag skulle kunna gå i döden för min dotter. Trotsa alla världens faror för hennes skull. Simma bland hajar och bli jagad av vargar.

Åtminstone är det vad jag vill att alla ska tro.

När jag ställs på prov så är mitt liv mer värt än hennes.

Besökte ett äventyrsbad i helgen och fick en gammal film uppspelad för mitt inre. Min dotter var betydligt yngre och klättrade upp till tryggheten i sin mammas famn när vi skulle slingra oss upp till tornet. Dessvärre halkade mamman, och i stället för att skydda barnet med sin kropp, så skickade mamman barnet i en vid båge för att landa med en duns rätt ner i kaklet ett par meter bort. E skrek natruligtvis som besatt och jag inkuderade omvärldsbevakning i min skadekontroll. Blödde barnet? Och hur många såg?

Men det är ett släktdrag visade det sig i lördags. När storasyster försvann under ytan i en virvlade fors så drog hon fyraåringen med sig. När barnet hade hittat luft igen så sa hon "det där var inte bra mamma". Och det är väl bara att hålla med. Inga släktbilder på mammornas "hall of fame" skulle jag tro.

.en våt läxa ingen lyckas lära

För husfridens skull badar jag alltid när liten har somnat. Annars drunknar jag i en övertalningskampanj. Hon bönar och ber. Vädjar till förnuft, sans och äkta kärlek.

Men jag vill inte bada med vassa föremål.

Och jag vill bada varmt.

Dessa argument har hon naturligtvis knivskarpa motargument till. Men inte alltid helt sanningsenliga. För väl i badet åker sylvassa knän och armbågar in mellan revben och upp i solarplexus. Och när hon inte är fullt upptagen med den tortyren så sitter hon uppflugen på badkarskanten. För vattnet var för varmt den här gången också.

.stilla natt, heliga natt!

Stilla natt, heliga natt.

Mörkret flyr.

På en renskinnsklädd stock, under en ullfilt satt vi stilla och hypnotiserades av de dansande lågorna. Den kompakta väggen av mörker visste att hålla sig på avstånd och inte störa. Korven visslade och björkveden knäppte takten. I övrigt var det tyst. Stilla natt.

Nattkalla kroppar fick hetta i brinnande bastu och stearinljusets låga glittrade mot nakna kroppar. Ett snabbt dopp väckte alla sinnen och lockade fram klanger som träden fångade upp. I övrigt var det mållöst. Heliga natt.

Även på berget fanns värmen. Korpens stora vackra ögon mötte oss och hennes bo fick tillfälligt besök av juldoft och skratt. Det finns mycket att säga i rum av frid, och det som inte sades denna gång väntar tålmodigt på nästa. I övrigt var det magiskt. Mörkret flyr.

.dränk mig!

I helgen har jag blött ner mig. Ordentligt. Först ut var den skrämmande upplevelsen att för egen maskin ta mig över berg och djupa dalar med ett chip fastsnurrat i skon. Det blev blött. Först för att jag var tvungen att springa på toaletten 5 gånger innan start eftersom jag inte kunde avgöra om jag var sjukt kissnödig, eller bara förlamande nervös. Det var en kombination. Sen rann svetten från ryggen och ner mellan skinkorna. Bättre det är tvärtom; rövsvett upp längs ryggraden. Sen rann sportdryck, som jag naivt nog trodde att jag skulle lyckas svälja trots andan i halsen. Och på toppen av huvudet rann vatten från ett par urkramade svampar.

Nästa blöta äventyr var en tur i segelbåten. Vågor slog emot och duschade oss fulla av skratt. Ön bjöd på femkronorsdusch med obefintlig stråle och vita räfflade sandstränder med lättsaltat vatten. Vinet rann i dammiga strupar och fick världen att gunga även när benen hittat trygga land. Och våta kyssar hittade varandra.

Sist ut i helgens genomblöta tema var ångorna från den heta bastun och den svalkande spegeln utanför. Det var naket, det var vackert och det var underbart.

Dränk mig!

.det som gömms i snö...

Dagen har tillbringats på ett närliggande (tio mil, vi pratar Norrland här) äventyrsbad. Det jag kan konstatera, förutom att alla barn springer på blöta kakelplattor oavsett hur många gånger man säger till och oavsett hur många gånger de halkar omkull och slår sig halvt fördärvade, är att tatueringar är vanligare än gråtande barn i omklädningsrum.

Och jag kunde också konstatera att ju fetare person, desto fler tatueringar. Kvinnor pryder gärna ena axelpartiet med ofarlig trollslända eller gullighetsstämplad nyckelpiga. Men i takt med att BMI-kurvan stiger uppåt så ökar både antalet tatueringar OCH farlighetsgraden på dem. På dessa kvinnor kan man se en panter som biter tag i vaden eller en spindel som klättrar på ett bröst. Riktigt feta kvinnor har en döskalle på överarmen.

Män börjar farlighetsskalan med en döskalle. Dessa tatueringar pryder de bleka och benrangliga männen. De med hårtäckta ölmagar har även kastat på en tribal i ring runt dallrig biceps. Kaxigt värre! Vill mannen sätta sin fot ännu hårdare i backen så kommer örnen fram. Den ska segelflyga över HELA ryggtavlan.

Tänk så mycket dåligt självförtroende lite kläder kan dölja!

.modet att gala som en tupp och andra fyllnadseffekter

Ibland undrar man om vissa förhandlat till sig fler timmar varje dygn, eller fler minuter på varje timme, eller hittat funktionen för att snabbspola tankarna.

Jag var på kalas hos en sådan igår. En med snabba tankar som jag inte kan begripa hur hon hinner med att tänka.

När jag kom hade redan dryckerna gjort kvinnornas armrörelser yviga och fått deras smycken att halka snett. Till tårtan serverades lakritsshots. Jag svepte ett glas vin för att hinna ikapp deras bubblande skratt. Värdinnan gav oss spelpjäser och jag utmanades direkt. Moona! Visa rumpan! (fast hon som läste frågan sa –Mona! Visa rumpan! Ingen av oss hette Mona. Min vanliga djälva otur tänkte jag)

Syftet med spelet var att ta reda på vilken kvinnotyp man var. Min typ fanns inte med. Jag moonade hellre ett födelsedagskalas än förlorade en marker. Jag gissar att det mer gör mig till en tävlingsmänniska än en bullmamma.

När vi tagit reda på om värdinnan brukade onanera och om kvinnor var mer utbildade än män så bildade vi rockband. Jag var så koncentrerad på trummorna att jag fullständigt glömde bort att headbanga och kasta knullsugna blickar till publiken - och det var kanske lika bra när jag tänker efter.

Nästa programpunkt var önskelåtar i pianobaren. Men det kom inte så många önskningar till den självutnämna duon (undertecknad, som berusats sig till modet att gala som en tupp, samt talangfull värdinna) som stod för underhållningen, så värdinnan hämtade mer dricka och handdukar.

Sist ut, och klockan två på natten, var det nämligen dags för bubblande bad under stjärnorna. Drygt en timme senare grävde jag fram mina översnöade tofflor och halkade in till huset igen för att ringa efter hämtning.

Men jag förstår en sak nu. De som ser ut att ha fler timmar per dygn fyller dem bara lite mer än oss andra.

Och så lägger de sig inte förrän efter fyra på morgonen.

.bassängens fasor

Jag har en överdriven respekt för vatten. Det skulle aldrig falla mig in att dyka från bassängkanten eller titta under vattnet. Jag håller mig på mitten av flotten och sitter stadigt i kanoten.

Anledningen till mitt handikapp kan spåras till en person, nämligen lekledare på ”plask och lek”. Jag fick en kallsup och situationen efteråt hanterades tydligen på värsta tänkbara sätt eftersom det lämnade ärr som inte tycks läka. Enligt mammas minnesbild så tvingades jag ner i badet omedelbart efteråt.

Jag är väldigt medveten om mina ärr när jag och E är på simhallen. Hon vill hoppa från kanten men halkar och huvudet hamnar under vattnet. Paniken är påtaglig när hon kommer ovanför vattenytan igen. Jag sätter henne på bassängkanten och frågar hur det känns. Hon torkar vattnet ur ögonen och berättar. Efter ett tag skiner hon upp och utbrister ”mamma, jag kan dyka”. Och så ställer hon sig på kanten för att hoppa i igen, men hon tar det lite försiktigare de första gångerna.

Själv är jag såklart väldigt rädd att hon ska drunkna, men jag simmar en bit bort så att hon inte ska se det.

Kanske är det så mina ärr kommer att läka!

.kompisfattig

Jag ringer igenom dagislistor och tänker på varannanveckasbarnen. E är leksugen, och mamman är lekless. Av åtta barn får vi inget napp. INGET!

Nu är E i tårar och sitter som ett plåster på min rygg. Tjatet fräter i mina öron.


Plan B

Vattnet i bassängen får späda ut tårar.

Och dyker jag så hörs inte tjatet.

.historien om en stake

Bastuaggregatet är så hett att den bränner håret av min högerarm, trots att jag sitter en meter bort. Jag börjar närma mig kokpunkten och det svider i ögonen från svetten som bildat ett porlande vattenfall, ner över mitt ansikte. Tittar ut genom immigt fönster och ser löv som lämnat sina träd och ett stort mörkt vatten.

Daskar mig på låren och reser mig upp. Proklamerar självsäkert att här ska badas. Det imponerade suset från bastun ger egot en skjuts som tar mig hela vägen ut på verandan. Där registrerar fötterna en bitande kyla och skickar signalen upp till hjärnan. Hjärnan går dock fortfarande på endorfiner och smärta och styr kroppen, med tillsynes målmedvetna steg, ner mot bryggan. Poliskvinnan går några steg framför.

Tårna lossnar när de bryter ytspänningen. Och nu registrerar hjärnan äntligen signalerna korrekt. Det är kallt så in i helvete! Sneglar åt sidan och ser poliskvinnan. Förbannar min otur att känna en kvinna som känner en snut som ser ut att kunna riva morötter på magen. Inte läge att vara fjolla som ni förstår.

Tar sats och hoppar i. Jag förstår att ljudet jag hör på vägen ner inte är isen som spricker, utan tänderna som faller i tusen bitar när jag pressar käkarna mot varandra. När jag kommer upp ovanför vattenytan igen har jag plötsligt glömt bort hur man andas. Det enda som hörs är ett väsande. Och ett evigt plaskande. Jag har tydligen också glömt hur man gör när man simmar.

Fötterna letar febrilt efter stenen. Eller rättare sagt, jag tror att fötterna gör det för jag har ingen känsel kvar. Stenen hittar jag inte, men på något sätt lyckas jag kravla mig upp på bryggan igen. Och väl uppe så hittar jag min andning igen. Vilken tur!

Slänger med armarna lite extra när jag går upp mot bastun igen.

Sparkar upp dörren.

Krafsar mig på pungen.

Ropar in i mörkret; vem av brudarna vill ha en kall öl?

.gammalt hederligt arbete gör underverk för själen

Anmäl er nedan om ni på lördag förmiddag vill hjälpa till att rulla ett antal höbalar à 300kg med efterföljande tvagning i vedeldad bastu och isande kall sjö. Förtäring kan ordnas.

.jag saknar ord

Som bloggare samlar jag alltid på uppslag till inlägg. I flertalet fall väljer jag att censurera mig för att spara tanken till ett inlägg. Jag kan till och med pressa mig själv till att göra saker jag inte skulle ha gjort utan bloggen. (där tänker jag i synnerhet på bastubadandet och doppen i iskall sjö i fredagskväll....nu är jag totalt däckad har någon slags infektion i halsen vilket gör svinont och får min kropp att skaka av feber)

Finns det något ord som beskriver den här "störningen" att scanna livet på inlägg?

Om inte, så behövs ett nytt ord. Vilket föreslår ni?

.röra lite på fläsket!

Om jag lägger mig i bubbelbadet och vrider och trycker på alla tänkbara reglage och knappar så kan det bli ett sju-djävla liv däri. Man verkligen känner hur fläsket rör på sig i det stormande vattnet.....rör på fläsket! Det är väl en uppmaning till motion.....bränna kalorier......platt mage.....så...alltså....ursäkta mig.....jag ska gå till "gymmet" nu.

.vuxenskum och annat bubbel

Jag har ett stort och lyxigt badkar hemma hos mig. Lyxen gjorde sig påmind ikväll. Hett vatten ända upp till kanten och en skvätt badskum. Och en skvätt till....så, det borde räcka.

Det heta vattnet omfamnar mig. Får mig att slappna av. Trycker på knappen och tio strålar med vatten masserar min kropp. Jag sluter ögonen. Länge.

När jag öppnar dem igen når skummet upp till blandaren. De vita skummet hänger provocerande ut över kanterna på badkaret. Jag suckar. Länge.

Vem uppfann skum för vuxna egentligen? Vilken slug marknadsstrateg gör så att jag tror att skum är en förutsättning för ett avslappnat bad? Jag kan förstå att man som barn tycker det är spännande, men skummet blir ju kallt omedelbar och det låter förvånandsvärt mycket när en miljon bubblor poppar. Bubblorna gör inte underverk för huden heller ska ni tro. Upp från badet kliver ingen ljuvligt doftande kvinna med hud len som sammet. Upp kliver tomtefar. Fast utan snopp*.

*Det slår mig att det kankse är avsaknaden av snopp som gör att jag överdoserar skummet.....men det är en annan tråd det.