.tur och retur, utan tur

I snart fyra år har vi delat på hämtning och lämning. Varannan vecka, med en självklar millimeterrättvisa. För när vi båda två vill ha henne mest så håller man koll på dagarna.

Måndagen den 29 mars 2010 blev det dock väldigt konstig. Jag åkte och hämtade ett barn som inte var där. "Den där andra kvinnan" hade hämtat henne sa fröken (och bara den nevärderande ordföljden förtjänar ett helt eget inlägg med långa rader av svordomar...vad är det för hemsk etikett de satt på henne....urk).

Så där stod jag med fingret på ringklockan för att hämta millimeterrättvisan. Men bakom dörren stod ett frågetecken och då blev jag också osäker. I min kalender var noteringen mitt (fast med väldigt slarviga bokstäver) och i hans stod det hans (där såg jag inte med vilket typsnitt).

Och mitt uppe i förvirringen hoppade E fram med den ena lösningen efter den andra. Det skulle hållas händer, ätas middag och förmodligen flyttas ihop, men någonstans måste man dra gränsen för vilda idéer. Jag återkommer när jag kollat originaldokumentet sa jag, rullade ihop mitt måttband och åkte hemmåt.

.på bussen blev hon stor.

Här sitter jag så överflödig som man någonsin kan bli, tänker jag och trycker näsan mot rutan. På andra sidan gången sitter hon som jag nyss slutade amma och fnittrar ikapp med en annan tandlösing. Då och då stannar bussen för att plocka upp stora barn som inte är mer än en tvärhand hög. Busskortet som de fingrat på stoppar de tillbaka i väskan. Ingen konst, viskar deras kroppsspråk när de vandrar bakåt i bussen.

Min lilla flicka!

Jag saktar mina steg för att hårsvallet ska få försprång och jag ser hur hon skrattande försvinner bakom husknuten. Impulsen att springa efter är stark. Smärtsamt stark. Men jag nålar fast mina fötter i marken och låter henne gå.

Min stora flicka!

.ögonblicken rinner ur mina händer

Jag rusar in i rummet, utan att ha hunnit lämna vare sig andan eller kappan i hallen. Båda två följer med in och tar plats när jag försöker sätta mig lugnt ner på stolen. Mitt emot mig strålar min fina flicka, med rak rygg och händerna i en liten hög framför sig på bordet. Jag vet att jag måste hindra mina galopperande händer att nå hennes. Här är det andra regler som gäller. Och jag vill inte genera henne.

Med en röst som jag inte känner igen berättar hon om det liv hon lever på dagarna. Och jag törs inte andas och riskera att missa nyanser i hennes tonfall, eller diskreta nickar med huvudet. Hon trivs. Ibland är hon en liten bandspelare såklart, men ofta har hon låtit upplevelserna strömma genom hela sin kropp innan de åter lämnar henne i form av nya ord.

Det spränger i bröstet av lika delar stolthet som saknad.

Med mina mina galopperande händer lyckas jag inte hålla fast tiden, den bara rinner ner på golvet och försvinner ner mellan springorna. För allt det som varit kan jag inte fånga. Inte behålla. Och det skrämmer mig att jag måste vara så närvarande i nuet. För tänk om jag blinkar och missar det som betyder något?

Och tänk om jag inte får en andra chans? Eller en tredje och fjärde? Tänk om det enda nya liv jag får uppleva går genom E?

Så det är inte så konstigt att det knyter sig i min mage när andra lägger en öm hand på sin. Och det är nog inte så konstigt att jag portionerar ut bitar av mitt hjärta till barn som inte är mina. Och man förstår nog att jag gärna plockar upp en liten hand i den tomma som inte fylls av E's små fingrar.

.tusen små händer

Den här morgonen tar mamman också av sig skorna och ställer dem på en hylla som egentligen bara rymmer små fötter. Hon hänger sin kappa på kroken och ser hur den lägger sig tillrätta över gruset. Och halsduken som räcker flera varv runt ett barn får nu ligga intill rosa tumvantar.

Idag har nämligen E sin mamma med sig och hon behandlar henne som en skatt. Släpper aldrig någonsin taget och visar alla leksakerna på samma gång. E's mamma får mycket uppmärksamhet. Fler storögt blinkande barn kryper så nära de törs, för att låta fingrarna känna på det där halsbandet och fråga om rådjuret som inte dog.

Om det gick skulle E's mamma prata med många munnar samtidigt för det finns så mycket barn vill veta. Helt nu. Eller allra helst nyss. Och hon önskar att det fanns utrymme i knät så att fler fick plats, men nu sätter sig E på tronen och hon vaktar den med noga. Hennes kroppsspråk är tydligt.

Jag är hennes,

bara hennes.

E's mamma!

.trängsel på byn

Först irrar vi över knastrande golv på jakt efter lermarinerade overaller och vantar som tappat sitt par.

Sen krockar våra stressade händer i frysdisken när de letar genvägar till snabb mat för utsvultna barnamagar och betongtunga mammahuvuden.

Det var trängsel på byn idag.

.yrke:clown

Våra nya morgonrutiner gör att vi kliver rätt in i myllret av fem- och sexåringar, som nyss fått en stadig portion gröt, när vi kommer till skolan (ja, min femåring tror fortfarande att hon går i skolan, och ja, jag har fortfarande inte mage att korrigera henne). Mätta och glada fem- och sexåringar är en strålande publik att visa upp konster för. Så tycker min dotter och uppmanar mig att spexa för hennes kompisar.

"Åhhh, min mamma är så knasig" utbrister hon och låter kroppen illustrera.

"Säg nåt dumt igen mamma" uppmanar hon sedan och vänder sig om för att kolla att hon har den samlade skarans uppmärksamhet.

Och det har hon. Den här mamman är känd för att göra det oväntade. Och säga det där som är så knasigt att alla bara slår sig för pannan och skrattar osäkert högt. I morse fick alla läppstift. Och så kunde man lura mamman att det satt en fågel på hennes axel.

Belöningen är en flock glittrande ögon och ett ormbo av små varma händer som vill fånga mina.

Min femåring blir avundsjuk och lycklig på samma gång.

Femåringen lånar nyårsklänningen och dansar runt till tonerna av sina egenkomponerade låtar med "engelsk" text.