Mitt i bruset blev det plötsligt klart. Oändliga rader av bokstäver som yrde framför ögonen på mig, stannade plötsligt till länge nog för mig att hinna uppfatta budskapet. Någon saknade julklappar.
I lådan på jobbet låg ett par biobiljetter. Och lite andra saker som någon säkert önskat sig. Så jag gick till nästa kontor och fick med mig några saker till. Och i huset intill fick jag även omslagspapper till chokladasken och det andra. 26 prydligt inslagna paket med rim hamnade i händerna hos de som firar jul med de som inga har.
Julstämningen var visst inte där jag trodde den skulle vara.
Jag tror saker om mig. Jobbiga saker. Ibland tar jag mod till mig och berättar om vad det är jag tror. Då skrattar den som lyssnar och tycker att jag är knäpp. Då tycker jag också det. För det låter faktiskt hur sjukt som helst att jag tror det där om mig själv.
Men sen när jag är ensam igen så kommer tankarna tillbaka och blir verklighet för mig.
Det knäppa blir åter väldigt logiskt.
Och det gör ont.
Nu har jag tydligen dippat så lågt att jag har börjat prata med mig själv.
Sällskapssjuk möjligen?
Diskussionen handlar om min lunch. Den perfekt avvägda matdosan med tacos ger ingen matlust. Förmodligen för att jag såg tacosen två gånger i måndags.
Och den fantastiskt goda kycklingen som jag tillagades i lergrytan blev aldrig den smakupplevelse jag räknade med eftersom dottern nådde sin formsvacka fem minuter innan vi skulle äta den.
Jag behöver nåt som annat. Nåt som är lättsmält. Soppa? Nybakat bröd vore gott, men jag ska inte tillreda mat som någon annan ska äta och baka bröd utan att bjuda är synd och skam. Pannkaka som man inte blir mätt av...kanske, om jag hade haft någon god sylt hemma. Vad gömmer frysen? Hamburgare och köttbullar! Tror inte det. Wook, verkar för avancerat. Blommig falukorv, finns det?
Äsch, nu pratar jag med mig själv igen!
Filten ligger varm över mina ben när jag lyssnar till ljudet av utpridda delar som organiseras. Ut och in i alla rum går hon och lägger sina saker i öppna väskor. Det tar lite tid eftersom hon bara bär en sak i taget och med jämna mellanrum avbryter telefonen henne.
När hon är klar kommer det att bli tomt.
För jag har redan vant mig vid närvaron av hennes saker. Jag har redan fastnat för smattrandet av tangenterna vid frukostbordet. Jag är redan såld på att det finns någon hos mig som kan umgås utan ord.
På tal om ord!
Idag är det bara hon som pratar för jag tappade rösten i natt! Jag kan inte ens skratta åt naken Janne.
Vi som har en kantstött familj skyndar oss att åka hemifrån när bjällerklang ringer i första klockan. Vi som drömmer om borttappade pusselbitar sitter med latten i handen och låter blicken förväntansfullt svepa runt tjocka vinterjackor och halsdukar letandes efter värme. Vi som söker närheten i en vuxen omfamning surfar på avlägsna vågor på dejtingsajterna.
Jag är inte ensam. Min desperata blick möter andras. Mina tunga ord hittar andra värkande hjärtan.
Jag somnar ensam,
och vaknar ensam.
Jag somnar ensam,
och vaknar ensam.
Jag somnar ensam,
och vaknar ensam.
Så länge jag kan minnas!
Jag sitter vid köksbordet och lyssnar till julens sista ljud. Klockan som inte visar tiden tickar högt, barnen drömmer prassliga julklappsdrömmar och familjen skrattar bakom spelkorten på bottenvåningen
En dag har passerat. En vanlig dag som fått betydligt mer omsorg än andra dagar. Frukosten har varit lite längre och fikat lite mer välsmakande. Fler smaker har samsats på middagsbordet än någonsin tidigare och glöggen har värmt leende hjärtan. Granen stod ståtlig, tyngd av skimmer och med paketen under sina vingar.
Sent somnade flickan med lockar som täckte kudden och med ögon som nyss gråtit. Dagen var för stor.
Kanske somnar mamman också. Ensam, bakom svidande ögon. Dagen var för tom.
Jag är lycklig. Ofta. Faktiskt nästan jämt. Det är sällan jag gråter över något som jag saknar.
Men i helgen har sinnet varit tungt. Bristen av fysisk närhet har varit så stor att tårarna bränt bakom ögonlocken. Och när jag föreställer mig julen blir det knappast bättre. Tre förälskade par och en hopplös singel.
Det blir lätt så i svårmod att olyckan bygger pyramider av mina tankar.
Nu sitter jag här och vill bara att min pojkvän (som jag inte har) ska hålla om mig. Och att jag ska somna i värmen och tryggheten av att vara älskad.
Ps. Det finns inte plats för några uppmuntrande ord typ "du kommer att träffa någon snart" i kommentatorsfältet. Jag är inte mottaglig för det nu. Kom ihåg att jag letar efter olyckliga byggstenar till min pyramid.....
Det bor någonting i min kropp. Definitivt en kvällsvarelse för så fort som jag sluter mina ögon så börjar den röra på sig i mitt bröst. Vecklar ut sina långa tentakler och sprider svag, men ända kännbar oro utmed armarna och ner mot magen.
Jag får svårt att somna.
Styker mig över bröstet för att den ska lugna sig. Men jag tror att man måste stryka över ryggen.
Dit når jag inte själv.
Mellan träden såg jag mjuka stenar som havet hade kysst salta. Bortom krönet såg jag hur stigen ödmjukt klev åt sidan för de höga granarna. Ovanför mitt huvud svepte ett segelflygplan ljudlöst fram. Mitt hjärta slog lugnt, trots fötternas snabba rytm.
Omgivningen bytte skepnad. Snickarglädjen utmanade mitt lugn. Plötsligt såg jag bara yta. Perfekta fasader sida vid sida. Människor.
Jag kände mig plötsligt mer ensam nu, än när jag bara hade träden som sällskap.
Midsommar. Vän. God mat. Skratt.
Men sen kommer man hem och upptäcker att inget har förändrats. Det finns fortfarande ingen att längta till. Det finns fortfarande ingen att planera sommaren med. Det finns fortfarande ingen som äter saft och bullar med E och mig.
Ibland gör det extra ont. När man kommer hem. Tom.
Natt. Ensam. Hungrig. Gråt.
