.kicksökeri

Ja, shopping är en slags drog som jag är beroende av. Jag behöver inte många argument för att belöna mig själv med de där randiga leggings som skulle bli så snygga ihop med.... Eller den där doften som jag inte har, men faktiskt förtjänar för det var ju eeevigheter sen jag köpte en parfym senast. Och hellre en ny bil med metalliclack och pigga hästar, än laga den gamla.

Och blogga är samma sak. Shit vilket rus i kroppen när jag får till en riktigt bra formulering! En sån jag upprepar för mig själv flera gånger i huvudet och ler sådär väldigt självgott åt.

Eller ett skämt som ramlar ut över fikabordet och får alla att gap-flabba och spruta skorpsmulor över bordsgrannen.

En perfekt dans! När danspartnern suckar av belåtenhet i örat som ligger farligt nära. Ruset når ner i tårna och upp till hårfästet!

Men.

Snabba kickar.

Korta kickar.

När jag tänker efter så finns det bara en drog som räcker, och räcker, och räcker. Hon heter E och får mitt blod att koka, mitt hjärta att smälta och mina ögon att tåras. Hon påverkar mig mer än någon drog skulle kunna göra. Inklusive topparna och dalarna.

Min dotter.

Evighetslång kick.

.lönen som försvann

Och vips är lönen borta igen. Hur är det möjligt? Hur är det fysiskt möjligt, tänker jag och loggar in på banken. Ögnar igenom kontoutdraget efter stora siffror, men hittar till min förvåning inga. Var är spåren efter den där internetbedragaren som försörjer en hel familj med hjälp av mig?

Tittar mer noggrant och hittar skoavtryck, en handväska, en latte, några portioner sushi, ett par danser, åh titta - ett krogbesök också, mat, tre filmer för hundra, svensson-vin, impulsköpt klänning, sparkontona som skyndar sig att ta det de behöver innan jag hinner reagera, två stora glassar, en becksvart kaka choklad, och gud vet allt.

Suck.

Små saker kostar också.

Fan.

Att jag aldrig lär mig!

.bonuspåsen

Häromdagen när jag la en förmögenhet på burkar och flaskor med franska omöjliga etiketter så passade jag även på göra badrumsskåpet värdigt detta internationella sällskap. Radade upp dyrgriparna intill varandra så att hela familjen skulle möta mig, ansikte mot ansikte, när jag öppnade dörren.

Dagskassan slog nog rekord den dagen för expediten vräkte ner gratisprodukter i påsen för att jag inte skulle märka att kontokortet brann av överbelastning. Kroppslotioner, doftprover och nåt jag inte upptäckte förrän nu. En av gästerna hade smugglat med sin tvillingsyster. De var näst intill identiska, men med ett viktigt undantag. Ena systern var smyckad med en etikett som jag faktiskt kunde läsa. Den löd: Varuprov, ej till försäljning.

Bäst att bära tillbaka henne.

.min gravida hustru

Idag åkte vi ner till Ikea, jag och min gravida fru. Eller, hon är inte min fru, och förmodligen inte särskilt typisk som hustru heller.

Men om det vore så att vi var gifta så hade de stereotypa könsrollerna blivit totalt utmobbade. De hade inte känt sig hemma någonstans. Förmodligen hade de knackat på hos grannen och frågat om det kunde få leka mamma-pappa-barn med dem istället.

Jag slängde en byrå över axeln efter en vända in i en affär. Och hängde ett par klackskor i fingret efter en annan.

Min fru - jagmenarvän - pressade turbon i bilen påvägen ner samtidigt som hon pratade med gulliga rösten till barnet i magen.

Faktum är att när jag tittade mig omkring så var vi nog det mest harmoniska och normala paret på hela området. Trots att vi har helt onormala och knasiga.

.halvapriset, och hela magsjukan?

Nappade på den frestande chokladkakan med lyxig fikonfyllning som låg i en korg och blänkte mot mig. Halva priset kändes överkomlig för en kaka som vid första prissättningen kostade 45 kronor.

Med siffrorna i displayen och kortet i utsugarapparaten så får jag impulsen att fråga om datumet. Hon säger att det är ok, för det har gått ut. Men hallå! Då vill jag inte ha. Och hon trodde alltså på fullaste allvar man får mjölka ur se sista slantarna från utgångna varor!

Jag plockade genast fram min myndiga stämma och sa ett par sanningens ord.

Sen köpte jag två dockskåpssmå chokladbitar istället. Också de till överpris.

.det första man blir blind på är ögonen

Vad dum man känner sig när man ertappas med att leta efter något som är fullt synligt för alla andra.

Chefen letade efter osthyvlar härom veckan och undrade om jag visste var de fanns. Jag drog ut lådan och frågade om det var någon av de två hyvlarna som låg överst som han letade efter. Det var det tydligen för han blev med ens ett upplyst stoppljus.

Så generad borde jag nog vara också. Men jag känner mig mest lycklig för att jag hittade det där som hela tiden fanns i min byxficka. Fast, det krävdes några alerta korpögon för att jag skulle komma på var jag skulle leta.

Slutligen vill jag skarpt varna för två skämt som inte bör användas till butikspersonal. Risken finns nämligen att det är just gången du drar skämtet som får bägaren att rinna över och butiksbiträdet att rulla ihop på golvet med ett kvidande gråtskratt från magen.

1. Bingo! (Utropas när det är ditt nummer som ropas ut från charkdisken.)

2. Det första man blir blind på är ögonen! (Sägs när personalen pekar på det du frågat efter och som står mitt framför näsan på dig)

.barnslig förtjusning

I ett hus någonstans längs en snötäckt slingrande väg utan skylt, och i ett hus med burspråk och knarrande golv hämtade jag med E efter en eftermiddag full av lek. Mammakronan satt fortfarande kvar när jag klev in genom dörren. Inte ett barn i sikte, men däremot en annan med mammakrona och bubblande prat.

Hon kastade sig över mig med tindrande ögon för att visa den senaste Tupperwareprodukten hon hade fått. Den var röd och kunde hacka lök i ett flygande fläng. Innan jag han kommentera burken med knivarna så rusade hon iväg för att hämna en annan lika färgglad bytta från ett skåp som rann över, full av barnslig förtjusning.

Så jag erkände att plastbyttor inte fick mitt blod att koka, men däremot sånt som man kan köpa på sminkavdelningen på Åhléns. Sånt som finns i små burkar och askar och kostar tre djupa inandningar. Hon tittade tillbaka på mig med förvånad blick när jag beskrev ruset i magen.

Vad väcker er barnsliga förtjusning?

En bok som ingen annan läst? Fraset från en påse chips? Kyrkklockorna som kallar? Bilar på blocket? Hus som man egentligen inte har råd att köpa? Vad?

.här har jag en kaka vad får jag för den?

Diskussionen rullar i min FB. Finns det en marknad för hemleverans av mörk choklad? Jag hävdar bestämt: Ja, särskilt sena kvällar när latheten har kontroll över situationen.

Idésprutan undrar till vilket pris.

Tja, mellan 20 och 200 kronor antar jag. Allt beror såklart på hur mycket latheten förlamat kroppen, utan att göra detsamma med godismagen.


(auktionsvisan fanns inte så ni får hålla tillgodo med denna goding)

.gissa mitt pris

Gissa, gissa, gissa, kvittrar jag till kollegan som jag tvingat ner i en av besöksstolarna. Jag har handlat och vill testa om mannen i fråga har någon uppfattning om pris när det gäller ljuvlig vardagslyx.

Tre små burkar av känt märke, kontra väska stor nog att rymma packning för en övernattning.

Prisskillnaden är exakt 70 kronor.

Han tar sats och svarar burkarna. Helt rätt fnissar jag och hör min illa dolda stolthet över att ha spenderat så mycket pengar på en lunchrast.

Sen tänker jag på Janne Bylund och hans sambo som kommer hem med en ny klänning och utbrister "gissa vad jag betalade för den här"? Stackars Janne vet inte ens om det är ett reafynd för en hundralapp, eller en dyr lyxig sak för ett par tusen. Helt sant är att han kommer att avrättas om han gissar fel.

Men min kollega gissade rätt och får därmed leva tills nästa test.

.moraltestet

Kanske är detta ett avskedsbrev. Kanske försvinner jag i hettan av flammande samvetslågor under natten, och då möter ni bara en hög av aska när ni tittar in här i morgon bitti.

För saken är den att pengarna som snabbt försvann ner i djupet av min handväska inte är mina. De tillhör aktieägarna. Till mitt försvar säger jag att misstaget var inte mitt. Två par unga ögon såg inte det jag såg, trots att de tittade med öppna ögon.

Borde jag ha harklat mig och sagt det som var uppenbart för mig?

.den nya affären blir min (röda) plånboks död!

En av de där svindlande människorna jag känner ska öppna butik. Det gör mig livrädd. Och tvingar mina rädda tankar till pissfuktiga källarlokaler och gråtande barn.

Denna kvinna har nämligen listat ut koden till mitt betalkort. Det går till så här... Hon och jag glider in i en butik och hon pekar på en massa saker som jag bara måste ha. Expediten hurrar i bakgrunden och vips försvinner ett antal hundra från mitt konto. Eller så råkar hon nämna att den där frisyren verkligen skulle passa mig och i just den där färgen dessutom. Och swosch så har ytterligare transaktioner gjorts.

Innan butiken ens har öppnat så känner jag hur hennes hand letar sig ner i min handväska. Den där läckert röda plånboken som hon lockar mig med bakom pappersklädda skyltfönster är precis den lyx som jag förtjänar.

Och det värsta är.

Hon har rätt.

Hon vet precis vad jag passar i, och med. Jag får komplimanger av främmande människor på stan när denna svindlande människa klätt mig. Telefonnummer stoppas i min hand. Och jag får borsta beundrande blickar från min kropp.

Jag kommer att bli ruinerad.

.världsmästare i fel gren

Jag vill ju vara bäst. Det varierar lite i vad jag vill vara bäst på, men nu är det mellandistanslöpning. Och för att bli bäst så måste du ha en klocka på armen som berättar att du inte alls springer så fort som du borde göra. Och som berättar att det inte alls är en mil runt kvarteret fastän det känns så.

När jag nött bort skinnet på knäskålarna och kysst fötter så lyckas jag tillslut hitta någon som kan berätta vilken av alla 700 apparaterna jag ska köpa. Själv panikar jag av blotta tanken på att fatta beslut om vilken blinkande sak som är mest prisvärd.

Naturligtvis är noga utvalt tekniskt underverk slut hos alla leverantörer. Äh. Hur svårt kan det vara, tänker jag och blundar och pekar. Beställer, i ett släng av övermod, snabbt en i en annan prisklass och av ett annat märke.

Det tar en vecka längre än utlovat innan paketet ligger där det ska. Pengarna ligger sedan länge där de ska. När jag matat in längd, vikt, frukosttider, grannens telefonnummer och lite annan smått och gott så kommer jag till rubriken "kalibrering".

Börjar ana oråd.

Jag måste knappa in hur långt jag ska springa innan jag ger mig iväg. I gengäld gissar klockan om det är långt kvar tills jag är framme. Eftersom kalibreringen kommer att göra mig galen så rekommenderar instruktionsboken att jag fyller i samma sak varje gång. I gengäld gissar klockan om jag går eller springer. Och fyller jag i maxpuls och vilopuls på rätt sätt så kan klockan varna om jag håller på att dö.

Finns det ett VM i felköp så borde jag vara direktkvalificerad.

.barbie på löpmeter

Ooo, Miss Universumtävling, tänker jag och lägger ifrån mig fjärrkontrollen som hann passera både konstig dokumentär, evighetslång hjälteserie, sport och tecknad humor innan den lämnades ifred.

Vilken tävling!

Vackra kläder. Ursnygga skor. Glamourösa frisyrer.

Men min förjusning fastnar i halsen och byts ut mot ett förvånat fniss.

Kvinnorna som står i långa rader är alla så orimligt vackra. Jag tappar helt verklighetsförankringen. Och hur ska man kunna välja den vackraste blomman bland identiska blommor? Men på något sätt lyckas domarna urskilja ett bländvitt leende från ett annat och svepande hår kan smyckas med en krona.

Min princesswannabie till dotter hade hoppat omkring i soffan om hon sett barbieparaden (och det hade varit väldigt trevligt med den typen av hoppande ikväll). När hon var mindre trodde hon att hennes moster var med i tävlingen. Rorak dansa, sa hon och tryckte näsan mot TVn. Fortfarande kan jag höra E dra efter andan när moster kliver in i rummet i någon av sina fantastika, frasande klänningar. När E blir större har min lillasyster hotat med att ta med sig sin stalker på shopping. Det är då jag definitivt kommer att förlora kampen om rollen som min dotters idol och hädanefter bara få höra "men du fattar ju ingenting mamma!"

Min lilla E kommer att bli en barbie på löpmeter.

.min systers olycka

Pratade med min lillasyster i går kväll och hon hade råkat ut för värsta tänkbara olyckan. De hela började med att hon och några tjejkompisar körde vilse. Efter många svängar så kom det sig att de fick motorstopp precis utanför en outletbutik. Det var bara att gå in där för att be om hjälp. Men när de väl gick där i gångarna och letade efter assistans så råkade ett antal klädesplagg ramla ner i plastpåsar. Och på vägen ut så ville personalen titta på deras plastkort. De frågade ju så snällt så det var klart att de fick det, berättade syster.

Och tänka sig, som genom ett mirakel så startade bilen igen när de kom ut.

Det är ju helt galet hur det kan bli. Vilken otäck olycka.

.du luktar inte så mycket för att vara så fet!

Aj, vem är det som drar mig i håret?

Jaha! Hej, är det du!

Jag ser lite ansträngd ut eftersom en guldfisk håller på att simma upp i röven på mig. Så jag måste liksom lägga allt fokus på knipet. Men trots det så tycker somliga att jag nu är en Midnight Fantasy så det är bäst att jag putar lite extra med mina bröst.




...men inuti är jag fortfarande samma jag!

.märkesrea tvingar mig till impulsköp

Strövade omkring med dottern längs med Sigtunas vackra gågata. E fick en solhatt och ett par badtofflor. Esprit. Det ska böjas i tid det som krokigt skall bli. E gick ett kvarter med de nya skorna innan hon försiktigt började knorra. Hon hade intygat och svurit ed på ed inne i butiken att skorna inte skavde. Jag trodde henne inte men lät mig övertalas. Ett kvarter senare hade jag alltså ångrat mig.

Själv hittade jag ett par byxor för 1550 spänn. Fint märke, men skitkonstig modell. Kanske därför priset var nedsatt till 100 kronor. Jag har inte hunnit vandra några kvarter med dem än så jag vet inte om de malliga byxorna kommer att åka in i stjärten när jag går. Men i så fall tänker jag inte knorra så att någon hör. Ialla fall inte E.

.kundkorg, eller nåt annat användbart

Min kompis är inte kompis med Hemköps kundkorgar. Det skulle jag veta även om hon inte suckat uppgivet och väst genom ena mungipan:

- Det är ju som att dra runt på en drickaback.

Till och med korgarna skruvade obekvämt på sig när hon med målmedvetna steg närmade sig traven. Jag såg hur de trängdes för att komma längst ner och längst bort. En hann inte undan. De andra drog en lättnandes suck och slog med sina plastiga handtag mot varandra så hela traven skakade.

-Och bära dem kan man inte heller för de väger ett ton! Helt värdelösa.

Den utvalda korgen skramlade nervöst bakom henne när hon gick in i butiken.

Jag berättade aldrig vad jag uppmärksammade lite längre bort. Jag berättade aldrig att ett ungt par hade stoppat ner sitt spädbarn i drickabacken på hjul. Jag ville inte ge korgarna mer dåligt rykte.

.a million dollar baby

Tog några raska kliv upp till Åhléns på lunchen. Och trots att jag inte ens hade fyllt bottnen i den lilla varukorgen så slutade notan på ungefär vad en mindre bil kostar. Smink är guld i olika former! Jag köpte pulverform, mousseform, flytande form och fast form. På lördag kommer jag att se ut som ”a million dollar baby”. Fast utan blåtira. Hoppas jag! Man kan aldrig så noga veta. Tänk om någon försöker sno mitt smink?

Nåja, tillbaka till den tappade tråden!

När Åhlénstanten, i sedvanlig stormönstrad skjorta och pråligt halsband, såg min darrande hand när jag betalade, så stoppade hon ner en näve gratisprover i min påse.

Nu har jag flytande guld i små engångsförpackningar också.

Praktiskt!

.att roa sig själv

Råkade slinka in på affären som säljer täckbyxor som inte är byxor, utan som är en kjol med slits. Hoppa dock inte högt av förtjusning! De har bara något mindre negativ sexutstrålning än vad täckbyxor har. De täckbyxor som hänger hemma i garderoben har inget hyfs alls. Kryper ogenerat upp i stjärskåran så fort de får tillfälle. Försök krafsa ut ett par olydiga byxor med halvblöta täckvantar! Det görs inte i en handvändning det kan jag säga. Segdragna krafsningar i rumpan ses inte med blida ögon på, varför byxorna oftast får stanna kvar dit de flytt men med en bisarr gångstil som följd.

Nåja, var var jag någonstans. Ah, shopping! Bakom disken stod stadens bästa säljare. Jag roade mig med att vara ännu trevligare och ännu mer kompis med honom än han var med mig. Han tappade helt fattningen.

Så roar jag mig själv.

.gammal, äldre, äldst

En vis man sa en gång att man genast skulle lägga halva sin löneförhöjning på sparande. Den andra halvan pratade han inte så mycket om, så jag tänker mig att det går bra att köpa skor för alltihopa. Nu har det nu gått sju månader sedan jag bytte jobb och fick en mysig löneförhöjning och många nya skor i garderoben. Så många att hälften vore nog. Men på mina sparkonton trängs inte slantarna precis. Jag menar, någon rättvisa här i världen måste det väl ändå vara!

Så idag kröp jag äntligen med svansen mellan benen till G. G är bra, hon placerar inget dåligt samvete på min axlar, hon lägger inget ont i min mage och hon stoppar inga myror i mina ben.

Resultatet blev att jag kraftigt reducerade mitt rörelsekapital till förmån för kortsiktigt-, långsiktigt- och myyyycket långsiktigt sparande.



Sen gick jag och köpte en lila stickad mössa och ett par stödstrumpor.