.att se men inte göra

Jag förhåller mig till verkligheten i bilder. Hur uthuset lutar får lika stort utrymme i mitt minne som om vägen dit är av asfalt eller grus. Detaljer tar plats i mig. Jag behöver inga skinande stenar för att hitta hem igen. Hur grenen böjer sig som en arm, eller den där stenen som bara har mossa på en sida är mina vägskyltar.

Människor ser jag också. Jag ser nyansen ögonen har när det bor sorg bakom. Jag lägger på minnet var kroppen har sår som läkts. Jag vet precis hur fötterna vinklar sig när stegen är snabba.

Yta kan jag.

Men jag vet inte hur jag ska hantera sorgen som jag så tydligt ser. Eller hur jag plåstra om ett blödande sår. Och när fötterna rör sig bort från mig, så vet jag inte hur jag ska få dem att vända.

.rudolf med röda mulen

Så står man där framför spegeln och konstaterar att det inte är en tavla man tittar på precis. I nästa andetag har man attackerat pormaskar och finnar med en imponerande målmedvetenhet.

Så står man där framför spegeln, med ett svullet och elakt rött ansikte, och konstaterar att det nu är sju resor värre.

.som om fasaden var viktigast!

Det första som slog mig, var att här tänker ingen på fasaden. Det bortglömda gula huset gjorde mig illa till mods och jag sänkte snabbt blicken som skydd. Med koncentration på mina fötter trippade jag fram mellan trasiga krukor och presenningar som generat dolde sitt bråte.

Dörren gömde oceaner av intryck och jag skyndade mig att stänga den så att inte några ska smita ut bakom min rygg.


En tavla fångade min blick och det uppmärksammades. Vad ser DU i tavlan, frågade hon med ett leende som jag tolkade som att det fanns ett rätt svar.

Jag skruvade på mig. Hur många gånger jag än svepte med blicken över tavlan så såg jag bara en sak. Ett ollon, fuktat av sperma och under ollonet - ett djuprött sköte.

Är den erotisk, frågade jag på en utandning som varade i en evighet.

Det var först när jag pekat så ospecifikt som jag bara kunde, som de andra fick mina fantasier i sina tankar. Nu gick det inte längre att ignorera. Jag kan tänka mig att tavlan får en ny plats att vila på. En plats lite längre från köksbordet!


När ögonen vant sig vid alla sakernas tempo så insåg jag att människorna i huset visade upp den största paletten av intryck. Av uttryck! Det är väl självklart att färgstarka personligheter matchas av en lika färgstark omgivning! Jag hoppas verkligen inte att min tråkiga inredning är en reflektion av mig som person. Eller att min putsade fasad håller livet på avstånd.

Det sista jag tänkte på när det gula huset försvann bakom krönet var att där bodde det minsann inga människor som tyckte det var viktigast att upprätthålla en fånig fasad!

.hårfint

Vad tycker du? frågar den gudomligt söta frisören. Jag tycker det blev mycket bra, kvittrar hon vidare.

Tittar mig i spegeln och ser ett rött ansikte med mascara i svarta ränder över kinderna. Det svarta skynket över min kropp gör att jag ser gigantisk ut. Jag förstår med ens att hon syftar på håret. Hennes verk!

Vad svarar man? Ja, det blev mycket bra. Känns fräscht liksom, harklar jag ur mig och viker ner blicken. Jag känner mig aldrig vackrast i ljuset av frisörens spegel. Särskilt inte när tortyren av en virknål fått tårarna att rinna och värmen från den gigantiska brödrosten fått ansiktet att skållas.

Och nästa vecka ska jag dra ut en tand.

.du ser inte så dum ut, men du kanske är det

Temat på förra veckan var tydligen "vackert yttre ger vackra fördelar". Faller själv djupt ner i den fällan. Alltså genast tror att den vackra är bättre på något sätt än den mindre vackra. Nu pratar jag såklart om något så ytligt som yttre skönhet. Jag känner mig mer tvivlande till tjocka personers kapacitet, än trendigt välklädda. Jag känner mig mer tvivlande till korta personers intelligens än sportigas.

Yttre skönhet ger fördelar. Det är bara att konstatera. Bartendern och kyparen höll på att springa benen av sig för att bjuda på förstklassig service till min vackra syster. Det plockades upp jackor, det torkades bord, det trånades och smörades. Vid minsta blink från systern så ökade servicen potentiellt (eller var det potent-iellt???). Vi skrattade så vi grät åt denna förhäxning.

På det mer personliga planet så kan jag konstatera att jag är förfärligt pinsam. Jag beklagade mig till och med för den korta, tjocka, men fantastiskt rolige och kvicktänkte mannens räkning. Tyckte att det var synd för honom att han inte var en hunk. Men visst fasen är det synd om mig för att jag är så ytlig?

Kände en spontant kärlek till en person som dök upp på jobbet. När en annan person dök upp i samma ärende så var min spontana tanke helt annorlunda. Likheterna var kompetensen, åldern, erfarenheten. Skillnaden var utseendet. En var fräsigt klädd, den andra såg ut som en tant. En var smal och sportig, den andra överviktig.

Varför gör jag så? Dömer hunden efter håret. Varför gör andra så? Låter sig vildeledas av ett yttre.

.mammas sambo

Första gången han kom hem till mig så hade han med sig en egen tallrik och egen sked (i trä!) som han definitivt ville äta från. Sen insisterade han på att dricka vatten ur en urdiskad sirapsflaska. En annan gång ertappade vi honom i köket med att äta rester av älgköttet som han sagt att han inte åt. I helgen ägnade han en timme att leta efter en karta han sen inte använde. Och klädstilen ska vi inte prata om.

Men det är allt detta som gör honom unik. Han är speciell till 100%. Man kan inte annat än att beundra en människa som väljer att vara den han är. Han är genuin, rakt igenom.

Om man ställer "massproducerad" intill "unik" så är det ett lätt val. Men varför så många väljer fel?

.they´ve got the look

Hamnade nyss på Aftonbladets TV-kanal. Kanal 7 (?!). Vädret presenterades av en välklädd (och av vad jag kan bedöma) trendig kille. TV4 har Tone, Aftonbladet har denne man. Han berättar för oss som tittar att regnet kommer in nerifrån vänster. Där ser man. Rätt ovanlig vinkel för ett skyfall. Men det är som om han hört mig för han pekar lite tafatt mot Göteborgstrakten. Jasså, det "från vänster". Han fortsätter med meningen "det kommer att bli lite ostadigt här i....ja...öh....Dalarna kan man säga". Jag suckar.

Kommer att tänka på grottmannen, en av mina arbetskollegor, och hans kommentar angående en tjej som var lite oengagerad (läs=satt med armar i ben i kors när de andra jobbade) i sin arbetsuppgift. Grottmannen hade tydligen blivit förvånad att hon inte var den som var arbetsledare för gruppen. "För hon såg ju bra ut", var hans spontana kommentar till det.

Har man bara utseendet så behöver man inte ha kompetensen. Så praktiskt.