.ryck mig i fjädern!

Jag har ett hemligt ställe bortom högrest kråkslott och runt knuten på en livsfarligt lutande lada. Första gången höll jag en vän i svansen för att inte svänga av för tidigt och hamna bland bleka blommor och trötta smultron istället. Men nu hittar jag själv. Jag vet var man kan plocka skinande blanka fjädrar som kittlar under näsan tills känslorna rinner ur ögonen, eller bubblar ur munnen i vackra melodier.

Men den här gången var fågeln vaksam - och jag ouppmärksam. Jag lyckades inte knipa en enda fjäderpenna. För korpsvarta fjädrar kan inte köpas för pengar, utan måste fångas i luften när de glider förbi.

Men jag köpte ett skinn från ett annat djur istället, ett vitt moln för huvud som behöver vila. För kanske är det just vila jag behöver. Känslorna kan komma sedan.

.tillfälligt avstängd

I två veckor kommer ledningarna att vara avstängda. Inte alla utan bara en, den viktigaste. Den som slingrar sig över trädtopparna till ett korpnäste några mil bort.

Två veckor är inte lång tid och det kan gå betydligt längre än så innan jag kommer på att ropa in i tråden. Men när jag vet att ingen kommer att svara så känns trasslet från övergivna sladdar farligt nära. Jag har ingen lust att fastna däri och med bakbundna händer hänga dinglandes från en trädgren.

Men nu tänker jag bara på mig själv igen. Typiskt korpar att göra så att det blir så! Lura mig att tro att det jag har som en geggig massa i mitt huvud är så mycket viktigare än det som bygger bo och förstör det vackra som en skinande fågel förvarar under sitt spretiga dun.

Och nu blev jag förbannad också!

Hörrödudu Gud. Om du så mycket som kröker en fjäder på den fågelns kropp så ska du få med mig att göra. Hör du det? Då blir det inte roligt! Jag menar allvar!

.bära sig själv

Så jag berättar om den där återkommande drömmen. Den där någon plockar upp mig i sin famn och bär mig. Korpen kraxar en fråga, så självklar att jag inte kommer på nåt mer att säga. Alls.

Varför plockar jag helt enkelt inte upp mig själv?

I drömmar är dylika akrobatiska övningar fullt möjliga.

Och i verkligheten med, tänker jag när jag rycker loss min eget kroppsvikt från golvet plus en sisådär 15 kg till. Ungefär vad en liten blondin, som älskar att hoppa upp i min famn, väger.


(men jag undrar hur mycket tyngre hon kan bli innan hon får förlita sig helt på sin egen styrka...tretton/tre ton?)

.himlens allra vackraste fågel

Jag släpper taget om här och nu och letar mig bakåt drygt fyra år i tiden. Men innan jag ens hinner formulera orden så bränner minnena i min kropp. Det jag ser är en orkeslös kvinna som tittar med bedjande ögon mot mig. Jag fångar henne i min famn ögonblicket innan hon signar ner mot kyla och smärta. Tårarna rinner nerför kinderna när jag berättar om henne, den som jag var. Men tårarna är inte salta, utan söta, som av lycka. För första gången kan jag lyfta blicken och se vilken resa jag gjort. Vilken kamp jag tagit mig igenom, och gått segrande ur.

Men nästa tanke startar en störtflod av söta kristaller som jag omöjligt kan hejda. Korpen! Det som den vackra fågeln har gjort för mig kan jag inte sätta i ord. Jag kan inte förklara vad det är, men jag kan förklara var jag hade varit om hon inte hade låtit mig vila i hennes trygga bo. Då hade jag inte bara förstört mitt liv, utan även framtiden för min dotter. Tankar går i arv och bristande självkänsla kan man ge som present till ett barn.

Korpen, nästa gång du pratar med honom som passar alla vackra fåglar, hälsa från mig och tacka för att han lånade ut sin allra vackraste fågel till mig. Och hälsa honom att jag önskar att själv någon gång få förtroendet att lägga mina vingar runt en människa som har slut på kärlek till sig själv.

.en helt vanlig lördagkväll i en småstad i norrland.

Kvällen började i sällskap av en korp. Men snart flög korpen iväg och lämnade mig ensam i mörker och tystnad. Jag tände i kaminen för att de knastrande vedträna och värmen skulle hålla mig sällskap. Länge låg jag där och lyssnade till vad tystnaden berättade. När hettan jagade ut mig på bryggan så var det bara ena foten som fick svalka. Resten av kroppen kämpade emot vattnets kyla men njöt desto mer av vindens svalka.

Sen skulle stillhet bli skräck.

Omsorgsfulla förberedelser senare satt jag på en buss mot parken. Det var fortfarande mörkt runt mig, men denna gång på ett långt mer skrämmande sätt. Hur långt ner under sätet jag än kröp så kunde jag inte undgå berusade, medelålders mäns skryt om hur de erövrat pumor, jag kunde inte stänga ute allsången från de bakre raderna i bussen, jag kunde inte blunda för stolpiga raggningsförsök från sätet intill.

Sen skulle skräck bli värme.

Jag andades ut när jag möttes av musik som ger benen liv. Och fångade blickar jag kände igen. Och lärde mig nya sätt att flytta fötterna. Och jag omfamnades av kropp jag ville lära känna men såg, när jag tog ett steg tillbaka, att de redan tycktes veta allt om varandra. Tydligen så pratar kroppar i tystanden ett språk som inte hjärnor förstår.

Sen skulle värme bli stillhet.

.lätta val en fredagkväll

Krogen eller inte? Fredagsklubben eller +30-kväll? Urringat eller kortkort?

Då ringde korpen och pratade om soldränkt udde och bastubad.

Valet blev helt plötsligt enkelt.

.korpar som hittar kantareller

Kylan passar på, i skydd av träden där solen inte vaktar, att ta ett bett i kinden. Vinden tömmer målmedvetet sina sista krafter i försök att skaka ner löven från träden.

Strax bakom mig rör sig korpen med vaksamma ögon. Hon stannar till och lägger varsamt ett par kantareller i sin ficka. Kantareller som jag misstog för löv. Hur kunde jag missa dem? Kantareller har jag minsann lärt mig hur de ser ut. De är gyllene och känns som sammet i handen. Och så får de människor att le. Hur kunde jag missa dem?

Hela vägen tillbaka fantiserar jag om att flyga ovan trädtopparna, men fjädrar som dansar längs kroppen och med knivskarpa korpögon som ser det lilla.

.dagsfärskt

Häxan på berget spår att jag kommer att träffa en rädd, men modig man. (hon säger rätt mycket, men just den där meningen väljer jag att luta mig mot ett tag)

En bortglömd lergryta sprider värme och dofter från en kryddig vinstek. (tre år tog det innan jag vågade närma mig husmorsattributen igen)

Föreställningen se musiken, hör orden väckte lugnet och vaggade ilskan. (är roboten en han?)





I övrigt är timmarna tysta!

.hörbart

De ord som talar utan röst
men väntar
kan vara lättare att höra
än de som hamras

högljutt

oförsonligt

Så händer det att den som lyssnar
har hört mer
än det som sagts

.morgonvisdomar hittat hos vän

nyttan med det förbjudna

Det finns inget förbjudet
med det nyttiga
men en del av det förbjudna
kan vara nyttigt

Men man får kolla på egen risk

.hm, som sagt

Det går att gömma sig så totalt
att det enda som syns är utsidan.

.olusten eller o-olusten

Det ligger ett sms i min inkorg. Det har legat där ganska länge nu, för att mogna eller nåt. Jag har i alla fall inte kunnat plocka bort det.

Igår morse läste jag det igen. Och sparade det. Igen.

”…man äger sin olust. Och inser att den är en del av livet. Sen gör man det man ska och vaknar en annan dag med ett skratt…”

Men så plötsligt förstod jag ordens innebörd. Så självklara.

Det handlar inte om att jag ska bita ihop. Det handlar om att jag ska acceptera det jag känner. Säga till mig själv att ”jaha, nu känner jag en olust över att gå till jobbet. Hej på dig olusten, är det så här du känns? Nej då, det är ingen fara….du kan få vara där om du vill. Här är alla känslor välkomna.”

Och då hände det. Olustkänslan fick ingen näring av mig. Så då tappade den intresse och kröp genast tillbaka till den färggranna lilla låda där den normalt sett ligger och vilar på en bädd av bomull, granne med lyckan och förvåningen.

Och jag gick till jobbet.

o-olustig.

.det är skillnad det!

Du ska inte agera på det som KÄNNS bra utan det som ÄR bra.

.hittat hos Steina

Alltihop
Om det tar slut i dag
alltihop
så har det ändå varit
alltihop

Och det har varit mitt liv
alltihop
Hela mitt liv
alltihop

.så är det. Bara så.

För att våga språnget
det där som ska förändra hela livet
måste man först inse
att själva livet är oföränderligt

Då kan det ske det förunderliga
när något nytt
som aldrig tänkts
eller funnits
kan förändra ett helt liv

Jag lånade Steinas ord eftersom jag inte har några egna just nu. Jag har många tankar. Men inga ord. Jag har många åsikter. Men inga ord. Jag har många känslor. Men inte rätt ord.