.min mor som inte är en matmor

Mamma. Bra på många sätt. Lite sämre på andra.

Matlagningen tillhör riskområderna. När jag kom in i köket i eftermiddags så misshandlade hon en potatissallad. Jag gled ljudlöst fram och tog byttan ifrån henne. Räddas det som räddas kan (och hörde jag henne inte dra en lättnandes suck?).

Hennes make är snäppet värre. Han har två rätter på sin repertoar. Kyckling med messmörssås. Och lax med messmörssås. Tur i oturen att mor är vegeterian. Hon steker på en morotsbiff. Som gudskelov inte hamnar i messmörssåsen.

Som uppfostringsmetod har matkatastroferna varit mycket framgångsrika. Alla barnen är lysande kockar. Gör gott godare. Och ännu fler såser. Riktiga finsmakare. Vägen till mannens...öh, jag menar syskonens...hjärta går via magen. Till en syster vallfärdar vi för matens skull. Hon tramsar på något om skinnbrallor, men vi andra vet att det var hans talang med sleven som fick henne på fall.

.midsommargott och gått-åt-helvete

När man inte har egen stuga får man utnyttja andras, tänker jag och svänger in till min mosters stuga för femtioelfte gången i rad. Det mest anmärkningsvärda är kylskåpet utan botten. Definitivt värt en omväg för att besöka denna sevärdighet. Ur detta skåp fiskar cirkusartisten upp den enda läckra anrättningen efter den andra. Det spelar ingen roll hur många stolar vi skjuter in runt bordet, tåget med vagnar fyllda till bredden av grillade ostbitar, färgglada röror och doftande grytor tar aldrig slut.

Festligheterna rymde bara ett nederlag. Nämligen min missbedömning av vägs sträckning. Tunga löpsteg tog mig längs den asfalterade vägen, in på grusvägen som efter några kilometer fick en grässträng i mitten. Vidare till kostig som slingrade sig i dalgången för att slutligen nå sin "dead end". Havet.

Havet!

Jag var inte på humör att krångla mig den djävulusiskt långa vägen tillbaka så jag tog sjövägen. Eller snarare strandpromenaden. Och vad som i huvudet lät som en bra idé hos undertecknad, visade sig, i vanlig ordning, vara rena katastrofen. Uppskattningsvis tretusen oändligt dryga metrar över hala klippor, genom taggiga buskar och med ben tunga som vindpinade timmerstockar innan jag landade i storstugan igen. En timme och fyrtiofem minuter efter avresa.

Fram åkte kartan och skratten. Jag var mer än lovligt galen. Och dessutom fanns det en väg, ca 200 meter längre in i skogen. En utan mossa som glider undan och fäller 34-årig kvinna raklång.

.gasballongen mitt på kroppen

Nåt fick jag i mig. Något mystiskt som slank ner genom strupen och in i maggömman, och när det väl hade lagt sig till rätta - börja öka i storlek. Svälla. Krångla. Spränga.

Jag sträcker mig som jätten i sagan efter kniven, men tvekar.

Släpper ut lite där bak och gardinerna faller ner från sina hängen.

Öppnar munnen och ur strupen kommer ett ljud som får grannarna att börjar banka i väggen.

Överväger kniven igen.

.doggybag

Morgondagens lunchlåda är fixad. God mat får inte förfaras, så jag ropade efter en låda att stoppa resterna i när magen började pressa lungorna upp mot revbenknivarna. Förmodligen var jag väldigt pinsam när jag öste ner pasta med räkor i en plastbytta så att det stänkte hummersås över hela bordet.

Men eftersom jag inte tittade upp så kom jag mig inte för att rodna.

.roadkill på bordet

Han som är ny i familjen berättade om en grillkväll med grabbarna. De var mer än lovligt trötta på de vanliga köttbitarna, och ute efter något mer kulinariskt. Tjäder, kläckte någon ur sig och in i bilen med hela skaran och så ut på jakt. Men de behövde aldrig lämna bilen. Tjädrar är enligt utsago lika korkade som renar. De står kvar och väntar tålmodigt på att bli påkörda. Och sex påkörningar senare hade hela kalaset försetts med vitlöksspäckade tjäderbröst.

Förra helgen fick jag höra om en annan middag kompis var bjuden till. Då serverades hare. Även den påkörd.

Norrland?

Jo.

.vin till mamman och whatever till barnet

Vinsuget har varit hårt i helgen. Men med ansvar för andras barn så står flaskan kvar på bänken och frestar. För mitt eget barn har jag uppenbarligen inga ansvarskänslor. När dörren går i lås, åker flaskan fram!

Men nu börjar ungen tjata om mat. Vad är det alkismammor bjuder sina barn på egentligen? Chips? Knäckebröd och tubost? En tjuga att köpa lösgodis för?

.med grädde och sylt tack!

300 spänn för en apparat som man bara kan laga en maträtt på är rätt magstarkt. Men jag köpte ändå, det billigaste våffeljärnet i affären. En lagg senare förstod jag att man får det man betalar för. Bleka sladdriga våfflor trots fem långa minuter i järnet.

Men jag ska ge apparaten en chans till. Idag är det våffeldagen och jag ska stapla frasiga skapelser på en hög och servera dem med grädde och sylt.

(Visst är det lite märkligt att fira en lyckad befruktning med ett lass våfflor, men häng med här så ska ni få veta varför..... Förr kallades nämligen Maria bebådelsedag för vårfrudagen och sen hörde nån jeppe fel och trodde det var våffeldagen och vips har ni svaret!)

.minigrönsakernas renässans

Heldag med jobbet! Vi fick plats med både sockersöt tårta och syrliga kommentarer. Det är som det ska vara på en arbetsplats. Yin och Yang.

På kvällen väntade whiskeyflamberad oxfilé (med minimorötter och babymajs), filé black & white (med minimorötter och babymajs) eller sjötunga (med minimorötter och babymajs).

Kokta, osmakliga grönsaker låg upplagda på tallriken som om de vore århundradets delikatess. De fick ligga kvar tills servitrisen bar ut dem igen.

.tre överraskningar i ett!

Först fick jag veta att planet var inställt, men ville jag komma hem mitt i natten istället så gick det att ordna. Och vad hade jag för val?

Sen plåstrade de om mina sår och gav mig en matkupong. En trevlig man pekade åt vilket håll jag kunde gå. Mutan accepterades.

En trave pommes frites med två grillspett balanserandes på toppen och ett glas lingondricka fastnade i halsen. För mutan räckte inte ens fram tills restaurangen.

Blir nog en sväng ut på parkeringen nästa gång! Två korvar och en pucko är väl vad slanten räcker till i storstäder som Göteborg.

.bloggat från ett annat hörn

 Sitter med PIZZAFYLLD MAGE I VäDRET OCH BLOGGAR FöR FöRSTA GåNGEN FRåN MIN MOBIL. DE STORA BOKSTäVERNA BLIR JAG INTE AV MED OCH FöRMODLIGEN INTE MAGEN HELLER. (UNDRAR OM MAN KAN INFOGA EN BILD OCKSå? LYCKAS JAG MED DET Så HAR BILDEN INGET MED TEXTEN ATT GöRA. MAN FåR INTE VARA KRäSEN Så HäR FöRSTA GåNGEN...)

.ofrivilligt marinerad

Så tillslut hade skylten plockats ner och en annan satts upp. Renoveringen slutförd och lunchbuffén på plats. Vitlök och grillkryddor. Hur gott som helst.

Två timmar senare och jag stinker fortfarande vitlök och grillkryddor. Hur äckligt som helst.

.kåtan där vägen tar slut och marschallerna börjar

I hallen ligger vintriga kläder och sprider upplevelse över hela lägenheten. Det luktar rök, pudersnö och kaffe. Själv ramlade jag ner i soffan samtidigt som mössan och vantarna landade på hatthyllan. Under mig har jag nu stoppat de fötter som fortfarande ömmar av kylan som högg tag i dem när det tog en evighet att skotta fram den bil som bara motvilligt gick med på att bära mig in i skogen. Jag ska snart stilla mig med en kopp te, men först efter att smaken av hemmagjord och prisbelönt getost lämnat mig trånande kvar.

För tidigare i kväll öppnade jag ögonen och fann mig själv insvept i filtar framför en brasa. Det var gudstjänst i en kåta där vägen tar slut och den marschallsmyckade stigen börjar. Och gårdens alla smaker dukades upp framför hungriga ögon så snart sången ebbat ut.

Nu behöver jag bara blunda för att minnas.

.mitt i Sverige

I en dansbandsdunkande bil åker vi mot Sveriges geografiska mitt. Det första jag möter är en rejäl portion dammiga åsikter. Nästa anhalt är en bykrog som tar sina sista självande andetag. Bokstavligen. Vi är de sista gästerna. Vi kan inte beställa något annat än julbordet, för köket är tömt. Så där sätter vi oss med varsin tallrik kvarglömd sill. Jackan behåller vi på för sista elräkningen är betald.

Vi pratar om sånt som väcker ilska för att lura in lite hetta i kroppen. Vi fyller tallrikarna många gånger för att sätta fart på blodcirkulationen. Och toaletten får också ett kort besök, för där är kölden ännu vassare så promenaden tillbaka till bordet blir en resa till tropikerna.

Jag lämnar Sveriges medelpunkt med förhoppningen att den platsen på jorden inte är medel.

.mat som skräms

Jag är rädd för gammal mat. Man kan jaga mig runt lägenheten med ett paket mjölk som börjar närma sig bäst-före-datum. Och ser jag en bit ost som fått färg, så måste jag inte bara slänga osten, utan även allt som står intill.

Gamla matlådor är ren skräck. Hittade en i kylskåpet på jobbet idag. Visste instinktivt att innehållet skulle äckla mig, men likt förbannat så måste jag titta ner i lådan med samma tvångsmässiga tanke som gör att man tittar på olyckor vid vägkanten och bajset i toaletten. Naturligtvis mådde jag illa och fick svälja flera gånger för att hindra magen att vända sig ut och in.

Allt detta vet jag. Men likt en dåre utan självinsikt så gör jag detta precis innan jag ska äta en annan låda mat, förvirrande lik den jag nyss slängt.

.middag hemma eller inte alls?

Klockan sex ska jag vara 20 min bort. Om man slutar klockan fem är det inte mycket tid att komma hem och vända på. Så frågan är om man ens ids åka hem. Och tänk om soffan är sådär magnetisk igen att man fastnar.

Varsågoda, här kommer en vinnande affärsidé:

Öppna ett litet café utanför mitt kontor. Varannan vecka kan ni leva enbart på mig.

.två flugor i en smäll

Skrev in klockslaget 12.00 i min kalender för morgondagen. Sedan plitade jag dit sushi.

Den förbokade aktiviteten är bra på flera sätt

1. Jag slipper tänka på att kvällens måltid ska kunna paketeras i en matlåda. Fritt fram för t.ex. frites alltså!

2. Det är garanti på jag kommer att njuta. Innan, under och efter.

.ett slitgöra som ger fem minuters mättnad

När man ska pressa in en middag mellan hemkomst och döden så finns det inte många recept att bläddra mellan i det ostädade kartoteket i hjärnan. Ikväll tvingade jag tankarna att fokuserna kring ägg och mjölk, som passerat bästföredatum. Det enda förslag som gillades av andra halvan av familjen var pannkaka.

Den som säger att pannkaka är snabbmat har vridna referensramar.

Vispa smeten går som en dans, men steka eländet tar en evighet och med en fläkt som bara nästan fungerar så har man stekflott för glasögonen och pannkaksos i strumplådan.

Anrättningen behöver kompletteras med något som åtminstone har ett spår av näring i sig. Rivna morötter blir bra. Men ingenstans under kaoset av plättar och smet så hinns det med att riva dem. Det finns bär i sylten, tänker jag och ger dottern en extra klick.

Och lagom till att disken är undanplockad så är man hungrig igen.

Och säg nu inte tjockpannkaka. Det har jag försökt, och misslyckats med alltför många gånger för att jag ens ska våga viska ordet igen. Det blir en geggig massa med hårda kanter. Det går inte ens att låtsas att det ser trevligt ut. Inte ens med rivna morötter till.

.när jag snubblade i köket

Jag råkade snubbla in i kylskåpet och ögonblick senare stod en fantastiskt god middag på bordet. Det var liksom inte meningen att det skulle bli gott. Enligt planerna skulle det serveras en helt vanlig åh-gud-gör-så-att-maten-tar-slut-så-att-jag-slipper-den-i-lunchlådan-också-tråkig tisdagsmiddag. Men ödet ville annorlunda... (här håller jag tummarna att lämplig låt kickar igång på er Spotify så att ni verkligen kommer i stämning...)

Det började redan på affären. Letade efter lax, men rödspättan var billigare. Slängde ner en grädde i vagnen också, för säkerhets skull. Och titta där, äntligen ett blomkålshuvud som inte har en elefanthjärnas storlek.

Här någonstans tänkte jag så fel att det tydligen blev rätt...

• Blomkålen dränktes omsorgsfullt och återuppstod i en syrlig skrud.
• Fisken kokades len och kittlade tungan när den passerade.
• Potatisen bakades som en kaka och gömde sig under ett krispigt täcke.

Nu hoppas man ju att ordspråket stämmer. En olycka kommer sällan ensam.

.smaklig måltid.

Men en hållning som Sveriges Lucia skrider jag fram över torget med min hämtmat. Sushi är för kungligheter, och jag är en sån. Fin i håret och putsade skor. Öppna ögon och med en nätt vinkning i ständig beredskap.

De åtta små läckerbitarna ska ätas i sällskap av....bönder. Färg på kläderna och osaltad havregrynsgröt på överdimensionerade fat. Skedarna slamrar i porslinet när de försöker jaga ifatt lingonen. Själv spelar mina trumpinnar ljuv musik när de möts. Jag är en prinsessa.

Väl hemma ställer jag in en tallrik gröt i mikron. Benen skjuter jag in under mig och den gamla slitna koftan drar jag runt kroppen.

Jag kan bara tänka mig vad de äter hemma hos sig. Förmodligen har de tänt ljus och kanske även tagit ett glas vin. Salladen garanterad krispig och efterrättsäppelkakan får med all säkerhet sällskap av hemmagjord marsansås.

.vett, etikett och amen

Snarstexåringen ringer på dörren. Med högtidlig min kliver hon in i vår fina restaurang. Servetten ligger prydligt ihopvikt och ljusen dansar busigt i takt med vuxen musik från datorn. Mjölk i skört glas, rak rygg och kycklingklubba i handen. Vi skålar och jag håller ett kort tal om en förträfflig vecka och får en uppskattande nick tillbaka. Hennes skål ekar tillbaka om en bra dag och om hur Gud hjälper oss. Hon avslutar med ett höjt glas och ett rungande "skål".

Intryck från pappan krockar med mammans.