.kloka ord tillbaka i stugan igen

Så har jag hämtat tillbaka min aldrig sinande källa av inspiration igen. Den här gången saknade hon dock en tand. Eller saknade och saknade. Hon hade stoppat den äckliga lilla tingesten i en burk för att visa mig. Tack sa jag och snaglade bara bakom skydd av skitiga glasögon och spretiga ögonfransar.

Fakta: De som sparar sina barns mjölktänder är äckliga. Förmodligen är det samma personer som bygger Eiffeltorn av gamla snorkusar också. Äckligt säger jag. Äckligt!

Samtal mellan travar av grytor och grillpinnar som aldrig hittades:

-mamma, vem är du kär i och kommer att bli min styvpappa?

-det har jag ju sagt. Men bara för att jag är kär i honom behöver det väl inte betyda att vi blir ihop.

-nej, men man måste vara försiktig med sig kropp.

-???

-ja, för skinnet är ju runt kroppen och skyddar. Och hjärtat kan gå sönder. Nånting, nånting. Och då måste man... nånting, nånting...liksom...öh....

-nu tappade du bort dig, eller hur?

-ja!

.fredagskvällen - reflektion

Vi skulle gå någonstans där vi (läs=undertecknad) kunde titta på folk. Mitt ord vägde tyngst. Men jag hade kanske inte räknat med att "folket" skulle behöva hjälp med att komma ihåg var handväskan lagts eller att de drack sitt kaffe i skramlande koppar. Så när stödkäppen plockades fram, när sällskapet vid borde intill skulle gå, så höjde varken hon eller jag på ögonbrynen. Men nästa gång tänker hon med den mjuka koftan bestämma var vi ska äta sa hon.

Hos varandra är ingen rädd för vad som finns under stenar eller bakom husknuten. Och stenarna vi lyfter kastar vi sedan bort. Över axeln. Igår fick jag höra att jag genast måste byta ut mina tantmössor. Alla tantmössor måste bort!

"Du menar alla?"

"Ja"

"Till och med den sva.."

"Ja"

"Och den g.."

"Ja"

"Fan"

Jag hämnades genom att skratta åt hennes jacka, så stor att "Lars Kristerz" anväder den som hideout när det börjar kittla bakom medålders damers leopardmöstrade stretchbyxor med gummiband under hälen.

När hennes kväll tog slut svepte hon jackan omkring sig (och dansbandet) och åkte hem till en man som längtat.


Själv gick jag vidare och fick ett glas vin och frågor om var jag finner lugnet.

Jag tänkte här och nu, men svarade här och var.

.i bilen på väg hem

-När jag pratar om att se framåt bla, bla, så menar jag inte att titta framför sig utan något bla, bla, som kommer att hända i framtiden. Att se bla, bla, bakåt betyder att bla, bla, bla..

-Mamma, tyst. Jag vill ha lite lugn och ro!
-Ja, älskling. Jag ska vara tyst så att du får lugn och ro.
-Sa-ru nåt?
-Jag sa att jag ska vara tyst älsklingen min, så att du får lugn och ro.
-Men va tyst nån gång då!

.separationsmagneten

Han står halvvägs in på mitt kontor när han säger att huset är tillsalu. Hans blick iakttar mig förväntansfullt när jag drar efter andan. Men frågan som lämnar mina läppar är egentligen överflödig. Jag känner svaret i magen. Framför mig står ytterligare en separation.

Jag ser nu att han väntat på att jag ska lyssna. I sin gradvis ökade kontakt med mig har han värderat mig, iakttagit mig, letat efter tecken. Tecken på att jag ska ställa frågan.

Och jag hör mig själv fråga, fast jag inte har tid att lyssna på svaret och trots att hela min kropp speglar stress, så berättar han. Han vill berätta och jag har frågat. Det enda som behövs.
Intrycken blandas med andra svar. Jag har nämligen frågat förut. Andra män. Andra kvinnor.
Och jag har inte frågat.

Men svaren kommer oavsett.

Och svaren uppmanar mig att fråga mer. Lirka. Locka. Gräva.

Jag vet inte om jag är mogen att lyssna, för i min kropp skapas paralleller till min egen värld. Till de delar i mig som är min separation.

Fast!

Kanske är det därför jag kan lyssna. För att mina spillror passar ihop med andras spillror. För att det fortfarande handlar även om mig. För att jag fortfarande bearbetar.

Tillslut måste jag gå. Ursäktar mig och säger att jag ska lyssna mer en annan gång.

Kanske ska jag det,

kanske inte.

.bilens terapi

Var det omständigheterna som gjorde att min medpassagerare valde att berätta mycket privata delar om sitt liv klockan strax före klockan åtta en torsdagsmorgon? Omständigheterna såsom att hennes bil inte startade och att känslorna redan stormade i henne. Jag hade ju aldrig sett henne förut. Och hon visste definitivt inte vem jag var heller. Men ett par ögonblick efter att hon satt sig i bilen pratade vi om hennes depression, förhållandet till sin styvpappa, sonens problem att hitta en skola där han passade in. Hon öppnade sig. Blottade sig.

Men sen tänker jag. En vän till mig pratar, lite skämtsamt i och för sig, om att bli terapeut. Det magiska med hans metod skulle vara att han tog med sig patienten i bilen och bara körde omkring. Han är övertygad om att de viktigaste samtalen förs i bilen.

Så! Finns det något förlösande med bilens tysta brummande? Något tryggt med träden som passerar utanför? Är det sträckan som utmanar oss att vara äkta?