.marathonmannen

Visst följer han med på en löprunda. Att han sprang för ett par timmar sedan har uppenbarligen rätt liten betydelse. Varannan dag hänger han på sig sina hopplöst osportiga kläder och springer sina kilometrar. Vissa dagar två gånger då. Och vissa gånger varje dag.

För visst hängde han med mig ikväll också, trots att kroppen rimligtvis borde ha begärt vila. Fast jag såg ju, när vi balanerade på ett ben för att sträcka ut några muskler, att hans kropp redan glömt bort att han nyss sprungit.

Där stod jag i min trendiga löparstass och önskade att jag var i hans kläder.

.vanlig, fast ovanligt fin!

Han är den mest normala person jag träffat, men ändå så ovanligt fantastisk. Han ger mig oändligt mycket, helt utan ansträngning och helt utanför min kontroll. Som en varm filt lägger sig hans andetag runt mig och hjärtats trygga puls vaggar mig till ro...


...men jag måste klamra mig fast, för i benen kryper myror...


...och i tankarna surrar humlor!