.pappasaknad och mammasmärta

Det gör ont att titta på henne. Hon har lagt hela sin saknad i det där vackra lilla ansiktet och det är inte mig hon tänker på. Det är pappa.

Och jag kan inte annat än att ge henne det där som hon mest av allt vill ha. Även om det innebär att jag själv blir helt utan. Så vi pratar länge om hur bra den där pappan är. Att lillasyster är den finaste bebis som finns. Och vad mysigt de ska ha det när hon kommer hem. Och när han möter henne i dörren så låser hon armarna runt hans hals och låter honom gömma ansiktet i sina mjuka blonda vågor.

Det är pappa som gäller nu. Där finns tydligen ingen anledning att gnälla sig igenom en hel dag. Och där behöver man inte svinga näven mot dum vuxen som ska bestämma allt.

Så jag biter ihop.

Ger E utrymme att älska sin pappa så mycket hon bara orkar.

Och låter pappan tro att han är den mest förträffliga föräldern.

För alla mina önskningar bor i hennes hoppiga ben och skrattande ögon. Jag gör vad som helst för att hon ska växa upp till en stark, trygg och modig kvinna. Och jag håller mitt bagage så långt ifrån henne som jag bara kan. Den skiten ska hon inte behöva bära.

Hon är min dotter,

men inte en del av mig.

.tårar som fastnar i halsen

Jag lägger ifrån mig telefonen och torkar tårarna med baksidan av handen. Sen harklar jag mig och slår numret som leder till telefonkonferensen.

Morfar är död och jag pratar om Google.

Planen var att skjuta på sorgen tills den passar in lite bättre. Typ nu när bästisarna tillslut somnat på min säng i en hög av fnitter. Men förvaring blev en förträngning. Allt har fastnat i halsen och kommer inte ut. Locket ligger på.

Han är inte död. Han sitter fortfarande vid fikabordet och dricker sitt märkliga silverté och smackar osmakligt högt av fikabrödet. Alla de där historierna som han berättat flera gånger om, de har han inte berättat för sista gången. Och björnkramen krossar fortfarande revben.

Äsch, nu kommer tårarna.

Han är död. Jag kommer aldrig mer att se stoltheten i hans ansikte när han tittar ut över sin familj. En osedvanligt vacker hustru och fyra döttrar. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Respektive och bonusbarn. Hundar och katter. Aldrig någonsin får jag höra hyllningstalen som han alltid skickade ut över borden med sin starka stämma. Vid bröllop och dop. Kalas och högtider. Begravningar.

Nu är det slut. Slut på mycket mer än en gammal mans dagar. Med honom går en epok i graven. Han var en sån som kavlade upp ärmarna och jobbade tills svetten lackade. Levde sitt yrke. p
Plöjde sin mark. Pratade med djuren. Dr Dolittle.

Nu har jag skjutit ifrån mig sorgen igen. Men denna gång i form av en tårfylld pappershög vid min sida.

.kramen var bara min

Det enda som stör tystnaden är däckens klagosång över att avståndet till sånt som egentligen ska vara närmast, ökar. Och för varje träd som passerar sjunker mitt hjärta ett steg längre in bakom revben och blodplättar. Jag tolkar det ljudlösa mellan oss som att hon också bygger ett försvar mot saknaden.

Men väl framme så skuttar hon ut ur bilen i en skur av solsken och kramen jag trodde skulle vara för hennes skull, blir enbart min.

Mig lämnade hon kvar i bilen,

nu tillhör hennes varma doft någon annan,

för saknaden har hon gjort om till längtan.

På vägen tillbaka genom gnistrande vackert rinner hela jag ut som tårar och dränker den ulliga halsduken som jag lagt mot kinden. Jag kan inte ge den jag älskar mest, det hon önskar så innerligt av hela sitt lilla hjärta.

.ögonblicken rinner ur mina händer

Jag rusar in i rummet, utan att ha hunnit lämna vare sig andan eller kappan i hallen. Båda två följer med in och tar plats när jag försöker sätta mig lugnt ner på stolen. Mitt emot mig strålar min fina flicka, med rak rygg och händerna i en liten hög framför sig på bordet. Jag vet att jag måste hindra mina galopperande händer att nå hennes. Här är det andra regler som gäller. Och jag vill inte genera henne.

Med en röst som jag inte känner igen berättar hon om det liv hon lever på dagarna. Och jag törs inte andas och riskera att missa nyanser i hennes tonfall, eller diskreta nickar med huvudet. Hon trivs. Ibland är hon en liten bandspelare såklart, men ofta har hon låtit upplevelserna strömma genom hela sin kropp innan de åter lämnar henne i form av nya ord.

Det spränger i bröstet av lika delar stolthet som saknad.

Med mina mina galopperande händer lyckas jag inte hålla fast tiden, den bara rinner ner på golvet och försvinner ner mellan springorna. För allt det som varit kan jag inte fånga. Inte behålla. Och det skrämmer mig att jag måste vara så närvarande i nuet. För tänk om jag blinkar och missar det som betyder något?

Och tänk om jag inte får en andra chans? Eller en tredje och fjärde? Tänk om det enda nya liv jag får uppleva går genom E?

Så det är inte så konstigt att det knyter sig i min mage när andra lägger en öm hand på sin. Och det är nog inte så konstigt att jag portionerar ut bitar av mitt hjärta till barn som inte är mina. Och man förstår nog att jag gärna plockar upp en liten hand i den tomma som inte fylls av E's små fingrar.

.smärtsam saknad som aldrig går över

Nej, jag vill inte lämna ifrån mig henne. Aldrig i livet. Jag klarar mig inte utan hennes varma kind och munnen som aldrig får slut på frågor. Jag kan inte klättra alla trappsteg upp till lägenheten för att möta tomhet. Hon är mitt opium. Min drog. Känslan av hennes busiga fingrar mot min hand släpper inte taget om mig. Doften från hennes hår ligger kvar på kudden. Och hennes lek i badrummet spelar fortfarande i mina öron.

Snälla pappan. Låt henne bo hos mig. Alltid.

Nu kan jag inte minnas vilket beslut som gjorde att halva hennes spännande resa genom livet sker så långt ifrån mig. Att jag varannan vecka skulle stå ensam kvar med bara en smärtsam saknad som sällskap. Vad tänkte jag?

Förlåt min älskling för att jag skällde på dig i morse.

När hon kryper upp i min famn och läggar huvudet mot min hals så vet jag inte var gränsen går mellan min översvämmande kärlek till henne, och hennes fullständiga tillit till mig.

.kramar sökes

De vet inte om det. Människorna jag träffar på dagarna. De vet inte om att de är på en audition. Rollen som ska tillsättas är kramare. Och personen som ska kramas är naturligtvis jag.

Jag behöver någon som kramar tills kramen tagit slut. Någon som vågar krama mig fastän jag sprattlar av rädsla och försöker fly. Någon som kramar utan att förvänta sig något tillbaka.

Kravlöst.

Och innerligt.

.fullt beväpnad för strid

Försöker provocera kollegorna till att börja bråka med mig. Förolämpar magar och matvanor. Morrar från mungipan.

En av dem lyfter upp kniven till attack.


Bah.

Jag har bättre vapen än det där löjliga.

Jag har PMS.

Och svidande saknad efter små fötter som sparkar under täcket.


Kom igen då!

In i ringen era fega djävlar!

.jag önskar han var här

Jag önskar han var här, sa hon om mannen som jag aldrig kan sluta tänka på och som kan trolla bort envisa stickor från små fingrar utan att det känns.

.mjuk kind och andra förlamande droger

Sömnen är långt borta när jag stäcker ut handen på den plats där blont hårsvall nyss gömde kudden. Min utsträckta hand minns hur det känns att stryka med fingertopparna över hennes perfekt rundade kind. Näsan minns hur nytvättat änglahår doftar och hur envist hårstråna kittlar. Hjärtat minns hur det värker av kärlek när glittrande ögon möter mina.

Jag tar kudden i min famn och dränker den med tårar av saknad.

Och jag funderar på när saknaden inte längre förlamar.

När hon börjar skolan?

När hon hittar ord för hur djävla jobbig hennes mamma är?

När hon lånar ut mina kläder till sina kompisar utan att fråga?

När hon kommer hem med matchande tatuering med sin dubbelt så gamla pojkvän?