.att släppa taget och tappa taget

Jag tar små steg. Låter mina mammanerver successivt vänja sig vid himmelen och jordens alla faror. Dottern däremot, tar stora kliv mot den värld hon längtar så efter. Vuxenvärlden där man får göra som man vill. Himlen på jorden.

Och helt plötsligt är hon vuxen. Gammal nog att göra sina egna val. Och med en mamma som klamrar sig fast i tummarna för att liten ska vara tillräckligt stor för att fatta alla de där bra besluten.

...att släppa taget...

Alltså besluten som inte gör att panikslaget hjärta tvingas räkna sekunder där varje ljudlöst "tick" tar en timme. Och där klockan inte kan skruvas tillbaka hur många tårar som än rinner från mammans ansikte.

...att tappa taget...

Jag hoppas att mamman som redan har en stor, orkar hantera den oro som rusar runt i kroppen på henne. I natt delar jag med mig av alla mina krampaktiga önskningar om att livsgnistan ska räcka för barnet, som redan är gammalt nog att fatta sina egna (dåliga) beslut.