I en källare i Sundsvall gömmer sig det som till och med är större än ett köttberg. Men det är tur att det är där han finns, för ovan jord skulle han skymma den blyga vintersolen. Jag lyfte så mycket jag orkade, vilket är ett sugrör spetsat med ett par Cheerios på varje sida, han lyfte en flygel. Typ.
Men det konstigaste med den mänskliga lyftkranen var de genuint vänliga, och nästan blyga ögonen. De sa om och om igen - "men jag är inte så märkvärdig".
Pyttipanna, lapskojs, ordsallad
-
Såhär tolv dagar efter diskbråcksoperation drömmer jag en vansinnig dröm
där H och jag först letar efter vårt boende på ett abstrakt hotell som är
en sorts...
1 månad sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar