En gång spenderade jag en hel natt med en man. Det var då jag hade sambo hemma och en bebis i magen. Idag vet jag inte vad som gjorde att fantasierna den natten aldrig blev händer på nakna kroppar, eller orden mellan oss inte förvandlades till heta kyssar. Jag tänker på honom än och undrar vad livet hade betytt om jag hade låtit den famnen fånga mig.
För dessa famnar finns överallt. De sträcker sig mot mig och de sträcker sig mot det jag har. Två gånger har sveket förlamat mig när det som jag tog för givet hittat andra rum där ord som "nej" inte fått plats.
Och själv har jag också framgångsrikt förträngt att den man som jag kysst inte var min att kyssa.
Nu står jag utanför och upplever otrohetens svarta lava. Följer den kokande massans väg genom doftande ängsmarker och ser hur vita björkar dras med ner i älven. Och allt som var vackert är borta.
För även om jag blundar. Även om jag vänder bort blicken så når bilden mig. Bilden, som jag la mot mitt bröst för att täcka gropen där självkänslan inte fanns, och som lurat mig att tro att lavans mördande kraft var något vackert. Att den attraktion, den livboj av känslor som surfade de heta vågorna skulle överleva resan.
Men jag ser nu att relationer som bygger på lögner stelnar och dör tillsammans med lavan när den tappat sin energi.
