.somliga dansar utan skor, säg vad beror det på?

Nog för att det kan vara snurrigt ibland när man dansar, men nu är turerna helt uppåt väggarna.

För det första så klär man inte upp sig längre. Nej, nu är det t-shirt i tyger som andas, fladdrade byxor och sport-bh som gäller. Och ibland saknas både strumpor eller skor.


För det andra så är det dubbelknut på könsrollerna. Mjuka kvinnoarmar slingrar sig runt andra nätta kroppar i svepande dans över golvet. Skäggiga män trycker pannan mot varandra och i buggen är den kvinnan som för och mannen som följer...så lätt som en vind.


Och jag blir yr i huvudet och varm i magen av allt det vackra!

.fredagsfräckisen

.snöoväder och rådjursskutt

Det är knappt så att man hittar bilen under drivor av snö. Och vägen till skolan är totalt borta. Jag chansar på att Volvon framför ska åt samma håll och följer dess baklyktor som tycks studsa in mellan träden mot skogen. Mötande fordon river upp kompakta väggar av snö och jag låser armbågarna, siktar rakt med ratten och hålla tummarna för att vägen inte böjer sig på andra sidan muren.

Mitt i allt detta hoppar två rådjur fram och mitt hjärta stannar.

Men bilen stannar inte, utan släpar mig fram och tillbaka fyra gånger.


På vintrarna tittar jag med längtansfull blick mot det dagis jag ser från mitt sovrumsfönster.

.en våt läxa ingen lyckas lära

För husfridens skull badar jag alltid när liten har somnat. Annars drunknar jag i en övertalningskampanj. Hon bönar och ber. Vädjar till förnuft, sans och äkta kärlek.

Men jag vill inte bada med vassa föremål.

Och jag vill bada varmt.

Dessa argument har hon naturligtvis knivskarpa motargument till. Men inte alltid helt sanningsenliga. För väl i badet åker sylvassa knän och armbågar in mellan revben och upp i solarplexus. Och när hon inte är fullt upptagen med den tortyren så sitter hon uppflugen på badkarskanten. För vattnet var för varmt den här gången också.

.konstiga äro fantasierna ibland.

Vad svarar man när någon ringer och frågar om man kan sparka honom på skrevet? Alltså när man fattat att det inte är en kompis som försöker driva med en, utan en främling med en seriös fråga? Jag frågade min bror. Han hade nämligen blivit kontaktad av Pungsparks-Johan. Om man tränar kampsport så hamnar man på ringlistan. Tydligen.

Man svarar artigt, för frågan är för konstig för att verka sann.

Själv fick jag ett konstigt samtal för ett knippe år sedan om jag ville testa strumpbyxor. Hela upplägget luktade skumt. Och förmodligen så var det just lukta på strumporna som han skulle göra, han som behövde mig i sina fantasier.

Jag svarade artigt, för frågan var artigt ställd.

Men märkligt är det med människornas fantasier ibland.

.klädförbud - en typiskt dålig idé.

Att förbjuda ett klädesplagg är väl att ta ett onödligt långt steg tillbaka! Typ ett jättekliv över diskrimineringsån. Förbudet skulle dessutom tydligen bara röra ett par tusen kvinnor. Häxjakt?!

.att läsa utan att läsa

Pappersformat ska bli digitalt. 130 sidor ska bli en. Ctrl c och Ctrl v i evighetslånga arbetsmoment. Men vissa ord delar på sig och knuffar in ett mellanrum mellan bokstäver som ska hålla handen. Dessa ord upptäcker jag, märkligt nog, utan minsta ansträngning. Jag låter blicken svepa över textmassan - utan att lästa meningarna, och mellanrummen sticker ut som gigantiska stoppskyltar.

Är inte det märkligt?! Man SER tydligen text, snarare än läser den.

.min bak därbak

Hundrakilosklumpen tog mig under sina vingar (eller triceps tror jag de kallas i den här världen). Jag skulle räddas från maskinträsket, som jag mot bättre vetande, och allmänt oförstånd hamnat i. Första övningen var knäböj, en erkänt plågsam övning. Min rumpa skulle ner i källaren och vända innan jag fick resa mig upp igen. Nu önskar jag att jag hade lämnat kvar den därnere, för bak på kroppen gör den ingen som helst nytta idag. Den bara skriker ut sin smärta hela tiden och gör att jag ser bajsnödig ut när jag går.

.himlens allra vackraste fågel

Jag släpper taget om här och nu och letar mig bakåt drygt fyra år i tiden. Men innan jag ens hinner formulera orden så bränner minnena i min kropp. Det jag ser är en orkeslös kvinna som tittar med bedjande ögon mot mig. Jag fångar henne i min famn ögonblicket innan hon signar ner mot kyla och smärta. Tårarna rinner nerför kinderna när jag berättar om henne, den som jag var. Men tårarna är inte salta, utan söta, som av lycka. För första gången kan jag lyfta blicken och se vilken resa jag gjort. Vilken kamp jag tagit mig igenom, och gått segrande ur.

Men nästa tanke startar en störtflod av söta kristaller som jag omöjligt kan hejda. Korpen! Det som den vackra fågeln har gjort för mig kan jag inte sätta i ord. Jag kan inte förklara vad det är, men jag kan förklara var jag hade varit om hon inte hade låtit mig vila i hennes trygga bo. Då hade jag inte bara förstört mitt liv, utan även framtiden för min dotter. Tankar går i arv och bristande självkänsla kan man ge som present till ett barn.

Korpen, nästa gång du pratar med honom som passar alla vackra fåglar, hälsa från mig och tacka för att han lånade ut sin allra vackraste fågel till mig. Och hälsa honom att jag önskar att själv någon gång få förtroendet att lägga mina vingar runt en människa som har slut på kärlek till sig själv.

.okänt nummer

Jag har förstått att det finns människor som låter det ringa om de inte känner igen numret som visas i displayen. Jag undrar vad de tror kan hända om de svarar? Vad är liksom det värsta tänkbara? Att någon har ringt fel? Att det är en försäljare?

Hur törs dessa människor överhuvudtaget lämna hemmet? Tänk om en okänd hälsar på dem på gatan? En som de inte känner igen. Vilken fullkomligt rysligt läskig tanke.

.dålig kondis?

Har nyss avslutat ett en och en halvtimme långt telefonmöte och jag är helt slut. Törs inte blinka av rädsla för att hinna somna när ögonlocken är tillfälligt slutna. Hur man kan bli så trött av att sitta still och prata är för mig en gåta. Jag har iofs läst om att lång koncentration kräver bra kondition, men så otränad är jag väl inte att jag måste sjukskrivas för utmattning efter en arbetsdag?

Kan inte någon springa förbi mitt kontor och ropa "Buh" så att jag får en shot adrenalin?

Tack på förhand!

.jag har en elektronisk fotboja

Jo, det är sant. Det utlöser ett larm i min ficka om jag lämnar de ställen som jag tydligen ska hålla mig till, dvs mitt hem och mitt jobb. Rundar jag knuten på huset därhemma så får någon reda på det och så tar det hus i helvete.

Eller...nu kanske jag tar i. Jag vet faktiskt inte vad som händer, jag vet bara att det kittlar till lite i min ficka och två korta signaler ackompanjerar ljudet av mina fötter som flyr hals över huvud.

.ett antal stavtag senare

X antal stavtag senare värker det i min kropp. Allt från andningsorgan till fotknölar har tagit stryk. Men enligt utsago så ska det svida när man åker längdskidor. Det är nämligen självplågarnas nationalsport, näst efter Jackass (fast det skulle nog inte sorteras som sport när jag tänker efter utan hamna i kategorin ren och skär idioti).

Förövrigt så upptäckte jag ett antal saker längs spåret som kan var kul för er att veta. Ni har säkert hört osannorlika historier om skidåkares otroliga syreupptagningsförmåga. Fast det är egentligen inte så konstigt att de dominerar i lungkapacitet. Tänk er själva hur anfådda ni blir efter att ha sprungit uppför en slalombacke. Och hela resan ner till "base camp" igen har ni inte ens ork att stänga munnen. Det får plats rätt många kubikmeter luft i lungorna när man gapar stort i stark motvind.

Vidare så är det just backarna nedför som är värst. Det kan man inte tro, men så är det. De slutar nämligen alltid med en t-korsning längst ner, vackert markerad av den grövsta björkstammen i hela skogen. Man har inte så bra balans i tvåhundra blås på ett par fyra cm breda skidor.

Sen ska man nog hålla koll på skidelitens träningstider också. Man vill inte hamna mitt i spåret när skidskyttarna ska öva skjutning på flygande vilt. Fick lite kalla kårar ikväll när jag upptäckte att alla andra i spåret hade försvunnit som på en given signal. Hade jag glömt att det var udda onsdag, fullmåne och valår?

Så, efter alla dessa stavtag så belönar jag mig själv med flera hundra liter vatten i badkaret och en smoothie på köpebär till ett kilopris som jag inte törs tänka på.

.semlor för vuxna?

Jag har redan ätit min första semla, under skenet från julgransbelysningen. Den var torr och grädden hade börjat halka åt sidan, men den var alldeles underbar. Avhållsamhet bättrar på aptiten (i rätt många avseenden kan jag tala om)!

Fast jag kan inte påstå att min okontrollerade längtan alltid funnits. När jag var liten gillade jag varken mandelmassa eller grädde, så jag fick en specialgjord semla. Vetebulle med floursocker på. I övergångsfasen fyllde jag semlan med vaniljkräm. Men som sagt, nu är jag äntligen vuxen nog att våldföra mig på en äkta semla.

Kan inte garantera att jag kommer att kunna sköta mig snyggt ikväll....

.här har jag en kaka vad får jag för den?

Diskussionen rullar i min FB. Finns det en marknad för hemleverans av mörk choklad? Jag hävdar bestämt: Ja, särskilt sena kvällar när latheten har kontroll över situationen.

Idésprutan undrar till vilket pris.

Tja, mellan 20 och 200 kronor antar jag. Allt beror såklart på hur mycket latheten förlamat kroppen, utan att göra detsamma med godismagen.


(auktionsvisan fanns inte så ni får hålla tillgodo med denna goding)

.hur man sätter champagnen i halsen

Nu måste jag prata jobb. Om det går. Ser knappt skärmen dock på grund av alla sökord jag staplat runt om kring mig. Först klappade jag händerna i förtjusning över att en av våra kurser hamnade som nummer 5 på Google när träfflistan var så lång som 4 miljoner. Jag kände till och med bubblorna från champagnen mot tungan.

Sen testade jag hur många, förutom jag, som använde det sökordet. De var så få att det inte gick att göra någon statistik på det. Men hade vi en kurs om fotsvett så skulle kursdeltagarna strömma till oss enligt mina och google analytics slutsatser.

.en skrämmande kompis

En av Es kompisar som brukar dyka upp hemma hos oss är riktigt läskig. Hon gör inte som barn "ska" göra. Hennes begreppsvärld är för stor. Hon bokstavligen scannar av oss när hon tittar och blicken vi får tillbaka är nästan överlägsen. Läsa och skriva kan hon naturligtvis, förmodligen kunde hon det redan när jämnåriga fortfarande ritade huvudfotingar. Andra gången jag spelade "i ett hus vid skogens slut" idag så hade hon både text och melodi fullständigt klart för sig.

Hon gör mig väldigt obekväm.

Men jag förstår ju vilket typ av barn det är. Inget i hennes uppväxt kommer att vara anpassat för henne. Så hon kommer alltid att känna sig obekväm, konstig och helt ensam i denna värld. Så vad har hon för framtid? Missbruk, isolering eller arbete som vakt vid tunnelbanan?

Jag kan bara hålla tummarna och hoppas att skolan ger henne de utmaningar hon behöver.

Elitklass, ja tack!

.ofrivilligt stämplad

Det kostar inte mer än 95 kronor att få sitt barn ordentligt omtumlat. Av med jacka och skor, och man behöver inte ens knuffa barnet i rätt riktning för att hon ska sätta iväg. Ungefär var femtonde minut återvänder hon till bordet för att hämta energi, eller bara andan. Knappt ansträngd ser hon ut, trots att hon besökt hinderbanans alla hörn snabbare än en mammas öga hinner uppfatta.

De flesta föräldrarna tar emot fler barn i depåstoppen. Jag har bara mitt. Men jag sneglar med längtan i blick på ett litet guldlockigt barn längre bort. Fast bara tills mamman sveper upp barnet med ena handen och skötväskan i den andra. Bajsblöjor. Nej, bevare mig väl. Minnena kommer tillbaka och mina bebisfantasier är tillfälligt botade.

Minns ett blöjbyte särskilt väl. Nu, liksom då så hade E väldigt sprattliga ben och varje sejour vid skötbordet presenterade en svettig utmaning. Denna gång var inget undantag men på något sätt lyckades jag få på en ren blöja. Men snart igen började det lukta och när det nybytta barnet visade sig vara oskyldig så gick anklagandet över till barnets far. De där vidriga fisarna han släppte ur sig kunde väl han ta med sig in på toan. Jag menar, hur äcklig får man vara egentligen?! Han bedyrade sin oskuld, men jag visste att han var den skyldige. Och bajslukten dröjde sig kvar.

Det var först långt senare som jag upptäckte att min vita tröja hade ett perfekt avtryck av en liten fot på kragen - i brunt.

.pegasusdjurskötaren

Runt hela badkarskanten står de uppradade, de tjugoåtta små plastdjuren. Hon har byggt inhängnader av schampooflaskor och badskum. Hästarna på ena sidan, odjuren på andra och djuren som kan flyga närmast kranen.

Hela tiden hör jag djurens röster från badrummet. Det är en oändlig historia som spelas upp därinne. Och om jag inte avbryter leken snart så måste jag fiska upp ett russin ur ett iskallt djup. Själv har hon inget alarm som talar om när det räcker för i kväll.

I sommar kommer turnén till Sveriges alla djurparker att fortsätta. När hon blir större ska vi se världen. Resan till fantasiland gör hon redan nu.

Det är förresten djurskötare hon ska bli när hon blir stor. Och om jag vill kan jag få bli hennes assistent berättar hon. Det tackar man för, bara det är pegasus och inte ormar som ska assisteras.

.de 26 julklapparna, del 2

Jag måste gråta en skvätt. Människor som fyllt 50, men inte sedan de var sju år gamla fått en julklapp, fick en av de 26 som jag hade i min tomtesäck.

Tanken värmer mig på ställen dit man inte når med annat än glädjen för någon annans skull. Jösses vilken skön värme. Jag måste gråta en skvätt till.

Beroendeframkallande.

Nu är jag torsk. Vill ha mer! Ring om ni behöver frivilliga Å!

Ps. Jösses vad snygg du var föresten Å! Du måste dela med dig av din mirakelkur för sådär snygg vill jag också vara. Ds

.svårt att byta språk på kramar

Det är svårt när man ska byta språk på kramar. Jag har ju alltid omfamnat honom med en längtan efter att försvinna in i trygghet. Jag har bevarat inandningen i min kropp så länge som värmen från kramen hållit mig fången. Och när min kind vilat mot hans så har den blandats ihop med min.

Men nu vill jag bara säga hej kompis med min kram.

Och jag vill höra hej kompis tillbaka.

Sen finns det andra kramar som också måste byta språk. Med dem vill jag inte längre säga hej kompis, utan du betyder oändligt mycket för mig.

.osynlig varningsskylt

Tre timmar att slarva bort. Tre långa timmar på en kall centralstation. Bäst att dra ut på aktiviteterna så mycket som möjligt. Middag! Två timmar och fyrtiofem minuter kvar.

Boken i packningen tittar uppfodrande på mig. Tryckförarutbildning, 130 sidor. Öppnar boken och börjar läsa. Ståstaplare. Dubbelverkande cylindrar. Motviktstruck.

Någonstans mitt i boken hamnar en man intill mig. Jag drar väskan närmare mig. Måste han välja just det stället att krångla med sin jacka på? Stödbenstruck. Drivmotor. Godshantering.

Närmare slutet av boken ställer sig tjejerna intill upp för att gå. På tyska hör jag att något är fel. På engelska förstår jag att en handväska är borta.

Aha, därför valde han just den platsen att svepa med sin stora jacka! Lömskt. Skrämmande! Det kunde ha varit min dator som försvann och enda anledningen att den inte gjorde det var för att jag var sur, trött och ville inte bli bökad med.

Skyltarna som varnade för väsktjyvar hade jag sett, men inte tittat på. Osynligt blir synligt.

.något nytt, något gammalt, något lånat....

Jag älskar från nya saker. En purfärsk bok vill jag gnugga mot halsen för att doften ska fästa likt
parfym. Nytvättade lakan kliver jag aldrig upp från. Oöppnade förpackningar bryter jag med andakt.

Och nya människor fångar mitt intresse utan minsta ansträngning.

Hittade ett nytt exemplar människa idag igen. Två timmar rann iväg innan klockan klämtade och skyndade på mina ben. Hans röst liknade den jag föreställt mig men kroppsspåket kände jag inte igen från mina fantasier. Han pratade lika ofta som han lyssnade, vilket jag lärt mig hör till ovanligheterna....särskilt när det är en man man pratar med. Man kan tro att ryktet borde ha nått alla män, vid det här laget, om att även kvinnor gillar uppmärksamhet, men så är alltså inte fallet.

Och så fick jag choklad. Mörk choklad. Killen hade uppenbarligen läst hela instruktionsboken.


Nu ska jag vidare till ett möte med nästan nya vänner. De har nog fortfarande nydoften kvar. Ska ta ett djupt andetag mitt i kramen för att känna efter.

....undrar om jag förresten ska köpa med mig lite choklad....märkte att man blev väldigt glad av det.

.bloggträff i Göteborg

Ibland händer det att bloggare tittar fram bakom sina skärmar och faktiskt pratar med varandra. Pratet får sällskap av klirret från koppar och rasslet av kaksmulor som ramlar ner på små fat. Eller kanske ett par glas vin.

I morgon måndag är det en sån träff i Göteborg.

Jag vet bara vilken tid, dvs. klockan 19.00. Men följ gärna utvecklingen om var också här:

Bloggträff!

Hoppas att du vågar dig dit om du är i närheten.

Vi är tre än så länge...

Psaudonaja
Tankeöversikt

.ansiktens grundinställning

Är det så att alla ansikten har en grundinställning? Ett slags utgångsläge dit ansiktet återvänder efter att ha uttryckt en känsla? Friläget.

• I så fall har min E ett milt leende och ögon som utlovar någon form av överraskning.
• Vännen E har ett aktivt ansikte som antyder att snart hon tänker göra något.
• Kollegan P har ett muntert uttryck som formar hans kinder kramvänliga.
• Nya bekantskapen T har sammanbitna käkar och i ett ansikte som vänder sig aningens bort.
• Vännen M har mun och ögon vidöppna för hon står alltid i startblocken för att prata, skratta eller reagera på det hon hör.
• Mansgrisen L har sänkt blick så att den ramlar ner i någons urringning.
• Virvelvinden L uttrycker en ständig kamp. Öron och mun slåss om första tjing.
• Vackre M har dessvärre bytt uttryck till en passiv trötthet. Förut var ansiktet betydligt mer levande.
• Underbara S har en antydan till fråga i ansiktet. Och ögon som vill vila.

• Och jag då? Jag skulle tro att jag har ögon som ständigt scannar och en mun som skrattar.
• (ni får själva fylla på med era ansiktens frilägen)

.en liten vit lögn

Halvägs uppför ena benet så insåg jag det fåniga. Varför raka benen bara för att man ska fika med en man? Han kommer inte att få minsta glimt av mina långkalsongstäckta ben. Herregud, inte ens jag kommer att se dem förrän till våren. Men man måste avsluta ett påbörjat arbete och eftersom det har varit vinter länge så fick jag skicka ett litet sms och be om lov att förskjuta fikat en halvtimme frammåt. Jag höll dock inne med den behårade anledningen....

Mannen i fråga var en ren rekommendation. En kaxig typ, men med misstänkt mjuk insida. Och japp, han såg ut som förväntat. Perfekt casting i rollen som elak ryss.

Händerna fick jag låsa fast vid kaffekoppen så att jag inte skulle luta mig fram och röra vid de där musklerna som bredde ut sig över hela caféet. Men även två koppar latte tar slut någon gång och med händer som släppts fria så blev det för mycket. Jag fejkade ett stort intresse för tatueringar. Han hade nämligen överarmarna fulla.

Min vita lilla lögn blev mycket lyckad.

Yes!

.måndag hela veckan

Visst har ni sett den där ljuvliga filmen Måndag hela veckan (Groundhog Day) med Bill Murray? Alltså den när han vaknar på samma dag om och om och om och om igen.

Så är det för mig med.

Nästan.

Varje gång jag startar bilen spelas Moonlight Shadow.

Vad jag förstår så handlar den om bristfällig kommunikation. Och död.

Alltså, hm.

Om Gud pratar med mig så måste Gud nog vara lite tydligare. Jag fattar inget.

.min mor, en hallick?

-Stör jag?

Nej, egentligen stör hon inte alls. Det är bara det att jag glömt hur man använder en telefon till att prata om ingenting alls. Jag letar efter viktig information mellan raderna så att jag kan lägga ifrån mig telefonen igen. Kortfattad kommunikation med robotröst passar mig utmärkt.

Men det här samtalet drar ut på tiden utan att jag får några som helst ledtrådar om vad det handlar om. Hon pratar om sin mans son och var, när, hur och varför han dansar. Var kommer jag in i bilden? Intresseflaggan ligger fortfarande kvar väldigt långt in i skåpet.

Det är först när telefonen glidit ner i min ficka igen som en misstanke börjar trängas med andra ostrukturerade tankar i mitt huvud. Min mor försöker fixa ihop mig med hennes mans son. Är det ens lagligt?

.min lil(l)a Corolla

Med ett leende som omfamnas av en suck av lättnad, rullar jag ut från bilprovningen. Ingen anmärkning. Inte ens ett pekfinger! Den bilen är min bästis och jag lutar mig fram för lämna en kyss på instrumentbrädan. Hur ska jag belöna dig, frågar jag, men avbyter diskussionen om ytbehandlingar och inköp av rattmuff när jag kommer på att det är en bil jag pratar med. Det är inte en bästa vän, med det är ett riktigt bra köp!

.sex, droger och dansband

Nu har jag dansat igen. Fyra timmars svettigt motionspass i finkläder och klackeskor. Jorusåatt.

För er som inte dansar så vill jag reda ut de vanligaste danstyperna (japp, bara män....enbart observationer av andra kvinnors höftrörelser räcker inte som underlag...dansanta män i min läsarkrets får mer än gärna komplettera med sina alldeles egna fördomsfulla slutsatser).

När det gäller fox så har vi två typer. Han som man vill ska trycka sig närmre, och han som man med all list i världen försöker undvika att nudda. Han som man vill komma nära dansar som en porlande älv över dansgolvet och ser rätt ofta ut som ett grekiskt exemplar av vår svenska näck (fast med lagom mycket kläder på).

Han som gör att man vill krypa ur skinnet har smala axlar och välstruken skjorta innanför byxorna med hög midja och smalt skärp. Luktar ofta som sur myrmark. För att underhålla mig själv under de två evighetslånga låtarna så ägnar jag mig åt att gissa vad det är de har i sina byxor. Kan de vara en banan, lian, eller livs levande svan?

De buggande typerna kan också delas in i två läger. De som noterat att det krävs två personer för att dansa, och de som inte fattat nåt. Männen som lyfter blicken är roliga typer som bjuder på sig själv, hittar på oväntade turer och skyddar mig från att spetsas av andra buggande par.

Egomännen kan inte släppa blicken från sin egen kropp. Fast nu var jag orättvis. Ibland lyfter de faktiskt blicken för att konstatera hur många av åskådarna som ser hur förträffligt de dansar. Utan att de märker något kan jag nog byta ut mig själv mot en banan, lian eller livs levande svan. Jag råkar ju veta var man hittar sådana på ett dansgolv.

.gissa mitt pris

Gissa, gissa, gissa, kvittrar jag till kollegan som jag tvingat ner i en av besöksstolarna. Jag har handlat och vill testa om mannen i fråga har någon uppfattning om pris när det gäller ljuvlig vardagslyx.

Tre små burkar av känt märke, kontra väska stor nog att rymma packning för en övernattning.

Prisskillnaden är exakt 70 kronor.

Han tar sats och svarar burkarna. Helt rätt fnissar jag och hör min illa dolda stolthet över att ha spenderat så mycket pengar på en lunchrast.

Sen tänker jag på Janne Bylund och hans sambo som kommer hem med en ny klänning och utbrister "gissa vad jag betalade för den här"? Stackars Janne vet inte ens om det är ett reafynd för en hundralapp, eller en dyr lyxig sak för ett par tusen. Helt sant är att han kommer att avrättas om han gissar fel.

Men min kollega gissade rätt och får därmed leva tills nästa test.

.köldknäppar som bygger sjöar inomhus

Fort på med värmen i kontoret och fort, fort hämta en kopp te. Men jag sladdstannar så att plattorna krullar sig när jag upptäcker att golvet längre in i korridoren blänker. Vi har en sjö inomhus. Hyresvärden tittar på mig med bedjande blick när jag berättar vad jag sett. Men jag kan inte skratta bort vattnet. Det ligger där.

Nu sjunger en byggfläkt utanför kontoret och jag kan inte annat än dra en lättnades suck att det inte är i min mage paniken bor.

Jag tror termometern sjönk under -30 i natt.

.trygghet i en dröm?

Omfamningen tar aldrig slut. Trots att jag fuktar halsen med mina rädslor, mina minnen och min längtan. Jag vilar i en tyst trygghet.

Men när fokus flyttas finns ingen trygghet kvar. Min famn räcker inte. Mot min hals töms inga rädslor. Och jag hittar inget att fästa min omsorg på.

När jag vaknar undrar jag om det bara var en dröm.

.älska mer

Två stycken, inte fler, berättar för mig att de älskar mig. En är en vän och den andra min dotter. Hur fördelar jag själv dessa värdefulla ord? Jo, till samma personer. Ibland viskar jag det i mina syskonbarns öron, men det är för sällan för att räknas.

Det är uppenbart att jag måste öppna dörren till mitt hjärta på vid gavel. Så här kan vi inte ha det! 2010 ska jag älska mer. Och jag ska släppa in människor nära och låta dem älska mig. Höga murar hör till det förflutna. Varma hjärtan hör till framtiden.

Älska mer!

.fasadbyggen i förorten

Blicken ser förrädiskt självsäker ut och händerna förstärker intrycket. Ryggen är rak och meningarna är proppfulla med styrkedemonstrationer. Jag erkänner, det är lätt att låta sig luras av den omsorgsfullt målade fasaden. Men det flagar. Kanske är det bara jag som har sett var fingrarna kan få grepp om en liten flik som förmodligen skulle blotta en hel del smuts om man fick för sig att börja riva.

Men jag låter den vara. Drar man i sånt som man inte vet hur man ska hantera så kanske man gör mer skada än nytta, tänker jag och lägger tillbaka de ord som kittlar min tunga i en prydlig hög bakom några andra mer passande meningar.

Jag misstänker dessutom att det var väldigt länge sedan han klev utanför sin boning för att betrakta på ett smakfullt avstånd. Möjligen kan jag tipsa honom att ta en rundvandring runt sitt eget hus innan han nästa gång skrattar högt åt andras halvfärdiga byggen.

För jag tror att alla sitter på mer eller mindre halvfärdiga renoveringsobjekt. Så släpp illusionen om en perfekt fasad så kanske vi kan hjälpas åt att stärka upp bärande väggar, räta ut krokiga spikar och laga läckande tak!

.stora vakna ögon

-Mamma, när ska du lägga dig?

En klarvaken röst väcker liv i den kropp som jag satt på nedvarvning med hjälp av en överdimensionerad kopp rött te. Och när jag lägger mig intill hennes så ser jag inga spår av trötthet i hennes ögon heller.

-Vad tänker du på?

Efter ett försiktigt lirkande förstår jag att hon sneglat på filmen som pågår i vardagsrummet och bilderna har bränt sig fast i hennes medvetande.

-Mamma, det är så konstigt för jag är inte rädd för filmen, men för tankarna som kommer sen.

Jag förstår såklart, för jag är likadan. Jag blir också rädd av bilderna som kommer när filmen slutat. Det vill hon höra för hennes ögon börjar lysa och hennes små händer letar sig efter mina i samförstånd. Vi pratar länge om vilka filmer som vi tycker är bra och hur man får saker att se verkliga ut på film. Inte bara monster, utan även hästar som flyger.

Sen byter hon plötsligt ämne.

Då pussar jag henne mjuka kind och får ett av hennes mest strålande leende tillbaka.


Jag tror att hon sover nu.